2013-09-13
15:37:44
SItter i egna tankar
Här sitter jag på kontoret i egna tankar.
Snurrar i alla vinklar och vrår. Vrider sig och reflekterar. Tänker på en sak, associerar till en annan.
Jesper. 8 månader har gått ofattbart fort. Det går inte en dag utan att jag tänker på dig. Så många gånger jag glömmer att du tittar ner på oss från himlen och har lite svårt att svara när jag vill prata med dig. Så många tillfällen jag tänker: det här ska jag berätta för Jesper när vi ses. Det dröjer nog innan vi ses. Men en dag gör vi det. Och so long. Ta hand om oss, jag tänker på dig. Du är alltid här.
Tänker på att ta vara på livet. Tänker på familj och vänner. Det viktigaste jag har. Tänker på hur lite jag träffar det viktigaste jag har. Får lite hemlängtan. Eller kanske inte hemlängtan, men längtan till närhet och gemenskap.
Tänker på vad jag verkligen vill göra just nu. Jag vill hem, krama om katterna som jag saknar så mycket. Tänker på att jag vill äta en god vanlig middag med min famlij. Jag vill ha tjejkväll och äta den kladdigaste av kladdkaka. Jag vill prova jaccuzin. Jag vill klappa bebismagar. Jag vill vara där ni är.
Jag vill också hemskt gärna resa. Jag vill resa så mycket att det ilar i kroppen när jag tänker på det. "ta vara på livet" klingar i skallen.
Jag vill skapa minnen. Jag vill lära känna männniskor. Jag vill göra "life-long-relationships" på en buss genom indiens djungel. Jag vill prova att äta en orm. Jag vill se tigern i sin naturliga miljö. Jag vill leva i en ryggsäck. Jag behöver ingen vattentoalett eller varmvatten att duscha i. Jag behöver ingen air-condition. Jag behöver något att sova på, gärna med kudde, och lite mat. Sällskapet gör resten.
Jag ser en bild på national geographics instagramkonto. Jag tänker mig in i bilden. Att där vill jag vara. Såhär skulle det kännas. Eller; såhär kände jag när jag var där. Mitt hjärta bankar och jag kan inte hålla mig från att fånigt le.
Jag tänker på alla fördelar med att resa. Alla insikter som det har gett mig. Man får en självdistans som heter duga. Lär sig mycket om sig själv. Man lär sig massor om världen och andra människor. Man blir också mer självständig. Egenskapen att lösa problem blir allt starkare och starkare. Finna en lösning. Missar vi bussen så gör vi, vi tar en ny. Är det dåligt så åker vi vidare. Är maten kass finns det alltid lite pistachios att köpa i nån liten vagn. "manñanamanñana" Men på ett bra sätt. Inte ett nonchalant sätt. Bara att inte hetsa upp sig över små problem.
Jag har vänner i så många länder. Och fler kommer det bli med åren. Man har inte kontakt med dem ofta. Men man vet att de finns där. Ses vi igen så har vi alltid den där resan som vår gemensamma grund. Det är jobbigt att säga hej då. Det är det värsta. Men det är nödvändigt. Och man får se det som att det är hejdå vi ses snart igen.
Man lär sig att hanskas med många olika typer av människor. Kontakten är en never endig story och det blir lättare och lättare att känna sig bekväm i alla möjliga konstiga sociala sammanhang. Ens personal space och comfortzone blir mycket komprimerat och näst intill obefintlig ibland. Men det gör inget. Man lär sig att uppskatta det. Och inte minst, när man kommer hem en stund, så blir småsaker som att få sova ifred utan att det går människor runt en 24/7, gå på toaletten utan vare sig diverse djur eller suspekt doft och möjligheten att duscha i varmt vatten så sjukt stort och bra. Då lever man som en kung.
För mig är en resa, lång eller kort, alltid välspenderade pengar. Det ger så mycket som alltid kommer att finnas kvar. De små lyckorusen när kycklingen smakar helt fantastiskt, när man hittar en orangutangkrabba i en bubbleanemone, när någon spelar en svensk låt på gitarr. De små minnena är värda precis lika mycket som de stora. Det är de spontana sakerna, som man inte hade några förväntningar alls på, som det oftast blir starkast minnen av. Mina minnen. My precious. (med rösten av Gollum)
Man måste drömma och ha ambitioner. Det är det som skapar livet och verkligheten tillslut. Om än modifierat.
På min datorskärm är det en bild på mig när jag är på en vacker strand på Sipadan Island. Jag har just gjort ett fantastiskt häftigt dyk och det spritter i hela kroppen. Lyckorus. Den påminner mig varje dag om vad jag vill. Hur jag vill må och känna. Jag skulle kunna berätta i evigheter om små detajer och stora detaljer från mina resor. Men ingen orkar lyssna. Jag vet det och det är okej. Skulle någon förresten vilja veta så är jag inte säker på att jag skulle kunna berätta. Skulle bli inlindad i mina egna tankar och vimla bort mig själv och göra det absolut omöjligt att följa med i mina svängar. För det är så mycket som inte går att berätta om. Känslor som bara jag har och jag inte kan beskriva med varken ord eller bilder.
Men så är det kanske så att man inte alltid kan vara i sitt happy-place. Eller så får man ha många olika. Jag trivs bra här på jobbet, jag trivs med mina kollegor för det mesta. Jag trivs i norge och jag trivs att bo vid havet.
Samtidigt:
Jag saknar alla nära. Jag saknar äventyret med att backpacka. Jag saknar skoldagar där man fick hänga med alla vänner helt otvunget. Jag saknar katterna.
Nåväl. Allt har sina fördelar och nackdelar.
Men det är få saker som går upp mot en "jag-har-saknat-dig-så-mycket-kram"
HackeHackspätt som bor utanför mig.
LIlla hytten. Kommer sakna dig tror jag. Eikestua nr4.
Den solnedgången igår asså!
Det börjar bli höst i backen.
Fin sallad till middag igår. Norsk rökt lax, norska ekologiska tomater, spenat, morötter och sparrisar. Och så lite icke-norsk avocado och mango. Med hemmagjord currymajjo blev det en gourmetmiddag.
PS. var nere i hasselviken och tittade efter hasselnötter. Hittade inga. Antingen så är alla plockade, eller så blev det inga i år, för träd/buskar fanns det gott om. Gjorde lite snabb research och det visade sig att nötterna är mogna ca 5 månader efter blommningen. DVS 5 månader efter första dagsmejan. Borde vara typ nu, men vem vet.
Kommentera inlägget här:
