the flipflop life

Efter en vilohelg på Langkawi var det dags för en mer aktiv helg.

Den här gången var det jag, Ida, Nikoline och Lea som drog iväg. Vi tog en mula (en typ av taxi) på torsdagkvällen efter skolan mot Tanah Rata. Helt sjukt egentligen att ta taxi i över 5 timmar, men taxametern slutade på 350 ringgit, ca 800 kr, totalt så det kände vi var värt istället för att ta bussen kl 8 på morgonen på fredagen och därmed gå miste om en dag i the Higlands. 

 

Vägen slingrade sig uppåt och för varje stopp blev det kallare och kallare. Vid midnatt kom vi fram och checkade in på ett väldigt modernt box hotell. Älskar de små kistorna man sover i. Totalt privat fast det inte kostar mer än ett vanligt dorm. Win win. 

Vi somnade illa kvickt och på fredagsmorgonen tog vi en taxi upp till vad som kallas the mossy forest. 

 

Vi var med i en liten trafikolycka med en motorcykel. Alla inblandade klarade sig utan större skador och både vår taxichaufför och motorcyklisten bråkade mest om vems fel det var och kollade skadorna på sina fordon. 

 

Vi var tvungna att gå "sista biten" för den vägen kräver 4hjulsdrift. Sista biten enligt taxichauffören var ca 30 min, men det var snarare 1 timme och 30 min. Uppför uppför uppför. 

Det var otroligt vackert med alla teplantage runt omkring, och allt fågelkvitter. Ett helt annat klimat uppe i bergen så man dog inte av svett heller. De andra knatade på och jag var lite långsam för jag tog så mycket bilder, så sista två kilometrarna liftade jag. Perfekt var det! 

 

Sedan gick vi på en liten promeanbrygga genom en dimmig och mystisk skog, vi fick lokalpris (10 rm) för att vi studerar och det var tur för det hade inte varit värt pengarna annars. Eller jo det hade det väl, men det hade känts för dyrt för vad man fick(60rm). 20 min promenad fram och tillbaka lixom . Men det var fint. 

Vi liftade hem till hotellet igen och alla tyckte det var så festligt att ha oss med. Folk tog selfies och ringde videosamtal för att visa sina nära och kära vilka knäppisar de plockat upp längs vägen. 

 

Vi käkade middag på ett litet indiskt hak, jättegoda vitlöksthosai! Det är som en salt rispannkaka. Mmmm! 

Lea kände sig lite halvrisig och gick och la sig tidigt. Jag och Nikoline bokade en tur för oss 4 till morgondagen, en hike för att få se den fantastiska blomman Rafflesia. Den blommar bara 4 dagar om året och de hade nyligen hittat en så de kunde mer eller mindre garantera att vi skulle få se den. Så för 60rm per person så bokade vi in oss på en halvdagstur.

 

Dag 2 grydde och vi gick för att äta frukost innan turen. Lea kände sig dessvärre sjuk så hon kunde inte följa med. Kl 9 blev vi upphämtade med en jeep och utkörda till djungeln. Bilfärden tog ca en och en halv timme och vi satt på bänkar på flaket och slumpade.

 

Väl framme började vår guide  Jay att prata om alla farligheter som fanns i djungeln. Ormar (de med runt huvud är mindre farliga än de med diamantformat huvud, förutom med kobror då, för när de inte har sina vingar utfällda har de tydligen en rubt huvud...) , spindlar, skorpioner, svampar som gör en blind om man for sporerna i ögonen, blommor som kan döda en osv osv osv. Men det vår guide var allra mest rädd för var asiatiska vildsvin. Han berättade länge och noga hur vi skulle göra om vi stötte på dem i djungeln. De hade dödat flera av hans vänner genom åren och han var på riktigt livrädd för dem. Om vi stötte på en hane var det enda sättet att rädda sig själv att klättra upp minst tre meter i ett träd. Lättare sagt än gjort men jaja. Vi begav oss in på en upptrampad stig.

 

Flera gånger stannade guiden tvärt och bad oss att vara helt tysta. Han smög sig framåt och lyssnade intensivt efter ljud, kollade efter klövspår och luktade efter pissdoft. Allt för att vi inte skulle behöva klättra upp i de där träden.

 

Vi gick i ca 1,5 timmar och som tur var såg vi inget mer än färska spår efter djungelns bestar. MEN, vi fick se flera rafflesior. En färsk, en nästan död och två helt ruttna. Det är världens största blomma och kan väga upp till 12 kg!! De största blir över en meter i diameter. Så otroligt häftigt att se. Jag har velat sett en enda sedan jag var på borneo och nu hände det äntligen. Kände mig som en riktig nörd.

Vi tog bilder och pausade lite. 

 

Guiden berättade historier om djungeln, hur de ständigt är ute i dagar i sträck för att hitta dessa ovanliga blommor. Hur de måste steka kött och grönsaker under elden för att inte locka till sig djur under natten. Hur de klättrar högt upp i träden och sover i hängmattor för att vara skyddade från vildsvinen. Vilket liv de lever! Ganska spännande men också på gränsen hela tiden.

 

Vi började vår vandring tillbaka och vi stötte på några arbetare. De underhåller vattenrören som kommer från källor ca 20 km in i djungeln och som vattnar alla plantage runt cameron highlands. Det är Malaysias enda producent av jordgubbar och de exporteras över hela Sydostasien. Alla olika teblad man kan tänka sig, samt massor med grönsaker som trivs i det blöta kalla klimatet. 

 

Dessa män lämnade efter sig högar med plast som jag och Ida började samla upp. Guiden påstod att det inte var någon fara att kasta dem där för en gång om året så gjorde de en cleanup men vi kände att det var bättre att ta med det på en gång... Vi fyllde två ica kassar med plast bara på den lilla sträckan vi gick. Så fruktansvärt. 

 

När vi kom tillbaka till jeepen började färden hemåt. Vi gjorde ett stopp i en "native village". Haha det var ett riktigt skämt! Det var en helt vanlig by med elektricitet och rinnande vatten och betonghus. Guiden sa: yeah these people used to live in native huts but now they are living a modern life. Så det var inte mycket att se. Vi fick prova på att skjuta med blåsrör och det var roligt. Fick den nästan mitt i prick på första försöket. Däremot blev det lite dramatiskt när Nikoline skulle prova för hon råkade andas in med röret mot munnen så hon fick allt bös ner i halsen. Det slutade bra men hon hostade och kräktes ett bra tag innan allt var ute igen. 

 

När vi kom tillbaka till hostellet var de andra så trötta att de ville ta en nap. Jag och Ida åt en sen lunch och medan de andra sov satte jag mig i vardagsrummet på hostellet. Hade riktigt trevligt med en kille från Argentina som hade bott ett år på nya zeeland och en kille från England som precis hade sålt allt han äger och gett sig ut på livets resa. Vi käkade middag tillsammans och tog några öl. Sprang på en tjej som heter Anouk som vi pluggat med, hon var tydligen också i Camerons över helgen. Vi är så många utbytesstudenter så det finns alltid en risk/chans att möta på dem 😂

 

Det blev inte många timmars sömn för min del. Hamnade i min lilla kistsäng kl 02.30 och klockan stog på 05. Vi hade nämligen bokat en taxi för att åka upp till teplantagen för att se på soluppgången. 

 

Det gick bättre än förväntat att vakna till liv och efter att ha beskådat soluppgången checkade vi ut från hostellet och jag Nikoline och Ida fortsatte vår upptäcktsfärd över Camerons. Vi besökte Robinson Falls, som även de var extremt utsatta av plast föroreningar, vi gick till Parit falls som mer eller mindre var en liten plaskpöl och sedan vandrade vi hela vägen från Tanah Rata till Brinchang. Och genom hela den här turen, över 10 km följde två gatuhundar oss. När vi gick in på butiker så sa ägarna åt oss att hundar inte var tillåtet men det var lättare sagt än gjort att bli av med dem. När vi åt lunch satt de utanför och väntade och trots att vi gick omvägar för att slippa dem så hittade de oss alltid. Tillslut blev vi av med dem efter att ha besökt ett tempel. 

 

Vi liftade hem och blev upplockade av en buss. När vi kom tillbaka till Tanah Rata, ja vilka ser vi där då om inte våra ofrivilliga escorter. Snabbt in på hotellet, åt lite mat och sen på bussen hem till Penang. Jag sov som en stock kan jag meddela, alla 5 timmarna de tog. 

 

 

 

 

 

 

 

På väg upp till mossy forest bredde teplantagen ut sig

Mystiken var påtaglig i mossy forest. 

Plast plast plast. Överallt. 

 

Soluppgången över Boh teplantage

Skyviews i djungeln 

Jordgubbsplantage. Helt okej smak faktiskt, men inget slår skandinaviska jordgubbar. 

 

Robinson falls

Man var glad att bilen var 4hjulsdriven