the flipflop life

Nu är det 2020. Det är 10 år sedan jag började resa på egen hand. 35 länder och mer än hälften av tiden spenderat utanför Sveriges gränser. Både jobb- och nöjesresor. 

Efter studenten i juni 2010 så började äventyret på riktigt. 

En första säsong inom restaurangbranschen på Åland, det startade allt. 

Första långresorna var tillsammans med Oscar. Vi bilade genom Europa och reste genom hela Karibien och Centralamerika. 

Otroligt vad jag har utvecklats sedan dess. Jag minns att jag mötte flera personer, speciellt tjejer, som reste själva och det enda jag kunde tänka var: är de helt galna??? Vem vill resa själv??? 

Ja det skulle ju visa sig senare att jag var en sån, är en sån, som verkligen älskar att resa solo. 

 

Efter två långresor med den resvane Oscar kände jag att jag ville prova något nytt. 

Jag och Elin åkte på livets äventyr till Malaysia i nästan 3 månader (efter att ha "missat" flyget hem och bokat om till några veckor senare) , där jag i skrivandets stund är tillbaka och har bott i 5 månader. 

 

Ytterligare ett år efter detta precis efter nyår 2013/2014 åkte jag på mitt livs första soloresa. 

Var så nervös innan jag landade i Bangkok men så fort jag klev på tåget in mot centrum så hade jag träffat en annan tjej som reste själv och då släppte all spänning. Jag förstod att det skulle lösa sig och sedan dess har jag verkligen njutit av att komma ensam till nya platser. Så många människor jag mött och platser jag besökt på grund av det. Att komma till ett land utan planer kan ta en till otroliga möten så länge man är öppen för det, och jag har verkligen blivit en ja-sägare. 

Allt från småplansflygande i Alaska, sköldpaddsbebisräddande i Nicaragua och att undervisa i engelska i Myanmar. 

Minnena och erfarenheterna från mina resor är det käraste jag har. Jag är så glad för att jag har haft, och fortfarande har, möjligheten att fortsätta denna livsstil. 

Trots universitetsstudier och lägenhetsköp så går det , bara man vill. Såklart ändras preferenserna hur jag vill spendera min semester. Vilka platser som lockar och vilka människor som det känns värt att spendera tid på. Ju äldre jag blir desto färre jämnåriga möter jag och ibland är det såklart svårt att relatera till de som är iväg på sin första resa och har som jag hade, noll erfarenhet. Men naturen är alltid där och det finns inget som imponerar så mycket på mig som det. Relationerna hemma förändras såklart också. Barn föds och mina närmaste vänner stadgar sig. Det har verkligen varit avgörande att jag mellan alla äventyr haft tid att träffa alla. Och att familj och vänner har kunnat anpassa sig efter mitt tighta, alltid fullspäckade "hemmaschema". 

Att det numera finns facetime och messenger och i princip alltid wifi eller mobildata förenklar ju enormt mycket också. Det gör att det är mycket lättare att hålla kontakten trots tidsskillnader och långa avstånd. 

När jag reste första gången hade vi inte ens smartphones. Bara en bok. En analog karta?! Och det är bara tio år sedan. Otroligt att tänka på. 

 

Terminen i Malaysia rör sig mot sitt slut och det känns skönt. Det har varit påfrestande på många sätt, även om den akademiska biten varit löjligt lätt. Kulturkrocken som blir otroligt tydlig när man behöver handskas med byråkratin har tidvis gett mig mindre hjärnblödningar och påmint mig om hur lyckligt lottad jag är som är född och uppvuxen i Skandinavien. 

Om mindre än två veckor lyfter planet mot Auckland och en 7 veckors roadtrip kommer att börja. Jag hoppas att allt går som det ska med bilhyrandet så att jag kan förverkliga Nya Zeelands drömmen. 

 

Det är dags att ta tag i sluttentaplugget nu. 5 tentor på 10 dagar, första imorgon (på en lördag??) och sedan rullar det på. 

Eftersom jag precis kommit tillbaka till USM efter två veckor med föräldrarna har det inte blivit mycket plugg hittils (läs: noll plugg) så det är hög tid. 

 

Det har varit så roligt att visa en del av mitt liv för dem, både i Malaysia och Thailand. Firat både jul och nyår tillsammans och njutit av fantastiska stränder, god mat och fina upplevelser. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Två test avklarades denna vecka. Och nu är det över. Förutom tentorna då!

Och om jag ska vara lite positiv om USM så kan jag berätta lite om en kurs som heter Aquaculture. 

 

Det är den enda kursen jag läst som är på masternivå och också den enda kursen som givit mig någon form av utmaning. Jag har ändå lärt mig lite och fått en större inblick i hur det går till på en fiskfarm och vilka svårigheter och potentiella lösningar som kan finnas. 

 

Det bästa med kursen har varit de två studiebesöken vi varit på.

 

Först var vi på en farm för en fisk som var helt ny för mig, Arowana. Det är i mitt tycke en rätt ful fisk men otroligt värdefull i asiatiska kretsar. 

Den bringar lycka och tur och är en av de finaste gåvorna någon kan motta. Jag hade ingen aning om det här och trodde långt in på studiebesöket att fisken skulle sluta på tallriken. 

 

Jag kunde för mitt liv inte förstå varför man la ner så mycket tid, pengar och energi på en fisk. Det utförs till och med plastikoperationer i vissa fall för att fisken ska se ut på ett visst sätt.

 

Ja, men otroligt spännande och givande, och den dyraste av fiskarna ägaren hade sålt gick för drygt 1,5miljoner kronor, så ni kan ju föreställa er vilken business det verkligen är. 

 

Det andra besöket gick till en Non-government organisation research facility som heter WorldFish. De försöker få fram en superfisk genom att para ihop de starkaste individerna i varje generation samt skapa foder som gör att de växer fortare för att kunna mätta människor i u-länder. 

All forskning är sponsrad och de gör inga vinster. All forskning går också ut på att de ska kunna förmedla foder som går att tillverka själv eller lätt få tag på utifrån lokala råvaror och fiskar som överlever på landsbygdens ganska primitiva farmer.

 

Mycket spännande och givande! Det ska de ha. Det hör kanske till saken att de två föreläsarna vi haft i detta ämne är utbildade i Australien respektive USA så de har lite annan nivå än de andra kurserna jag läst. Det ligger nog till grund för att de är så mycket mer genomtänkta och intressanta än de andra. 

 

Efter att ha avslutat veckan tidigt, redan onsdag för middag, började jag packa ihop mitt rum. 

Förberedde för att mamma och pappa ska komma på lördag och fira jul och nyår här samt avlasta mig från lite packning. 

Har bokat resan till Nya Zealand 15e januari till 4e mars, samt japan från 5e mars och ca 3 veckor framåt. 

Är så taggad på att komma iväg och trots att det är nästan en månad kvar tills jag åker så känns det som att Malaysiatiden är slut. 

Men! Det är 5 tentor som ska skrivas i januari innan det är över på riktigt så får nog ta med böckerna till poolen de närmsta veckorna. 

Vi hade en liten julfest med utbytesstudenterna här om dagen också så det känns verkligen som att det är över. 

 

En sista utflykt innan terminens slut blev till Melaka. En kolonialstad på Malaysias sydvästra kust. 

Jag tog nattbuss hit, och var framme i morse, lagom till frukost. 

 

Snubblade över ett ställe med Avocadotoast och rödbetsjuice som blivit en favorit och det kan man ju bara inte motstå. 

Tyvärr var det kanske inte det godaste jag ätit i mina dar, se bilden nedan... 

 

Annars har jag bara strosat omkring här. Tagit en massage, njutit av att det finns trottoarer överallt. (det är verkligen inte en självklarhet) 

Saknar en pool eller havet dock för det är kokande hett, 32 grader. Men, man kan inte få allt. 

Ska spendera en natt här och så blir det nattbuss tillbaka på fredag så man kan mäta upp mamsen och pappsen på flygplatsen! 

Promenadstråk i morgonsol

 

 

 

Mycket speciell staty måste jag säga

 

 

 

 

 

 

Ny vecka nytt äventyr. Den här utbytesterminen börjar lida mot sitt slut och lediga dagar är räknade.

Hade min sista redovisning i måndags, firade med ännu en ensambio, knives out, så bra pusseldeckarfilm! Lite som ett live cluedo! 

 

Alla projekt, inlämningar och duggor ska vara klara nästa vecka. Det är aldrig särskilt svåra grejer men otroligt tidskrävande. Allt i Malaysia handlar om yta och framställning. ALLTID kvantitet före kvalitet och så länge det uppfattas som att det är bra så är det nog. Det gäller allt från husbyggen och mat till skoluppgifter och tidtabeller. Om det ser bra ut, så vinkar alla och ler och låtsas som att allt är ok. 

 

Visste ni att man kan köpa sina betyg här? Alltså inte officiellt såklart men alla lärarna har ett pris. Så skiter det sig i januari finns det ju alltid en utväg. Inte för att jag tror det för nivån hittils har inte varit så svårt men ändå, skönt att veta att det är lätt fixat om inte annat. 

 

Det är också som en oskriven regel att skolan och lärarna bedöms utifrån betygen på eleverna, varpå de ofta "försäger sig" dagen innan ett test om vad som skulle kunna komma (har med 100% träffsäkerhet skedd i viss grad varje gång). Dessutom, under själva duggorna så får folk gå ut och in som de vill, ingen kontroll med mobiler och så vidare, så det är ett jäkla spring från ca 15 minuter in när alla läst frågorna och akut måste gå och kissa lite aka googla på svaren. 

Läraren gör sig också ärenden ut ett par gånger för att säkerställa att de som trots googling inte förstår kan fråga bordsgrannen. 

 

Ja som ni hör, så blir ju kvalitén åsidosatt å det grövsta. 

 

Men betyg är allt. Det är en skam för familjen om du inte får A. Under terminen har flera sjölvmordsförsök begåtts och 2 självmord genomförts på campus för de dör hellre än berättar att de fick ett B.  Allt detta sopas såklart under mattan och talas inte om. Psykisk ohälsa och depression finns inte om man inte pratar om det, right? Yta yta yta. Fake fake fake.

 

Livet här är så annorlunda. Det är så svårt att acceptera att så många människor går runt på en lögn och låtsas vara glada. Inflationen i betygen gör att trots toppbetyg går många arbetslösa efter universitetet, vilket skapar ytterligare depression och ångest med tanke på hur mycket pengar som investerats i "utbildningen" 

 

Under min tid här har jag lärt mig otroligt lite på akademisk nivå, men massvis om kultur och människor. Och det är något som inte går att läsa sig till. Utbytet har varit mer än givande och jag är så glad att jag snart tagit mig igenom det, för jag är redo att faktiskt lära mig något också. I september. 

Bodde på i ett  lyxigt komplex i ett mindre lyxigt dorm.

Rummet var totalt basic men takpoolen var precis motsatsen. Så härlig utsikt! 

Är kanske märkligt att åka till en huvudstad och spendera så många timmar vid en pool men jag njöt! Fördelen med att resa solo. 

 

Strosade lite på gatorna i Kuala Lumpur, besökte temper och ett forskningsprojekt för regnskog. Njöt såklart av lite västerländska nöjen så som västerländsk mat och lyxiga gallerior.

 

Gick på bio igen, last christmas. Huvudpersonen är halvt Malaysisk tror jag, så det var stor efterfrågan på biljetter. Och det är något alldeles speciellt att gå på bio med så många locals. Hemma är det ju knappt nån som skrattar eller visar känslor. Man kollar på filmen och pratar sen. Här var det precis tvärt om. Konstant genom filmen var det ooooh aaaahh nooo, yessss naaaaw och ytterligare ett par ljudeffekter jag inte kan stava till. Lite irriterande och lite hemtrevligt. 

 

Sultan Abdul Samad building

 

 

Kvällsutsikten från takpoolen

 

Ja ni förstår kanske varför jag valde att ligga här så många timmar. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Har gått rätt mycket på bio här nere. 5 eller 6 filmer tror jag det är nu! Det ärså billigt här jämfört med hemma, 40 kronor ungefär, för en premiär. Och så är det den perfekta ensamunderhållningen! 

Jag har sett Charlie's angels, Maleficent 2, knives out och nu senast Frozen 2.

Alltså jag veeet att det är en barnfilm, men den var så bra! Funderar allvarligt på att gå och se den igen. Underbar film! 

 

Den här veckan var ser rätt så mycket att göra i skolan. Kurserna börjar lida mot sitt slut och de flesta har lagt deadline till de stora arbetena till den här och nästa vecka så för en gångs skulle har jag fått lägga lite tid på skolan. Med betoning på lite. Det är fortfarande lätta och riktigt dumma uppgifter men de är så tidskrävande. Det är nog det mest irriterande. Man lär sig inget men måste ändå lägga ner massa tid. De älskar att examinera med film här, och alltså jag har lämnat in så mycket dålig film kan jag lova, men de älskar det. 

 

I fredags så tog jag och Kaisa en liten lov i George Town. Vi hittade några trevliga Hidden bars och drack årets första glögg.

Lördagen, spenderades i vanlig ordning, vid poolen och inte gjorde jag något skolarbete då inte. Var helt obruklig och chillade bara hela dagen.

 

Men på första advent var det dags för äventyr igen. 

Kl 06.00 hämtade en bil upp mig, Ida, Erin, Karoline och Kaisa och vi tog oss till Gopeng, till Tempurung Caves.

 

Här började dagen i vanlig ordning med att bilen såklart var försenad, men bara 20 minuter så det var ju överkomligt. 

Men när vi kom till grottorna så fortsatte den malaysiska logiken att göra mig galen.

 

När vi ville betala inträde så sa de att man var tvungen att vara minst 8 personer för att turen skulle bli av. Då erbjöd vi oss att betala för de 8 platserna trots att vi bara var 5. Det fanns två olika alternativ, en dry tour och en wet tour. Vi ville göra den senare. 

Då påstod de att det inte gick att besöka den delen av grottan vi ville till pga vatten nivåer. Men eventuellt skulle det gå att gå in vid kl 11. Klockan var nu runt 8.30 så vi bestämde oss för att ta  det första alternativet. Något besvikna och mycket misstänksamma gick vi in i grottan på egen hand, det var som en led att följa så det var inga problem. 

 

Jag gick där inne och muttrade över hur dåliga alla är på logistik här nere. Och hur dåligt hanterat allt var. Men grottan var super cool så det var definitivt värt besväret. 

 

När vi kom ut igen, ca 10.30 frågade vi hur det såg ut med vattennivåerna och om vi eventuellt skulle kunna uppgradera vår biljett och göra även den andra turen. Ja det skulle nu går att besöka den andra delen, men nej, då skulle vi behöva betala fullpris igen. Helt orimligt med tanke på att wet tour passerade exakt samma sträcka som dry tour, bara fortsatte längre in. 

 

Då kommer det fram att alla guider gått i strike, ingen hade kommit till jobbet. Det hade inget med vatten att göra, precis som jag trodde. De stod och ljög oss rätt upp i ansiktet.  Då kunde jag inte hålla inne längre. Ska bespara er proceduren men tillslut fick vi en guide, och vi behövde endast betala mellanskillnaden. Men vilka människor! Blir så trött på när folk inte bara kan vara öppna och ärliga. Hålla på och slingra sig och luras för att tjäna pengar. 

Allt var så märkligt. Massor med folk där, som skulle göra den längre turen, men ingen som visste någonting. 

 

Men så kom vi in och det var väldigt spännande. Trånga grottgångar och fullt med 100000 år gamla stalagtiter och stalagmiter. 

 

Vår tur fortsatte när vi skulle hem, det gick inte någon buss och inte någon taxi gick att få tag i, så en kvinna erbjöd sig att köra oss, vilket var otroligt snällt. Men då kommer en man och pratar till henne, och helt plötsligt ska hon ha 100 ringgit för att köra oss 20 minuter till Ipoh. Det är alltså mer än en dagslön för de flesta här. Inte så mycket för oss 5, men principen!! 

 

Men vi hade inget val om vi inte ville gå så hon fick sina pengar. Väl i Ipoh åt vi en underbar middag, pasta med champinjoner och vitlök. 

 

Så till dagens sista strapats, på busstationen skulle vi köpa biljett hem, då påstår damen i luckan att det är slutsålt. 

Alla avgångar fram tills imorgon. Chockade lämnar vi kön och börjar fundera på hur vi ska göra. Ska vi ta in på hotell, hyra en taxi eller lifta. 

 

Men så frågar Ida en av busschaufförerna och han hade 5 lediga platser, det var inte alls fullt! 

Ja man slutar aldrig förvånas, tillslut kom vi alltså hem, efter en dag med många hjärnblödningar över asiatisk logistik men en otrolig grottupplevelse rikare. 

Spännande drinkar i Georgetown 

Glögg i stora lass

 

 

Tog en paus för massage mitt i allt drinktestande

Clan jetis

 

Ännu en gömd bar

 

Riktigt klaustrofobiskt ibland. Speciellt när man är nästan 1.80 lång.... 

Men det var så maffigt! 

Ipoh var en fin stad. Men mitt starkaste minne kommer föralltid att vara pastan på plan B. Det var så gott!

 

 

Ipoh tågstation

Förbjudet med kärlek. Fräscht och modernt. Riktigt 2019.

 

Harry Potter cafe, typ iallafall. 9 1/2 

 

 

 

Den här helgen blev det ingen ny ö att lägga till i listan, utan Beach cleaning stod på schemat. En studiedag på helgen (vansinne jag vet) där vi ifrån en kurs som heter environment and development skulle spendera en förmiddag i Batu Ferringhi för att upplysa folk om nedskräpning genom att städa på stranden.

 

Bra initiav tycker jag men det blev ju såklart inte som jag tänkt mig. 

Vi tar det från början. 

På fredagen drog vi ihop ett gäng och lagade en riktigt mustig sallad, drack vin och gick ut och dansade i George Town. Det blev inte många timmars sömn så redan där visste jag att lördagens dagsverke skulle bli lite jobbigt. 

 

Kl 9 på lördagsmorgonen satte vi oss på en buss och for iväg. Väl på stranden insåg vi att 

1. Vi fick inga handskar eller klyptänger 
2. Stranden vi skulle städa var privat = städas minst en gång om dagen 
3. USM fick antagligen bidrag för att vi skulle göra detta  just här.. 

 

Det var inte mycket stora sopor på stranden, inte som på de lokala stränderna där det inte finns några hotell, de stränderna som faktiskt hade behövt vår hjälp. Men, jag och Kaisa hittade över 100 cigarettfimpar vardera tyvärr så gömt i sanden finns nog ännu fler. Som vi vet är cigarettfimpar väldigt små så våra påsar blev därav inte så stora.  Detta var ju ett problem för vissa Så inför den sista fotograferingen, som jag vägrade vara med på, tog de andra människors skräp och posade med de påsarna så att det skulle se ut som att de plockat flera 100 kg. Sinnessjukt! Dessutom innehöll de lånade påsarna bara löv... 

 

Var så arg att jag kokade!! 

 

Det är så mycket här som bara görs för att det ska se bra ut, inget som faktiskt gör skillnad. Men det är ingen som vill förstå det när man pratar med dem. Otroligt. 

Gjorde ju inte saken bättre att jag inte hade ätit frukost och endast sovit 4 timmar. Stibinen var inte lång. 

 

På eftermiddagen låg jag vill poolen och grubblade på hur efterbliven det går an att bli. Lugnade mig lite när jag gått i mig både snacks frukost och lunch men fan vad det gör mig sur när de håller på sådär! 

 

På kvällen åt vi resterna från gårdagen och så blev det bums i säng. 

 

Söndagen spenderades vid poolen och så på kvällen gjorde vi ett besök på IKEA. Det var tyvärr också en besvikelse då jag mest åkte dit för maten. Men maten smakade skit och det var sjukt mycket folk. Så egentligen som det alltid är på IKEA men gånger 10.

 

 

Grönsaker! Och vin! 

 

 

 

IkeeeeeAa

 

 

 

Har ingen bild från strändrensningen, av princip. 

 

 

 

 

 

Ny helg, ny Malaysisk ö.

Den här helgen tog jag, Ida och Kaisa en weekend på on Pangkor. 

En mycket mysig, liten, lokal ö ca 2 timmar (vad det borde ta... Egentligen 4...) söder om Penang.

Vi tog en buss till Ipoh, en annan buss vidare till Lumut å så 30 min färja till Pangkor.

Vi kom fram vid 19 tiden på torsdagen, checkade in på vårt hotell och gick sedan för att äta middag. 

Jag tog, som jag har för vana att göra på öar, min favorit, ångkokt krabba. Riktigt ljuvligt var det!

Vi var rätt trötta och gick tidigt och la oss för att kunna komma upp i tid för strandhäng. Det var nämligen det hela vår helg skulle komma att bestå av. 

Strand, lite moppe och god mat. 

 

Vi körde runt ön en eftermiddag, kollade på lite tempel och moskéer, men annars bara mat och dryck, sol och bad. 

 

Mycket trevligt och precis vad min precis tillfrisknade kropp behövde. 

 

 

 

 

Man skulle ju kunna tro att min motorcykeltarm var mättat efter Vietnamäventyret men snarare omvänt. Längtar tills jag kan ta motorcykelkörkort! 

 

 

Tempel tempel tempel, så många tempel! 

 

 

Mangosallad på stranden blev en återkommande lunchrätt

Speciell cornetto måste jag säga 

 

 

 

 

 

Ja, allt detta upptäcktsresande, det behöver tid att smältas. Jag märker att både från Perhentian och Langkawi som jag varit på förut, finns inga, eller väldigt svaga minnen. Jag minns känslor och vissa jag träffade, men öarna och stränderna lämnade mig helt oberörd. Det kan ha att göra med att jag var rätt besviken på båda ställena första gången jag var där. Hade för hög standard efter att ha spenderat så många veckor i paradiset på Borneo.

 

Men den här helgen valde jag att stanna på Penang.

Gick på bio själv på fredagen, mitt bästa! Är så skönt att vara ensam där. Åt massa popcorn och godis och njöt av Disney Maleficent 2. Träffade senare Nikoline och vi åt lite italiensk mat på ett fantastiskt ställe som heter Via Pre. Ost och pasta och vin.. Mmmm! Tog några drinkar ocy stötte på ett helt gäng med Danskar som var på "studieresa" så hängde lite med dem. 

På lördagsmorgonen släpade jag mig upp innan soluppgången för att kunna beskåda den från toppen av Penang hill. 

 

Det var mödan värt och väldigt väldigt fint. Var först i kön, köpte en biljett för lokalpris eftersom vi äntligen fått våra Malaysiska idkort, och tog tåget upp. Men det var snabbt avklarat och efter en timme på toppen tog jag tåget ner igen en grab tillbaka till sängen.

 

Resten av dagen spenderade jag vid poolen. 

Kvällen spenderades i George Town, tog en massage, åt fantastisk falafel och drack en god mangojuice. Allt för under 150 kronor. Sedan blev det ett par glas vin med danskarna igen. Allt som allt en ganska händelserik dag ändå! 

 

Söndagen spenderades vid poolen den med och det var nog väldigt välbehövligt att bara slappa en hel helg. Borde ha pluggat lite till midterms men det gjorde jag såklart inte. 

 

 

 

Mitt bästa massageställe, legacy Spa på love Lane. 60 ringgit för en timmes himmelsk behandling! 

 

 

Home sweet home 

Favoriterna uppstaplade

Efter en vilohelg på Langkawi var det dags för en mer aktiv helg.

Den här gången var det jag, Ida, Nikoline och Lea som drog iväg. Vi tog en mula (en typ av taxi) på torsdagkvällen efter skolan mot Tanah Rata. Helt sjukt egentligen att ta taxi i över 5 timmar, men taxametern slutade på 350 ringgit, ca 800 kr, totalt så det kände vi var värt istället för att ta bussen kl 8 på morgonen på fredagen och därmed gå miste om en dag i the Higlands. 

 

Vägen slingrade sig uppåt och för varje stopp blev det kallare och kallare. Vid midnatt kom vi fram och checkade in på ett väldigt modernt box hotell. Älskar de små kistorna man sover i. Totalt privat fast det inte kostar mer än ett vanligt dorm. Win win. 

Vi somnade illa kvickt och på fredagsmorgonen tog vi en taxi upp till vad som kallas the mossy forest. 

 

Vi var med i en liten trafikolycka med en motorcykel. Alla inblandade klarade sig utan större skador och både vår taxichaufför och motorcyklisten bråkade mest om vems fel det var och kollade skadorna på sina fordon. 

 

Vi var tvungna att gå "sista biten" för den vägen kräver 4hjulsdrift. Sista biten enligt taxichauffören var ca 30 min, men det var snarare 1 timme och 30 min. Uppför uppför uppför. 

Det var otroligt vackert med alla teplantage runt omkring, och allt fågelkvitter. Ett helt annat klimat uppe i bergen så man dog inte av svett heller. De andra knatade på och jag var lite långsam för jag tog så mycket bilder, så sista två kilometrarna liftade jag. Perfekt var det! 

 

Sedan gick vi på en liten promeanbrygga genom en dimmig och mystisk skog, vi fick lokalpris (10 rm) för att vi studerar och det var tur för det hade inte varit värt pengarna annars. Eller jo det hade det väl, men det hade känts för dyrt för vad man fick(60rm). 20 min promenad fram och tillbaka lixom . Men det var fint. 

Vi liftade hem till hotellet igen och alla tyckte det var så festligt att ha oss med. Folk tog selfies och ringde videosamtal för att visa sina nära och kära vilka knäppisar de plockat upp längs vägen. 

 

Vi käkade middag på ett litet indiskt hak, jättegoda vitlöksthosai! Det är som en salt rispannkaka. Mmmm! 

Lea kände sig lite halvrisig och gick och la sig tidigt. Jag och Nikoline bokade en tur för oss 4 till morgondagen, en hike för att få se den fantastiska blomman Rafflesia. Den blommar bara 4 dagar om året och de hade nyligen hittat en så de kunde mer eller mindre garantera att vi skulle få se den. Så för 60rm per person så bokade vi in oss på en halvdagstur.

 

Dag 2 grydde och vi gick för att äta frukost innan turen. Lea kände sig dessvärre sjuk så hon kunde inte följa med. Kl 9 blev vi upphämtade med en jeep och utkörda till djungeln. Bilfärden tog ca en och en halv timme och vi satt på bänkar på flaket och slumpade.

 

Väl framme började vår guide  Jay att prata om alla farligheter som fanns i djungeln. Ormar (de med runt huvud är mindre farliga än de med diamantformat huvud, förutom med kobror då, för när de inte har sina vingar utfällda har de tydligen en rubt huvud...) , spindlar, skorpioner, svampar som gör en blind om man for sporerna i ögonen, blommor som kan döda en osv osv osv. Men det vår guide var allra mest rädd för var asiatiska vildsvin. Han berättade länge och noga hur vi skulle göra om vi stötte på dem i djungeln. De hade dödat flera av hans vänner genom åren och han var på riktigt livrädd för dem. Om vi stötte på en hane var det enda sättet att rädda sig själv att klättra upp minst tre meter i ett träd. Lättare sagt än gjort men jaja. Vi begav oss in på en upptrampad stig.

 

Flera gånger stannade guiden tvärt och bad oss att vara helt tysta. Han smög sig framåt och lyssnade intensivt efter ljud, kollade efter klövspår och luktade efter pissdoft. Allt för att vi inte skulle behöva klättra upp i de där träden.

 

Vi gick i ca 1,5 timmar och som tur var såg vi inget mer än färska spår efter djungelns bestar. MEN, vi fick se flera rafflesior. En färsk, en nästan död och två helt ruttna. Det är världens största blomma och kan väga upp till 12 kg!! De största blir över en meter i diameter. Så otroligt häftigt att se. Jag har velat sett en enda sedan jag var på borneo och nu hände det äntligen. Kände mig som en riktig nörd.

Vi tog bilder och pausade lite. 

 

Guiden berättade historier om djungeln, hur de ständigt är ute i dagar i sträck för att hitta dessa ovanliga blommor. Hur de måste steka kött och grönsaker under elden för att inte locka till sig djur under natten. Hur de klättrar högt upp i träden och sover i hängmattor för att vara skyddade från vildsvinen. Vilket liv de lever! Ganska spännande men också på gränsen hela tiden.

 

Vi började vår vandring tillbaka och vi stötte på några arbetare. De underhåller vattenrören som kommer från källor ca 20 km in i djungeln och som vattnar alla plantage runt cameron highlands. Det är Malaysias enda producent av jordgubbar och de exporteras över hela Sydostasien. Alla olika teblad man kan tänka sig, samt massor med grönsaker som trivs i det blöta kalla klimatet. 

 

Dessa män lämnade efter sig högar med plast som jag och Ida började samla upp. Guiden påstod att det inte var någon fara att kasta dem där för en gång om året så gjorde de en cleanup men vi kände att det var bättre att ta med det på en gång... Vi fyllde två ica kassar med plast bara på den lilla sträckan vi gick. Så fruktansvärt. 

 

När vi kom tillbaka till jeepen började färden hemåt. Vi gjorde ett stopp i en "native village". Haha det var ett riktigt skämt! Det var en helt vanlig by med elektricitet och rinnande vatten och betonghus. Guiden sa: yeah these people used to live in native huts but now they are living a modern life. Så det var inte mycket att se. Vi fick prova på att skjuta med blåsrör och det var roligt. Fick den nästan mitt i prick på första försöket. Däremot blev det lite dramatiskt när Nikoline skulle prova för hon råkade andas in med röret mot munnen så hon fick allt bös ner i halsen. Det slutade bra men hon hostade och kräktes ett bra tag innan allt var ute igen. 

 

När vi kom tillbaka till hostellet var de andra så trötta att de ville ta en nap. Jag och Ida åt en sen lunch och medan de andra sov satte jag mig i vardagsrummet på hostellet. Hade riktigt trevligt med en kille från Argentina som hade bott ett år på nya zeeland och en kille från England som precis hade sålt allt han äger och gett sig ut på livets resa. Vi käkade middag tillsammans och tog några öl. Sprang på en tjej som heter Anouk som vi pluggat med, hon var tydligen också i Camerons över helgen. Vi är så många utbytesstudenter så det finns alltid en risk/chans att möta på dem 😂

 

Det blev inte många timmars sömn för min del. Hamnade i min lilla kistsäng kl 02.30 och klockan stog på 05. Vi hade nämligen bokat en taxi för att åka upp till teplantagen för att se på soluppgången. 

 

Det gick bättre än förväntat att vakna till liv och efter att ha beskådat soluppgången checkade vi ut från hostellet och jag Nikoline och Ida fortsatte vår upptäcktsfärd över Camerons. Vi besökte Robinson Falls, som även de var extremt utsatta av plast föroreningar, vi gick till Parit falls som mer eller mindre var en liten plaskpöl och sedan vandrade vi hela vägen från Tanah Rata till Brinchang. Och genom hela den här turen, över 10 km följde två gatuhundar oss. När vi gick in på butiker så sa ägarna åt oss att hundar inte var tillåtet men det var lättare sagt än gjort att bli av med dem. När vi åt lunch satt de utanför och väntade och trots att vi gick omvägar för att slippa dem så hittade de oss alltid. Tillslut blev vi av med dem efter att ha besökt ett tempel. 

 

Vi liftade hem och blev upplockade av en buss. När vi kom tillbaka till Tanah Rata, ja vilka ser vi där då om inte våra ofrivilliga escorter. Snabbt in på hotellet, åt lite mat och sen på bussen hem till Penang. Jag sov som en stock kan jag meddela, alla 5 timmarna de tog. 

 

 

 

 

 

 

 

På väg upp till mossy forest bredde teplantagen ut sig

Mystiken var påtaglig i mossy forest. 

Plast plast plast. Överallt. 

 

Soluppgången över Boh teplantage

Skyviews i djungeln 

Jordgubbsplantage. Helt okej smak faktiskt, men inget slår skandinaviska jordgubbar. 

 

Robinson falls

Man var glad att bilen var 4hjulsdriven 

 

Efter några fullspäckade veckor i Malaysia kände jag att jag verkligen behövde lite egentid. Sagt och gjort satte jag mig på den tre timmar långa färjan över till grannön, Langkawi.

Jag åkte fredag eftermiddag, efter skolan obs, och spenderade helgen där. Det blev inte många knop vill jag lova. Satt i en och samma solstol från morgon till kväll. Njöt av sol och bad och coconuts.

 

Bodde på ett sunkigt hostel som heter sweet monkey backpackers, väldigt billigt (100 kr för 3 nätter 😂) men inget mer. Valde att lägga pengarna på streetfood och minst en spabehandling om dagen istället. 

 

Massage här är verkligen såååå skönt. Eller det är det väl alltid men har inte förmånen att njuta av det hemma lika ofta. 

Även om det är billigt (typ 110kr i timmen) så har jag nog aldrig i mitt liv lagt så mycket pengar på skönhet och behandlingar 😂 blir lite blind när det är så mycket billigare än hemma att jag inte ens tänker över totalkostnaden som relativt snabbt växer när man gör 10-15 behandlingar i månaden! 

 

Det var en välbehövlig vilohelg!

Älskar all streetfood som fanns runt omkring Cenang beach. Åt typ 10 ggr om dagen 😂 allt från grillade räkor till tropisk frukt och sticky rice. Mmmm, det är ingen bantningresa jag är på som tur är. 

 

En monitor lizard som spanade på mig från ett träd 

 

 

 

När en långhelg uppenbarar sig så är det bäst att bocka av en av destinationerna som ligger lite längre bort. Så efter tre dagar i skolan tog jag och Kaisa bussen till Mersing onsdag kväll för att komma till tioman island.

 

Som vanligt var resan bekväm men lång. Flera olyckor längs vägen, ingen som vi var inblandade i men såklart gör det ju att trafiken saktas ner.När en långhelg uppenbarar sig så är det bäst att bocka av en av destinationerna som ligger lite längre bort. Så efter tre dagar i skolan tog jag och Kaisa bussen till Mersing onsdag kväll för att komma till tioman island.

 

Som vanligt var resan bekväm men lång. Flera olyckor längs vägen, ingen som vi var inblandade i men såklart gör det ju att trafiken saktas ner.

Kom fram till Mersing, köpte biljetter till färjan för strax under hundringen och käkade en snabb frukost. 

 

Färjan tog oss till Tekek, den största byn på Tioman Island. Här hade vi bokat in oss på ett gulligt hostel som hette cheers. Väldigt trevligt ställe, vi hade en liten bungalow med tillhörande veranda som vi huserade i de kommande 4 nätterna. Vi bodde nära stranden och det kostade oss bara 40 kronor natten!

 

Vi hängde på stranden och snorklade och åt mat på ett ställe som kom att bli vårt stammishäng de kommande dagarna. Cabanas hette det. De hade sacosäckar att vila i, hängmattor runt omkring och fantastisk mat! Rätt så dyrt men fördelen var att man fick ta med sig egen dricka dit så man kunde njuta av ett glas vin i solnedgången. Tioman är tax free så man får ju passa på då!

 

Vaknade första natten av en otrolig ihållande klåda. 

Visade sig att några satans sandloppor lagt ägg under min hud när vi var på stranden. Aldrig i mitt liv har jag varit med om något jobbigare. 

Hade 50-60 bett på benen och jag fick stå i duschen och spola med kallt vatten för att inte riva sönder mig. 

 

Fick salvor från det lokala apoteket som såg till att äggen inte överlevde men hade ändå de där jäkla vetten i över en vecka. Vissa blev stora vätskefyllda blåsor. Riktigt äckligt. 

Men som tur var hjälpte det att vara i havet så där befann jag mig mestadels. 

Gjorde tre dyk också, två fantastiska och ett svindåligt. 

Det dåliga var vid ett vrak där sikten var låg och inte så mycket djurliv. Plus att det var så djupt att vi bara hade typ 15 minuter där nere. 

 

De andra två däremot var kanon. Fina koraller och massa hajar och sköldpaddor och stora stim med fisk.

Var både vid en ö som hette Soya Island och en annan som låg utanför Berjaya beach som hette Renggis Island. Vid den senare gjorde vi en liten avstickare för det var bara jag och min guide. Vi simmade ut längs med botten och hittade så mycket spännande därute. Critters som jag inte vet namnen på och flera olika typer av rockor, bland annat Jenkins Ray och blue spotted. Vi såg också ett löpband som någon hade sänkt för ett par år sedan som koraller och fiskar gjort till sitt hem. Både skrämmande och fascinerande. 

 

 

Var så skönt att komma ner i vattnet igen. Tror senast jag dök var i Maldiverna 2017 så det var länge sedan. Det kostade bara 350rm (800 kr typ) för tre dyk så hoppas att kunna göra några fler dyk här om tillfälle ges! 

 

Dag tre mötte jag och Kaisa upp Dora, Essi, Meri och Erin för en snorkeltur vid coral Island. Det var helt otroligt fint, både ovan och under ytan. Det gör mig så glad också att snorkelföretaget tog ansvar och berättade om vad man får och inte får göra runt ett rev. Dessutom informerade han om skadan som solkräm gör på rev så det var ju otroligt bra! Inte många som är medvetna om det när de smörjer på sig lager på lager och sedan hoppar i. 

 

Vi simmade i timmar med hajar och sköldpaddor och fisk som betedde sig helt naturligt. De har inte blivit matade eller störda av människor. Bara ett parallellt liv. Älskar det! 

 

På kvällen tog jag, Kaisa, Erin och Dora ett par drinkar och det blev rätt så sent. Men vi tog oss upp i tid även dag tre. Hängde på cabanas på förmiddagen och sedan åkte jag och Kaisa till de andra tjejernas resort vid paya Beach och chillade vid deras pool. Åt god middag och tog båttaxi hem. 

Det var väldigt dyrt att ta båttaxi men vi hittade den gulligaste mannen som hjälpte oss. Han tog fast pris oavsett td på dygnet så vi ringde bara när vi ville bli hämtade så kom han med sin lilla båt! 

 

Sista dagen spöregnade det på morgonen så vi bara städade ihop oss på hotellet och tog oss mot hamnen för att vänta i färjan som gick vid 11.30.

När vi satt där och väntade på roti och färsk äppeljuice insåg jag att jag hade glömt att betala för mina dyk. Fick löpa tillbaka, hann precis betala och löpa tillbaka innan färjan gick. Spillde ut min juice och fick äta kall roti i farten. So much för en lugn morgon. Men glad att jag kom på det i tid iallafall. 

 

 

Stranden vid Tekek 

 

 

Utsikt över inkommande regn från balkongen på cabana (långt ifrån sandlopporna) 

Paradiset

 

Coral Island 

Massvis med fladdermöss som flög omkring i skymningen och skränade 

Ett axplock av de förfärliga betten på mina ben.

 

 

Vi fortsätter att upptäcka öarna längs östkusten. De är riktiga paradisöar och en helg är egentligen alldeles för lite för att hinna med att njuta ordentligt men man får en liten smakbit iallafall.

 

Jag, Nikoline, Karoline, Ida och Lea drog iväg med en billig nattbuss (runt 50rm per person, lite mindre än 100kr) ännu en gång på torsdagskvällen till en by som heter Merang. 

Vi blev abrubt väckta kl 04.30, en timme före beräknad ankomst och avsläppta på en öde bensinmack. Sedan var det bara att traska till hamnen och vänta på att båten skulle avgå kl 8.

 

Medan det ljusnade och alla moskéer började ljuda i nån slags ostämd kanon så åt vi lite frukost och försökte hålla oss vid gott mod. Tiden gick väldigt långsamt och vi ville bara till stranden! 

 

Båtturen över var otroligt fin och vi kom snabbt och smidigt fram till helgens boende, Redang da Rimba. En liten bungalow med 5 sängar för knappt 60 kr natten. 

Vi dumpade av våra grejer och tog sikte på stranden. Och vilken strand sen. Så nära ett paradis det går att komma.

 

Vi åt mat på ett litet strandhak, sittandes på rangliga plastpallar. Vi drack coconuts och jag och karoline badade de resterande 6 timmarna i havet. Ljuvligt var det! 

 

Dag två åkte vi iväg på en liten snorkeltur. Vi såg hajar, rockor och sköldpaddor. 

Tyvärr så har turismen hetsat lokalbefolkningen så pass mycket om att få garantier om att få se sköldpaddor så de har börjat mata dem. 

Så fort vi slog av motorn på båten kom 5 stycket direkt fram till båten för att tigga. Vi hade inga andra gäster på båten så vi sa nej till att ge dem mat. Trots splittrade känslor i kroppen hoppade vi ändå i för att se på dem och det var nästan obehagligt hur nära de kom. Kändes nästan som att de skulle ta ett finger när vi nu inte hade något i händerna. Vanligtvis när jag stött på vilda sköldpaddor bryr de sig inte om människor alternativt simmar bort från en. Det här kändes otroligt onaturligt och sorgligt. 

 

Man blir så arg på turister som klappar i händerna och njuter av det här. Absolut inget konsekvenstänk. Det är bara egoism som styr. Och man kan ju inte beskylla lokalbefolkningen heller. De vill tjäna pengar och har inte utbildningen att förstå vad de bidrar till. Dessutom har de inte råd att vara klimatsmarta. Det handlar ofta om att överleva eller inte. Att kunna försörja sin familj eller inte. Det som äcklar mig är turister som KRÄVER att få se vilda djur, som om det är något slags zoo???? Det är det bästa jag vet att se djur i naturen, verkligen det BÄSTA jag vet. Men det ger mig ingenting om djuren matas för att vara där, då försvinner hela charmen med naturens under. Dessutom så rubbas djurens normala rutiner och cykler. Rev blommar över för att sköldpaddorna väljer att bli matade istället för att "jaga". Deras rörelsemönster förändras, säsongsförändringarna som normalt får dem att flytta på sig är ointressant eftersom maten finns året om. Det leder till att genpolerna minskar då samma sköldpaddor förökar sig hela tiden med varandra då de inte stöter på några nya. Dessutom blir kosten alldeles för ensidig, de förlorar alltså i näringsinnehåll och kan bli sjuka. Det här är bara några av konsekvenserna som människors egoism ledet till. Hela ekosystem kan rubbas för på grund av det här. Det är en sån fin balansgång. Såklart finns det en viss tolerans och det ska till en lång tids förändring innan det hela kollapsar, men med tanke på hur mycket annat skit som pågår parallellt med det här, på global nivå så tror jag vi står med ena benet i graven.

 

Men trots den ganska sorgliga avslutningen på vår snorkeltur så hade vi en fantastisk dag. Vid resterande rev så var vi ensamma och vi fick chansen att faktiskt njuta av aquariumet runt redang.

 

På kvällen tog vi oss ett par drinkar på ett lyxhotell och hamnade mitt i ett bröllopsgäng. Typ 20 italienska vänner som var på riktigt partyhumör. Det var roligt och vi var tillslut alla uppe på dansgolvet och härjade. 

 

På söndagsmorgonen vaknade jag tidigt som attan av någon anledning och kunde inte somna om. Jag smög så tyst som möjligt ut och beskådade en sagolik soluppgång. Det var så fint. Både vid vårt hotell och nede vid stranden. 

Jag var helt ensam, vandrade runt och verkligen njöt av morgonen. Spenderade resten av dagen i havet med undantag för måltider. Åt en otroligt god lunch, black pepper prawns, och vid 16 skulle vår båt avgå så det var bara att göra sig redo för det. Lyckligt ovetandes om havets vågade vågor hoppade vi i den lilla båten, och vi han nog inte sitta mer än 5 minuter innan den första vågen skvätte in över oss, två minuter senare insåg jag att det skulle bli en tuff övergång då vågorna inte bara skvätte, utan sköljde in över oss. 

Jag var den enda av oss som kände mig lugn. De andra vara smått panikslagna hela resan och jag försökte lugna dem bäst jag kunde med försäkringar om att de som körde båten visste vad de gjorde, att vattnet var varmt och att vi skulle överleva många timmar med flytväst, att det är tillräckligt med trafik här för att vi skulle bli hittade osv osv. 

Innerst inne var jag också nervös såklart men månaderna på sjön runt Svalbard har härdat mig. Plus att kaptenen på båten verkade veta vad han gjorde. Han styrde aktivt runt vågorna och verkade inte det minsta rädd. Totalt avslappnad satt han där och körde. De hade ju dessutom precis korsat havet för att hämta oss så det var mer eller mindre lugnt kände jag. 

 

Men glada var vi iallafall när vi såg Merang. 5 dränkta katter steg i land och det skulle lika gärna kunnat vara som att vi simmat dit och inte suttit i en båt. Den enda som var torrskodd var kaptenen. Lite skillnad från båtturen ut som var så vacker och lugn.. 

 

Vi sköljde av oss med en trädgårdsslang och som tur var hade innehållet i väskorna klarat sig någorlunda så att vi kunde få på oss lite torra kläder. 

 

Vi vandrade in mot centrum, hittade en nattmarknad där vi bestämde oss för att vänta på bussen hem. 

 

Det fanns massor med godsaker så vi åt oss proppmätta på all plockmat. 

 

Som dessert köpte vi lite frukt, en av mina favoriter, mangosteen. Jag öppnade en frukt och tyvärr var den FULL av myror. Inget farligt men så äckligt. Samtidigt öppnar Ida en lika dan frukt och ut ramlar en orm. EN ORM!!!! FÖRSTÅR NI HUR VIDRIGT DET VAR.????

Alltså är det något jag avskyr så är det ormar. Det här var en liten liten en, kanske 10 cm lång och tjock som en daggmask ungefär, men med tydligt ormskinn och en liten äcklig tunga som åkte in och ut. Den rörde sig precis som en orm och alla vi flög upp från stolarna och skrek. 

Alla lokala försäkrade oss om att den var ofarlig och bara åt myror, men ändå. Huuuvaa så äckligt. 

 

Tillslut kom bussen iallafall och vi kunde luta oss tillbaka i hyfsat sköna säten för en natt. Det är tur att vi åkt några vändor med nattbuss förr ocy är tillräckligt erfarna för att veta hur kallt det kan bli för det var nog inte mer än 10-12 grader i den bussen. 

 

 

 

Andra helgen i Malaysia spenderades på en ö som heter perhentian kecil. Det är den lilla av två öar utanför Kuala Besut.

 

Jag, tillsammans med Meri, Dora, Essi, Kaisa, Nikoline, Ida och Karoline tog en buss från Sungai Nibong på torsdagskvällen. Vi vaknade upp tidigt av att chauffören gormade att vi var framme och lagom förvirrade tog vi oss till färjeläget för att vänta in morgonbåten ut till ön.

 

Vi hade bokat ett 8persons boende via airbnb men redan innan vi kom ut till ön började vi ana oråd. Stället där vi skulle hämta nyckeln hade inte fått någon information om att vi hade bokat och betalat eller att vi ena skulle komma. Det visade sig att det inte heller var tillgängligt längre och det var en lång process att få till något. Det var långhelg i Malaysia så många locals tog sig tiden att åka ut och därmed var de flesta ställena redan fullbokade. Efter många om och men och 3 missade avgångar kom vi tillslut fram.

Där fick vi rum på ett ställe som hette Anis viewpoint som låg i fiskebyn, en bit upp på bergsidan. Det visade sig vara samma boende som vi faktiskt hade bokat, eller trott att vi hade bokat, via airbnb fast ca halva priset! 

 

Det var en fantastisk utsikt och rummet i sig var också okej för priset vi betalade (runt 100 kr natten per person) Vi stötte på en annan kille som också bokat via airbnb och fått samma problem så det verkar vara nån lurendrejare i farten. Som tur var så har airbnb bra skydd mot sånt och vi fick full återbetalning.

 

På dagarna snorklade vi runt omkring öarna och det var fint. Mycket finare än jag mindes det från när jag besökte Ker 2014. Men man får en liten bismak i munnen när man ser hur så många turister, framförallt asiater, som står och går på korallerna så att de dör, hur snorkelturanordnarna matar fiskar, hajar och sköldpaddor för att turister ska få en garanti att se dem. Hur de är helt ovetandes om vilka konsekvenserna blir och att de gräver sin egen grav genom att vara så kortsiktiga.

Det är fullt förståeligt att de lokala gör allt de kan för att tjäna sitt levebröd och rida på den stora vågen. Det är inte heller konstigt att de tar det extra steget för att garantera wildlife encounters för det verkar som att det är det majoriteten av turisterna vill ha. Det är helt oförståeligt för mig. Det är ju som att gå på zoo??

Du vet exakt vart och vad du kommer att se. Det kommer vara 1000 andra snorklare där och alla båtar hetsar om att komma närmast. Det känns verkligen inte bra i magen för mig. 

 

Det var bättre när vi åkte till stränder som d'lagoon och snorklade på egen hand, även om ägaren till hotellet där matade såväl hajar som de stora ödlorna till många turisters fascination. Dock ska de ha cred till att de hade en metall och plaståtervinning, inte serverade plastsugrör och hade upcyclat gamla däck och annat skrot till möbler och leksaker.

 

En kväll besökte jag Dora och Meri long beach, den enda partystranden på Perhentian kecil. Det var roligt, det fanns en bar som underligt nog kallades "the best bar" och på stranden utfördes de traditionella eldshowerna till nattens sena timmar.

Vi badade och dansade och sippade på mojitos så pass länge att vi missade båten hem och fick övernatta i en av personalens bungalow. 

 

Resterande kvällar spenderade vi i fiskebyn. Nästan varje kväll, som på en given signal, kom ett riktigt oväder indragande, så då ville vi inte gå längre än nödvändigt. 

 

All in all så skulle jag ge perhentian ett bättre betyg än jag gjorde senast jag var där. Bra stränder, god mat och ok snorkling! Hyfsat billigt också, en middag för typ 40 kr och en drink för 30 kr. 

Trötta resenärer i väntan på båten som skulle ta oss över till Perhentian. 

Den enda bilden jag har från natten på longbeach haha 😂 

 

 

 

Men här har Dora dokumenterat mig och Meri som synkroniserat utför klassikern Macarena. 

Och lyckan när man hittar en badflamingo kl 02

Här var en bra plats att sova på, även om hängmattan var på gränsen till liten.. 

 

Paus för hydrering är viktigt 

Alnunan beach tror jag den närmaste stranden hette, en 10 min promenad från vårt boende, på en liten väg genom djungeln. 

Det var så härligt att äntligen vara tillbaka på en tropisk ö. Penang är ju tyvärr väldigt förorenat och inte så badvänligt i havet. 

 

D'lagoon beach 

Taxibåtarna som tog oss runt till de olika stränderna, i vått och torrt för ca 30 kr. 

 

Hemma skulle jag aldrig få för mig att ena smaka på en öl, men här sitter ser lixom aldrig fel. 

Fisherman Village pier 

Utsikten från vårt boende 

 

 

 

 

 

Det är ju aldrig lika kul att läsa om (och inte skriva heller) något som hände för över en månad sen. Men jag var lite lat i början så nu får jag (och ni som läser) stå ut med att det är kortfattat och mer som en dokumentation än något härligt soligt inlägg i nutid. 

 

 

 

De båda bilderna ovan är tagna med drygt en veckas mellanrum. Under några dagar var smoggen och "the haze" riktigt illa. Alla rekommenderades att stanna inne och skolan stängde ner. Spotify släppte en spellista som hette hazed and confused och det var några riktigt talande titlar på den listan

Det här är utsidan på huset där jag bor. 

På campusområdet finns en liten slinga man kan gå men jag gör det aldrig för det är så svettigt. 

På väg till skolan ser det ut såhär 

Och vissa dagar såhär när smoggen ligger tätt. 

Och här bor de flesta av mina vänner haha 😂 jag hänger mycket i deras pool för att vara ärlig 😂 Sunny Ville Condominium 

 

All färsk fisk jag kan få tag på trycker jag i mig 😋 

Korta snabba intensiva solnedgångar häromkring. Blinkar man så är de borta. 

Little India i George Town, riktigt god mat längs den här gatan.

Chulia Street är den mest livade gatan i GT, här finns barer och klubbar som håller öppet varje dag i veckan och alltid stryker det omkring partysugna utbytesstudenter och turister här. 

Första helgen i Malaysia spenderades i det här lilla rummet på baba guesthouse i Batu Ferringhi. Det är den enda stranden där man kan bada i havet på Penang. Dock är det inte så trevligt då det är mycket sopor och annat avfall som slängs rakt ut i havet både från ön och från passerande fartyg.... 

Men det fanns krabbor så jag var glad ändå! 😃 

Monkey beach var lite bättre men ändå tveksam vattenkvalitet. 

Störtskurar kommer då och då och då gäller det att hitta skydd snabbt om man inte vill se dränkt ut. 

Så kommer solen tillbaka igen och allt är frid och fröjd. 

Skolan är sliten som jag skrev förut. Insåg nu att jag tagit väldigt lite bilder på den så får ta och ändra på det. 

En liten informationsskylt om hur man klär sig på campus. 

Den andra poolen som jag spenderar en hel del tid vid, vid E Park Condominium 

 

Min favoritfrukt här nere, rambutan! 😍 

Mangosteen scorar också högt på listan över godaste frukterna i Asien. 

Roti tosai på nasi Kandar Kayu är en specialitet som måste testas. Inte det godaste jag ätit men ändå ok. Salt sött och sprött bröd typ. 

jag lovar att man blir mätt! 

Frukosten består varje dag utan roti cheese med dahl. 

Och på kvällen blir det ofta seafood i någon form

Eller indiskt. Korma med vitlöksnaan är en återkommande middag. 

Även indisk tohsai, en typ av salt rispannkaka slinker ner rätt ofta. 

 

Jag äter ute minst 3 gånger om dagen. En billig måltid kostar runt 10 kr och en dyr fisk kan kosta upp till 200 kr. 

 

Jag tvättar inte mina egna kläder, det kostar 6 kr per kilo att få det tvättat, torkat, struket och vikt. 

 

Jag behöver inte städa och jag behöver inte handla. 

 

All fritid på vardagen går åt till att upptäcka Penang och på helgen bär det alltid av på ett eller annat äventyr. 

 

 Så trots att mina nära får stå ut med en del klag så har jag det väldigt bra. Allt utanför uni är 100% njutbart, och kanske lär jag mig att uppskatta the malay way i skolan också så småningom. 

 

 

 

Utbildningsnivån är något helt annat här jämfört med hemma. Föreläsningarna är väldigt basic. Föreläsarna läser verkligen rakt av sina powerpoints och det är lite av ett moment 22 för det är powerpointsen som är kursmaterialet så man vill att de ska vara detaljerade och ha mycket info men under föreläsningen så skulle man hellre vilja att de användes som stöd och inte som manus... 

Alla studenter blir behandlade som barn mer eller mindre, vi uppmanas att hålla oss inom boxen. Inte ifrågasätta.inte tänka själva, inte planera eller prioritera själva. Bara memorera och lyssna. Väldigt lite interagering. Vi tillåts inte ta något eget ansvar eller göra någon egen planering. All information hålls på in i det sista så att en är beroende av lärarens egen planering. Framförhållning anses onödigt då vi ändå bara ska vara på plats och göra det vi blir tillsagda.

Att jag har ett liv utanför uni och vill kunna planera min fritid (och tid generellt) tas ingen hänsyn till. Studenters tid över huduvd taget respekteras inte. Som jag skrev i förra inlägget så är det viktigaste att upprätthålla hierarkin och byråkratin och inte att effektivisera. 

Information är makt och all information hålls borta från oss så länge som möjligt. 

Inlämningsuppgifter och tentor annonseras så nära inpå som möjligt för att ingen ska planera sin frånvaro och vara taktisk. Du vet aldrig vad som kommer att sägas på föreläsningen och det känns som att det endast är för att alla ska känna att de måste gå dit. Du vet aldrig om du får en uppgift att slutföra inom några dagar eller om en föreläsning flyttas till en annan tid /plats . Ingen information publiceras och det är lite tävling mellan studenter så det är inte någon gemenskap där man delar med sig av information. 

Föreläsningarna ger mig absolut noll och jag sitter egentligen bara av tiden. Närvaro antecknas av de flesta och missar man för mycket får man inte skriva tentan. 

Vi får se hur nivån på tentorna är. Jag har just nu otroligt låga förväntningar men kanske blir det en käftsmäll och en väldigt svår tenta. Vem vet 😂 

Faciliteter på campus är otroligt annorlunda jämfört med uu. För att börja med det positiva : kantinan serverar fräsch (ok fräsch för Malaysia) mat för orimligt låg summa. En varm lunch med färsk juice, frukt och kaffe eller te för ca 20 kr. Men ungefär där slutar det positiva. 

Alla föreläsningssalar är förhistoriska. Inredningen är sliten och trasig, belysningen är riktigt vidrig, den typen av lysrör som ger dig huvudvärk, stolarna är inte gjorda för västerländska kroppar och jag är glad om jag hittar en stol där båda mina skinkor får plats. Air-conditioning står på full fräs. Det är ca 16-18 grader inne, de bullrar och blåser rakt på en så 90% snörvlar och nyser hela tiden eftersom yttertemperaturen ligger runt 30sträcket dag som natt och kroppen inte hinner med att aklimatisera sig. I varje klassrum sitter nån slags timerinställd doftspray som sprutar ut en hemsk kemisk doft, en riktig migränframkallare. Man måste verkligen vara taktisk med vart man sätter sig. 

Oftast finns det inga fönster i klassrummen heller. 

Projektorer och högtalare är av tveksam kvalitet och har antagligen antikvärde. Bilden är alltid pixlig och ljudet skär i öronen när de försöker visa något klipp eller bilder. Ljudregulering verkar inte vara ett prioriterat område någonstans, vare sig vi pratar om en pub, en minaret, en högtalare på en marknad eller de som ropar ut vems mat som är klar i en food court. För att inte tala om alla id*oter som spelar sin musik eller film eller spel högt på mobilen när de sitter på restaurang eller på bussen. 

Nu kom jag ifrån ämnet lite men vi fortsätter. 

Toaletter på campus är ett mysterium. Det verkar inte som att det inte finns några regleringar om hur många som behövs för ett så stort campus och vad som behövs inne på toaletten. Oftast är de av squatmodell men det vänjer man sig vid. Om man mot förmodan hittar en toalett någorlunda i närheten där man befinner sig så är det däremot varken säkert att finns papper att torka sig med eller tvål när man ska tvätta händerna. Bär alltid med mig en liten flaska tvål och en förpackning näsdukar i handväskan. 

Det är allt jag kan komma på för tillfället som berör mig varje dag. 

Sedan var det ju processen att ens få ihop sitt schema som jag nämnde lite i förra inlägget. Herregud vilken huvudvärk det gav. Det är nog det svåraste pusslet jag någonsin lagt och det allra största problemet var brist på information. Varje departement hade gjort sitt schema i Excel, konverterat det till en pdf-bild så att en var tvungen att manuellt leta efter alla tillfällen en kurs gavs i 10 olika dokument och sedan försöka bygga ett eget schema utan att något krockade. I tillägg till detta så var det minst ett tillfälle per kurs som inte var schemalagt på dessa scheman utan informerades om på första dagen av kursen, även dessa obligatoriska och var tvinga att passa in i ens schema. När man tar kurser från 4 olika departement så skapar detta stora problem. Höll på i två veckor och slet mitt hår och kämpade med mitt tålamod för att få ihop något som fungerade. Tillslut gick jag inte längre på hurvida kursen var intressant eller inte utan ifall den passade mitt schema. 

I tillägg till detta så är studenter från uu tvungna att läsa 20 units (30hp)  per termin, precis som hemma, men det är inte vanligt här. De flesta lokala studenter läser 12-16 units så det bidrog såklart också till problem med att få schemat att gå ihop. Det absolut max man kan läsa här per termin är 21 units, men jämfört med uu så är arbetsbördan inte ens hälften skulle jag vilja påstå så det går bra att läsa "så mycket" så länge det går schematekniskt. 

Trots allt detta så är livet på usm inte särskilt tufft. 

Som europé har man det väldigt enkelt. Det är lätt att imponera på lärare bara genom att prata engelska. I de kurser jag tar så är allmänbildningen jag fått hemmifrån allt som behövs. Jag presterar långt över medel och förbereder mig i princip ingenting så det är rätt så skönt. Ibland känner jag mig lite understimulerad och att det är lite för lätt att det blir tråkigt (kan inte tro att jag ens skriver det här?!) men jag njuter av lättförtjänta HP och använder fritiden till att uppleva Malaysias pärlor. 

Nästkommande inlägg kommer mestadels handla om helgernas upptåg med ett inlägg då och då om hur det är att leva i Malaysia. 

En termins utbytesstudier. En termin på Universiti Sains Malaysia. 

Processen att få till det här utbytet var lång och krävande. Många timmars research, skrivande och väntande. 

Malaysia var förstahandsvalet, ursprungligen 2 terminer men jag fick nöja mig med en. Lite besviken i början men väldigt tacksam nu. Är inte säker på att jag hade njutit av att vara här och studera ett helt år. 

Det är nämligen en enorm kulturkrock. Mycket större än jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Jag tänkte mig nog att efter alla månader av resande och kontakt med människor från hela världen så skulle jag vara en öppen person som skulle ha lätt att anpassa mig till det nya som väntande. Men ack så fel man kan ha.

Att bo och leva och studera i ett land som är så långt ifrån Sverige både kulturellt och i utveckling och är något av det mest prövande jag varit med om. 

Varje dag får jag bita mig i kinderna och påminna mig själv om att det är jag som valt att komma hit. Att mina värderingar och åsikter som jag har med mig ifrån Sverige och min uppväxt inte går att direkt applicera här. 

Det gäller allt från effektivisering till mänskliga rättigheter. 

Att få något gjort här kräver en hel del tålamod, ett beslut ska igenom många instanser innan något sker och det är ofta viktigare med hierarkierna och att visa att jag som student är under professorerna än att det ska gå snabbt och smidigt. 

Till exempel när vi skulle välja vilka kurser vi skulle läsa så var läraren i kursen tvungen att signera och stämpla en lapp att det var okej, därefter skulle dekanen signera och stämpla och slutligen skulle lappen vidare till det internationella kontoret ocy signeras och stämplas av både mig och en administrativ representant. Ha i minnet att jag läser 6 kurser och alltså behövde ta mig runt campus och samla in 12 olika signaturer från 12 personer som gör allt för att visa att de är viktigare än dig. Jag hade relativ tur och spenderade endast 5 timmar med detta. Men några med studenter fick sitta i väntrummet i nästan 3 timmar innan dekanen bemödade sig med att stämpla papperna. Maktmissbruk kallar jag det, jag är osäker på vad Malaysianerna kallar det. 

Det är givet att det finns stora kulturella skillnader mellan Malaysia och Sverige men jag hade aldrig kunnat föreställa mig att på ett universitet att det skulle vara så låg utbildningsnivå på profesorerna. Både när det kommer till allmänbildning och nivå på själva kurserna. 

De har en helt annan bild av integritet och kränkning hör och ibland känner jag mig väldigt lättkräkt och kanske till och med sekundärkränkt (att jag tänker på att jag kanske inte blir berörd men att någon annan kanske kan ta illa upp). 

De är besatta av vikt och bmi och storlek och några av professorerna drar sig inte för att öppet kritisera någon som är "överviktig" och ge tips på hur denne skulle kunna bli smal igen. Till exempel så fick en europeisk kille som är typ 1.90m lång och vältränad höra att han nog skulle tänka på sin diet då hans bmi var 29. Dvs obese i deras mått mätt. Det finns bara det som står på pappret, det verkar som att de har väldigt svårt att se på verkligheten och att bmi kanske inte går att använda rakt av om du är en så pass krallig person?! 

Klassens BMI används ofta för att visa exempel på statistik eller skillnader mellan väst och öst. Då ska alla högt och tydligen säga längd och vikt och så diskuteras det och ses ned på om du råkar vara i övre gränsen. I en kurs som jag inte läser så hade de till och med en speciell våg som mäter längd och vikt och på något sätt fettprocent samt att de skulle mäta midjemått, höftmått och byst för att göra något statistiskt underlag för klassen. 

En annan sak de som får mig att bli galen är icke existensen av jämställdhet. En lärare uttryckte det så som att feminism aldrig kommer att bli något stort för att det enda feminismen vill uppnå är att kvinnor vill bli män och det blir aldrig bra för kvinnor alltid går överstyr när de ska få igenom något. De skulle bara hålla sig till att vara compassionate, sensitive, nurturing och beautiful.????? Ja ni förstår ju hur jag och flera andra européer kokade över. 

Det verkar också vara väldigt viktigt vart man kommer ifrån. De kallar det ras och separarera sig själva lika mycket som andra. Malay-chinese, Malay-Indian, native Malay etc. 

Tex var det en tjej i en av mina kurser som introducerade sig som fransk. Vår lärare tittade på henne och sa ja men vart är du från EGENTLIGEN, för du ser in fransk ut?? Varpå hon svarar att hon är född i Frankrike men att hennes ena förälder har rötter i Vietnam. Läraren utbrister: jaha ja men då är du ju inte fransk, du är French-vietnamese!!! Det blev en rätt tryckt stämning efter det... 

Så många oklara situationer som har uppstått här och det är många små saker som inte riktigt går att sätta ord på men allt tillsammans blir ibland lite mycket att hantera. 

Då är det smidigt att man kan lämna campus och bege sig ut på fantastiska helgäventyr till mer turistiga och fria områden! Och i och med att nivån är så pass låg på uni så är det än så länge inga problem att missa några föreläsningar här och där så det går att åka på långweekends. Man får bara se till att det inte blir registrerat mer än 6 timmar frånvaro per kurs för annars får man inte skriva tentan!