Nu är det 2020. Det är 10 år sedan jag började resa på egen hand. 35 länder och mer än hälften av tiden spenderat utanför Sveriges gränser. Både jobb- och nöjesresor. 

Efter studenten i juni 2010 så började äventyret på riktigt. 

En första säsong inom restaurangbranschen på Åland, det startade allt. 

Första långresorna var tillsammans med Oscar. Vi bilade genom Europa och reste genom hela Karibien och Centralamerika. 

Otroligt vad jag har utvecklats sedan dess. Jag minns att jag mötte flera personer, speciellt tjejer, som reste själva och det enda jag kunde tänka var: är de helt galna??? Vem vill resa själv??? 

Ja det skulle ju visa sig senare att jag var en sån, är en sån, som verkligen älskar att resa solo. 

 

Efter två långresor med den resvane Oscar kände jag att jag ville prova något nytt. 

Jag och Elin åkte på livets äventyr till Malaysia i nästan 3 månader (efter att ha "missat" flyget hem och bokat om till några veckor senare) , där jag i skrivandets stund är tillbaka och har bott i 5 månader. 

 

Ytterligare ett år efter detta precis efter nyår 2013/2014 åkte jag på mitt livs första soloresa. 

Var så nervös innan jag landade i Bangkok men så fort jag klev på tåget in mot centrum så hade jag träffat en annan tjej som reste själv och då släppte all spänning. Jag förstod att det skulle lösa sig och sedan dess har jag verkligen njutit av att komma ensam till nya platser. Så många människor jag mött och platser jag besökt på grund av det. Att komma till ett land utan planer kan ta en till otroliga möten så länge man är öppen för det, och jag har verkligen blivit en ja-sägare. 

Allt från småplansflygande i Alaska, sköldpaddsbebisräddande i Nicaragua och att undervisa i engelska i Myanmar. 

Minnena och erfarenheterna från mina resor är det käraste jag har. Jag är så glad för att jag har haft, och fortfarande har, möjligheten att fortsätta denna livsstil. 

Trots universitetsstudier och lägenhetsköp så går det , bara man vill. Såklart ändras preferenserna hur jag vill spendera min semester. Vilka platser som lockar och vilka människor som det känns värt att spendera tid på. Ju äldre jag blir desto färre jämnåriga möter jag och ibland är det såklart svårt att relatera till de som är iväg på sin första resa och har som jag hade, noll erfarenhet. Men naturen är alltid där och det finns inget som imponerar så mycket på mig som det. Relationerna hemma förändras såklart också. Barn föds och mina närmaste vänner stadgar sig. Det har verkligen varit avgörande att jag mellan alla äventyr haft tid att träffa alla. Och att familj och vänner har kunnat anpassa sig efter mitt tighta, alltid fullspäckade "hemmaschema". 

Att det numera finns facetime och messenger och i princip alltid wifi eller mobildata förenklar ju enormt mycket också. Det gör att det är mycket lättare att hålla kontakten trots tidsskillnader och långa avstånd. 

När jag reste första gången hade vi inte ens smartphones. Bara en bok. En analog karta?! Och det är bara tio år sedan. Otroligt att tänka på. 

 

Terminen i Malaysia rör sig mot sitt slut och det känns skönt. Det har varit påfrestande på många sätt, även om den akademiska biten varit löjligt lätt. Kulturkrocken som blir otroligt tydlig när man behöver handskas med byråkratin har tidvis gett mig mindre hjärnblödningar och påmint mig om hur lyckligt lottad jag är som är född och uppvuxen i Skandinavien. 

Om mindre än två veckor lyfter planet mot Auckland och en 7 veckors roadtrip kommer att börja. Jag hoppas att allt går som det ska med bilhyrandet så att jag kan förverkliga Nya Zeelands drömmen. 

 

Det är dags att ta tag i sluttentaplugget nu. 5 tentor på 10 dagar, första imorgon (på en lördag??) och sedan rullar det på. 

Eftersom jag precis kommit tillbaka till USM efter två veckor med föräldrarna har det inte blivit mycket plugg hittils (läs: noll plugg) så det är hög tid. 

 

Det har varit så roligt att visa en del av mitt liv för dem, både i Malaysia och Thailand. Firat både jul och nyår tillsammans och njutit av fantastiska stränder, god mat och fina upplevelser. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

V. 49 säger kalendern, första veckan i december.

Hade ganska lite att göra i skolan (som vanligt hehe...) så kunde bege mig iväg på helgens äventyr redan onsdag eftermiddag. 

 

Tog en grab in till Georgetown och hoppade på färjan till Langkawi. 

Båtturen gick relativt smidigt och vid 17 tiden var jag framme. 

Checkade in på mitt Hostel och begav mig sedan ut för jakt på mat. 

Ingen är väl förvånad om jag säger att det blev krabba igen. Det är den perfekta måltiden att äta själv. Det tar tid, det är pillrigt och är så otroligt gott. 

Åt 3 stora den här gången, nästan ett kilo. Vissa skulle kanske kalla det för frosseri men jag skulle mest säga att jag passar på. Det är lixom inte mer än drygt en månad kvar av min tid i Malaysia och i resten av världen finns det antingen i a flower crabs eller så är de alldeles för dyra. 

 

Efter min långa måltid gick jag en sväng på nattmarknaden, åt lite frukt, drack en kokosnöt och åt en friterad potatisspiral. En kokosnöt kostar 5 ringgit, typ 11 kronor och är lixom den bästa desserten. Först får kan vattnet som är en gudagåva i sig själv, å så får man njuta av kokosköttet när man är klar, som är så mjukt och lent och gott. Inte alls som det hårda torra vi kallar kokos hemma.

 

Tillbaka på hostellet hamnade jag å prata med en tjej från Scotland i ett par timmar. Det var så trevligt och vi hade så mycket gemensamt. Hon hade bott i Thailand i några år nu och var på semester i Malaysia. Det var roligt att dela våra upplevelser som självständiga snart 30åriga kvinnor i ett land (ok två länder) där det anses fult och respektlöst att inte vara med sin familj. I länder där män alltid är högre värderade än kvinnor och där det är gruppen före allt mentalitet.

 

Det är nog det jag älskar mest med att resa själv, när man får träffa på och dela några timmar med människor som är rätt lik en själv men har 1000 erfarenheter och situationer att dela med sig av. Tror inte jag kan ledsna på det. 

 

Men, det här inlägget skulle ju handla om Koh Lipe! 

Morgonen efter tog jag färjan till Thailand. 1,5 timmar och så är det som att komma till en annan planet. Öppnare, gladare, friare, godare mat, finare stränder och billigare drinkar. 

 

Koh lipe är en liten liten ö i södra Thailand. Det tar knappt 15 minuter att gå tvärs över och det finns inte mycket mer att göra där än att ta det lugnt. 

Stränderna är kritvita och vattnet kristallklart. 

 

Jag kom dit vid elva, och vid 16tiden kom Kaisa. 

Vi bodde på ett hostel som heter bloom cafe och det var så bra! Äntligen någon som faktiskt har bott på Hostel som har inrett och fixat. Fina stora bunks, som inte knakar bara av att man andas, inte ens när man klättrar upp i den övre. Krokar och speglar  så det räcker till alla och gardiner för att få lite privacy. Uttag i alla bunks, dessutom Internationella och med usb så man slipper adapter. Lagom kallt och riktiga täcken, inte bara lakan och en äcklig filt som aldrig tvättas. 

Ja jag antar att det är de där små detaljerna, som blir en så stor grej när man bor så ofta på hostel. Och med tanke på att det kostade under 100 kr per natt så får man verkligen vara nöjd! 

 

Helgen på koh lipe spenderades på stranden och i havet. Vi snorklade och solade och badade. Drack fruktjuicer, åt tropiska frukter och masserades i frukter. 

Åt andra goda saker också och bara njöt av det goda livet. 

 

Är glad att jag lyckades övertala mamma och pappa att vi åker dit och firar nyår så att jag får komma tillbaka snart igen. (nej det var inte så svårt) 

 

 

Färjan till Langkawi. 

 

 

Privat snorkeltur med frukt i överflöd! 

♥ ♥ ♥ 

Thaimat i mitt hjärta. Så mycket godare än Malaysisk mat! 

 

När jag kom tillbaka till Penang på söndagskvällen tog jag och Ida en snabb tur till julmarknaden. Det var ju ändå andra advent. 

Det var fint och lite julstämning infann sig trots allt. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Den här helgen åkte jag till Bali, dels för en välförtjänt semester från semestern, och dels för att träffa Andrea som jag jobbade med i USA 2015.

Andrea är från Colombia men flyttade till Australien med sin kille för 3 år sen, och de skulle på en weekend till Bali den här helgen så då passade vi på att återförenas. 4 år sedan vi såg varandra! 

 

Jag kom några dagar tidigare så åkte först ut till Nusa Penida. 

Liten, lugn ö precis utanför Bali. Jag tog morgonfärjan över och checkade in på ett hotell på en bergstopp. Eller ja topp och topp, men jobbigt att gå uppför iallafall! Jag var den enda gästen, så hotellägaren var vänlig nog att skjutsa runt mig på sin moppe. Första dagen var jag bara vid stranden, solade och badade. Tyvärr hade jag åkt på en öroninflammation i eftersviterna av Vietnamförkylningen så blev ingen dykning som planerat.

 

Dag två åkte jag istället för att dyka på utflykt. Eftersom jag var ensam på mitt hotell fick jag en egen chaufför. 400000 rupie kostade det kalaset. Det är inte så mycket som det låter, ca 250 kronor, och det var väl spenderade pengar kan jag lova.  Riktiga kringelkrok vägar, upp och ner för berg, så smala att knappt två moppar kunde mötas. Hål och stenar lite över allt, och omärkt stup, stup i kvarten. Hade inte velat köra själv där! 

Han körde mig till Kelingking beach och där spenderade jag flera timmar. Det var så otroligt fint. Men herre gud vilken kämpig hike det var för att komma upp från stranden. Trodde på riktigt mina ben skulle vika sig som kokt spaghetti.

 

På kvällen tog jag färjan tillbaka till Bali och Kuta, checkade in på ett riktigt risigt Hostel. Ingen handduk att låna, ingen spegel (nånstans, inte ens i det gemensamma badrummet), lösa kranar och vatten överallt på toan, smutsiga lakan (som de tack och lov bytte ut, tror de försökte spara in, tur man är uppmärksam hehe) och otrevlig personal. Men det var billigt så billigt. 50000 rupee natten så ca 30 kr. Då får man stå ut med sånt.

 

Mötte upp Andrea och Connor för middag och det var så roligt att se henne igen, och att äntligen träffa hennes fästman. 

 

Vi var alla trötta så det blev en tidig kväll men vi bestämde att vi skulle mötas dagen efter. 

De bodde turligt nog på ett riktigt lyxhotell. 40 ggr dyrare än mitt, så följaktligen spenderade jag de nästkommande 3 dagarna hos dem, och sov bara på mitt eget rum haha. 

 

Vi chillade i poolen, tog massage, åt och drack som riktiga drottningar.

 

Det var en riktigt avslappnande och fin helg. Tänk att jag har möjlighet att få göra såna här utflykter, trots att jag är student. Känner mig så lycklig. 

 

 

 

 

Så här trött var jag på väg upp. Uff. 

Men sådana maffiga färger och formationer det finns. 

Här är den. Utkikspunkten. Kelingking Beach (lillfinger på indonesiska) eller T-Rex Island som den också kallas. 

 

Det var så stora vågor att det inte gick att bada. Men man blev nog så blöt endå, bara man stod tillräckligt nära. Det stänkte ordentligt! 

 

 

 

Så här låg vi, dagarna i ända. Pratade om gamla minnen och nya äventyr. 

 

Allt det här vackra fick man sätta i sig. 

Det var kanske inte det billigaste jag ätit i mitt liv men så gott! 150 för yoghurt och juice, men man äter ju med ögonen så atteee. 

Resan till Hanoi var rätt extrem. Det skakade något otroligt hela vägen men det gick ändå att sova trots allt. År av träning ger resultat verkar det som. Kan sova nästan vart som helst!

 

Kom fram onsdag vid lunchtid, gjorde lite sightseeing och some last minute shopping innan det var dags att bege sig av till resans stora höjdpunkt. 

Jag strosade på gatorna och förundrades återigen över hur trafiken kan fungera på ett sånt här sätt. Inga regler följs och tiotusentals motorcyklar i varje hörn. 

Vid varje korsning ropade folk: miss miss, where you go??? 

Jag svarade alltid, I am not sure, I'm just strolling around

Varpå de 9 av 10 gånger svarade ok I'll take you there 

Jag åt lite fantastisk street food innan jag tog en moppetaxi till Cheers Hostel. 

Jag hade bokat en rundtur med motorcykel upp i bergen, 3 dagar och 3 nätter, med start i Hanoi. 

 

En buss tog oss från Cheers Hostel till Ha Giang amazing hostel. Där sov vi några timmar och på torsdagsmorgonen började vårt äventyr.

Vi var 8 turister och vi alla utom en hade en varsin driver. Det var jag otroligt glad för kan jag lova. Trafiken här är inte att leka med. 

 

Första dagen var det varmt och soligt hela dagen och vyerna överträffade sig själva gång på gång på gång. Vi stannade och beundrade utsikten flera gånger. Se bildbevis nedan. 

 

Vid 18tiden kom vi fram till nattens husrum, ett litet homestay i byn Dong van Town. 

Vi åt en underbar middag, en slags hotpot. En gryta med buljong som ställs i mitten av bordet på en gasspis. Runt omkring ställs massa råa grönsaker, fisk, ägg, kött och nudlar som sedan tillagas direkt på bordet och äts som en soppa. Mycket socialt och lite tidskrävande. 

Dag två startade tidigt med pannkaksfrukost. Vi for iväg före 8 och körde igenom de finaste passagerna på hela resan, bland annat Ma Pi Leng som var helt enastående vackert. 

Efter en riklig lunchbuffé var det dags för en bensträckare. Vi gick ner för en slänt och kom till flodkanten. Här lånade vi SUP boards och gled omkring någon timme. Mycket fridfullt och mäktigt med de stora bergen som reste sig på var sin sida om floden. Vi var nästan så långt norrut det går att komma i Vietnam, gick man över till andra sidan bergen var man i Kina. 

Efter paddelturen började det regna. Och det regnade och regnade och regnade. Vi hade lite regnskydd men det blev ändå otroligt kallt och blött där på motorcykelen. Det var mycket vackert att köra igenom molnen men efter ett tag var jag så kall att jag inte trodde jag skulle klara mycket längre. 

Som tur var kom vi fram redan vid 17 till kvällens homestay, de hade tjocka täcken och varm dusch så lyckades få upp kroppstemperaturen relativt snabbt. 

 

De andra i sällskapet värmde upp sig med det lokala hemmagjorda risvinet men det gick inte ner i min strupe. Fy va vidrigt det var! 

Vi åt en mycket god family style dinner, sittandes på golvet med alla familjemedlemmar. Det var verkligen en speciell upplevelse som bidrog till äventyret. 

 

Även dag 3 startades med pannkakor, vi var lite nedslagna för även denna dag bjöd på en del regn. Inte lika intensivt som gårdagen men det märktes verkligen av på vägarna att det hade regnat i över ett dygn. 

 

Vi besökte ett vattenfall och passerade lördagsmarknader, vi körde på tveksamma broar och korsade vattendrag. Det var ännu en äventursfylld dag på motorcykeln. 

Min rumpa började vid det här laget ha lite väl mycket lädersmak och alla kläder var så blöta och smutsiga att jag verkligen såg fram emot att komma tillbaka till Hanoi till kvällen. 

 

Ett fantastiskt äventyr var det, dessa tre dagar. Går inte riktigt att beskriva! Maten var så god, alltid massa varianter med vegetariskt, vyerna så vackra, sällskapet trevligt och lokalbefolkningen så välkomnande. 

 

Vi kom tillbaka till ha giang Hostel och sista biten sken solen igen, kläderna torkade och vi kunde njuta på riktigt. Kan inte nog poängtera hur mycket jag njöt av en varm dusch utan att behöva ta på blöta kläder igen efteråt. 

 

Åkte buss tillbaka till Hanoi och kände hur förkylningen som jag anat blev värre och värre. 6 timmar senare framme i Hanoi var feber och hosta ett faktum. Som tur var har apoteken nattöppet och jag kunde köpa lite ipren och halstabletter innan jag gick och la mig. 

 

Söndagen tog jag det lugnt, kände mig riktigt krasslig men tog mig ändå ut för en brunch med Karoline från USM. 

Vi satt på en härlig uteservering några timmar innan det var dags för mig att lämna Vietnam för denna gång. 

 

Risfälten breder ut sig på bergssidorna

De lokala kvinnorna sliter och jobbar dagarna i ända, här torkar de nyligen skördade majskolvar.

Kringelkrokiga vägar längs med bergens sidor. 

 

 

 

Uppe bland molnen. 

 

Homestayet för natt nr 2

En av alla smårangliga broar vi korsade 

En liten tjej bör runt på sin lillasyster. I Vietnam, som i många andra asiatiska länder, har alla en roll i att få familjen att gå runt. 

Regnet gjorde sitt med vägen kan man säga.. 

Familystyle dinner

Hiking till vattenfall var halkigt och dant, men så fint! 

Så här sov vi en av nätterna! 

 

Hjälm är onödigt, eller hur? 

 

Så här pimpad såg man ut när regnet smattrade som värst. 

 

Portabelt fruktstånd

Man slutar aldrig förundras över denna trafik

Trainstreet

Naptime för alla moppetaxichaufförer

Sleepingbus får en ny innebörd. Två säten ovanpå varann, tre i bredd. Bekvämare än det ser ut faktiskt! 

Elledningar i Asien är fortfarande fascinerande

Här susar tåg förbi två gånger dagligen, då får lokalbefolkningen flytta alla sina saker för det är inte många centimeters marginal de har att gå på. 

 

Det var allt från Vietnam! En resa från ho chi minh i söder till ha giang i norr. Oförglömligt, otroligt och alldeles onderbart. Det här är ett land jag mer än gärna skulle spendera lite mer tid i, i framtiden. 

18 timmar norrut från n HCMC ligger Da Nang. En kuststad med väldigt blandad kultur. Många expats, lokala och turister i en härlig blandning.

 

Här klev jag av vid lunchtid, tog en moppetaxi till mitt hostel för 70000 dong (30 kr) och checkade in. Kollade inte så noga på vart jag hamnade men det skulle jag senare få ångra. 

 

Vandrade runt lite, åt min favoriträtt här nere, ångkokt krabba, och strosade ner på stranden. Badade lite, men bara precis vid strandkanten för det var röd flagg. Blev så extremt sandig så det var inte så njutbart som man hade kunnat önska sig😂

 

Duschade av mig på stranden, och gick sedan vidare längs med kusten. Hade hört att på kvällen så var det något evenemang vid en bro så jag slog mig ner på en restaurang i närheten av den. Det kom massor av folk och under bron flockades olika båtar fulla med turister.

 

Vid kl nio så började det. Bron var utformad som en drake och de stängde av trafiken helt och så började draken spruta eld! Det var coolt att se faktiskt. Men det var inte mycket mer än det så jag drog mig tillbaka hemåt för att får några timmars sömn. 

 

När jag kom tillbaka till mitt Hostel så insåg jag mitt misstag. Det var så snuskigt på toaletten och vid duchen och inne på rummet rökte folk genom fönstret och det var så trångt där inne. Och folk hade hängt upp linor med ren tvätt kors och tvärs. 

 

Jag insåg att det nog var så billigt att det till och med lönade sig för lokala att bo där för att dra ner på hyran. Så där och då bestämde jag mig för att checka ut tidigt nästa dag och åka till Ba Na hills tidigt tidigt.

 

Checkade ut vid 05.30 efter en trots allt ok natt. 

Tog en moppetaxi mot Ba Na Hills för ca 140000 dong (60 kr) och en timme senare var vi framme. 

Ba Na är som en amusement Park. Jag hade inte förstått till vilken grad men det var verkligen som att kliva in på Disney land, fast utan åkattraktioner. Musik överallt, formklippta buskar, sagolika slott och byggnader osv osv. Det kändes som att de byggt upp ett litet Europa för dem som inte har råd att åka över och se det på riktigt. Det var fint och så men tjockt med folk även på en måndag morgon så det förtar ju alltid lite av upplevelsen. Det var flera brudpar där för fotografering vid den ikoniska hand bron, det var lite gulligt att titta på. 

 

Efter några timmar var jag less så jag tog en taxi tillbaka. Det fanns inga bussar eller mopeder så fick betala en dyr resa hem, nästan 150 kr 😳! 

 

Tog mig till marble mountains och spenderade några timmar med att utforska grottorna där och se på utsikten över havet. Det var väldigt fint det med. Så det blev trots allt en produktiv dag. 

 

Checkade in på ett nytt hotel, ett eget rum till och med, med eget badrum. Riktigt lyxigt och det kostade hela 90 kr natten! 

 

På kvällen träffade jag en utbytesstudent från Tyskland och han visade mig några av de mer avskilda barerna där expats och locals hängde. Det var mycket trevligt! 

 

Tisdagen innebar återigen en resdag med tåg. Men innan det var dags för avresa mötte jag upp Norska Karoline som jag läser med här i Malaysia, för en lunch! Det var mycket trevligt och skönt att få prata modersmål lite grann då och då. Och dessutom prata med någon som har liknande värderingar som en själv och som går igenom samma kulturella crash som en själv. 

 

Vid 19 hoppade jag på tåget och ytterligare 18h skumpande väntade. 

 

Näst intill identiskt tåg sträckan Da Nang - Hanoi som Ho Chi Minh City - Da Nang 

 

Beställde en liten portion pho. 

Fick ett berg med nudlar.... 

Streets of Da Nang 

Linbanan upp till Ba Na hills. 

 

Så här såg det ut bara en halvtimme efter att jag kom upp. 

Glad att jag hann fånga lite av mystiken innan det blev allt för mycket folk. Notera brudparet nära tummen. 

Innan solen nådde över bergskammen var det bara grått och kallt. 

Eldsprutande bron med alla båtar under

 

My khe beach 🏖 

 

Trots röd flagg var det massvis med folk som badade. 

Mina älsklingar 

Bra med belysning runt om i stan. Massa fina lanternor överallt. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Så kom äntligen torsdagen när alla midterms var över (de gick okej) och det var dags att åka till Vietnam.

 

 

Värdskapet ville ha en fin bild. Tog några knäpp innan vi lyckades,

Kära lilla barn. Du är ju så söt att man smälter.Tänk känslan första gången jag fick hålla i dig. Va rädd jag var. Så rädd att du skulle gråta hos mig. Rädd att du skulle känna hur stel och nervös jag var och därför inte gilla att vara hos mig. Men det gjorde du. Oj vad du gillade att hänga hos mig. Tills det blev dags för mat eller böljbyte såklart. Det fick kära mor och far stå för.

Har äntligen kommit hem. Imorse 08.20 klev jag innanför dörren på kvarngatan. Så.jäkla.nice. Körde hela natten och det gick bra. Regnade massor och var endel vind men jag var så gott som ensam på vägen hela tiden. Dock hade jag lite problem med att tanka. På de tre första stationerna jag kom till så verkar det som att bensinen var slut, för pumpen satte aldrig igång. Fick lite smått panik där när lampan lös och jag inte visste när nästa tankstation skulle dyka upp.

 

 

På kvällen dukade vi upp till lyxmiddag med lite av maten jag tagit med från Norge.

 

When I started traveling, my dad asked what I’m running away from. My mother constantly wants to know when I will “settle down” and join the “real world”. Someone once commented on my blog and told me to stop running away and live life. There was even a blog called “Mom says I’m Running Away” once.

I’m not sure why, but there is this perception out there that anyone who travels long-term and isn’t interested in settling down or getting a conventional job must be running away from something.

They are just trying to “escape life.”

The general opinion is that traveling is something everyone should do — that gap years after college and short vacations are acceptable. But for those of us who lead nomadic lifestyles, or just linger a bit too long somewhere, we are running away.

Yes, travel — but just not for too long.

We nomads must have awful, miserable lives, or are weird, or had something traumatic happen to us that we are trying to escape from. We are like children who don’t want to grow up and are simply running away from “the real world.”

And to all those people who say that, I say to you — you’re right.

Completely right.

I am running away.

I have been since I slung my backpack over my shoulders in 2006.

But I am not trying to avoid life; I am just trying to avoid your life.

I’m running away from your idea of the “real” world.

Running away from office life, commuting, and weekend errands, and running towards everything the world has to offer. I’m running away from monotony, 9-to-5, rampant consumerism, and the conventional path.

I running towards the world, exotic places, new people, different cultures, and my own idea of freedom and living.

I want to experience every culture, see every mountain, eat weird food, attend crazy festivals, meet new people, and enjoy different holidays around the world.

While there may be exceptions (as there are with everything), most people who become vagabonds, nomads, and wanderers do so because they want to experience the world, not escape some problem.

We travel to experience life and live on our own terms.

Life is short, and we only get to live it once. I want to look back and say I did crazy things, not say I spent my life in an office, reading travel blogs, and wishing I was exploring the world.

As an American, my perspective might be different from everyone else. In America, you go to school, get a job, get married, buy a house, and have your 2.5 children. Society boxes you in and restricts your movements to their expectations. It’s like The Matrix. And any deviation is considered abnormal and weird.

There’s nothing wrong with having a family or owning a house — many of my friends lead happy lives doing so.

However, the general attitude in the U.S. is “you have do it this way if you want to be normal.”

And, well, I don’t want to be normal. Like them, maybe you are happy with long commutes and 10 hour work days in the name of a promotion or more stuff.

But I’m not. Life is too short for that.

I think the reason why people tell us travelers we’re running away is because they can’t fathom the fact that we broke the mold and are living outside the norm. To want to break all of society’s conventions, there simply must be something wrong with us. What other explanation could there be!

Years ago a book called The Secret came out. According to The Secret, if you just wish for and want for something bad enough, you’ll get it.

That’s crap.

The real secret to life is that you get what you want when you do what you want.

Life is what you make it out to be.

Life is yours to create.

We are all chained down by the burdens we place upon ourselves, whether they are bills, errands, or, like me, self-imposed blogging deadlines. If you really want something, you have to go after it.

People who travel the world aren’t running away from life. Just the opposite. Those that break the mold, explore the world, and live on their own terms are running towards living. We are running towards our idea of life. We get to be the captains of our ships. We looked around at the norm and said, “I want something different.” It was that freedom and attitude I saw in backpackers all those years ago that inspired me to do what I am doing now. I saw them break the mold and I thought to myself, ”Why not me?”

I am not running away.

I am running towards the world.

And I never plan on looking back

 

Tittade på ett klipp med Jason Diakité när han håller sitt tacktal efter att ha fått pris för sitt antirasisitska engagemang och blev helt tagen. Jag var tvungen att resercha i över en timme för att helt förstå vad som hänt. Det är alltså ett pris från 5i12-rörelsen (<---) han mottog för sitt arbete för ett bättre Sverige under 2012 med motivationen: "han visat hur man både i ord och toner kan förena ett stort artisteri med ett personligt engagemang i viktiga samhällsfrågor. Han har även genom konkret handling gjort många värdefulla humanitära insatser över världen".

 

Dock har han av (för mig okänd anledning) inte tagit emot priset förrän nu i början av december 2013. 

Stora disskussioner har dock utbrutit pga hans hårda och kritiserande text i låten Svarta duvor och vissna liljor

 

Han sjunger blandannat: Dunka Jimmie gul och blå, hissa i en flaggstång. 

 

Det var en ceremoni i rikstagens bankhall för att fira 25-års jubileum för 5i12-rörelsen. 

Den lilla raden av dubbeltydigt budskap fick dock flera riksdagsmedlemmar att inte delta vid själva prisutdelningen som dessutom flyttats till en annan mindre lokal i riksdagen. 

. ”Är det Jimmie som ´dunka gul och blå´ eller vi som ´dunka Jimmie gul och blå´? Subjektet kan ses på två sätt. I rap är den här typen av dubbelbottnade rader vanligt förekommande då man gärna vill måla en så rik bild som möjligt med sina ord. Dessutom har jag i detta fall valt att hämta frasen från en gammal sommarplåga med artisten Frida, vars låt hette just Dunka mig gul och blå . I mina ögon är det Jimmie som för ett psykologiskt våld mot just gul och blå, det vill säga landet, folket. Det är helt enkelt en lek med ord, vilket inte bara är tillåtet i konst, det är elegant, påbjudet och förstärker ytterligare skillnaden mellan en låt och ett politiskt manifest”, Skrev Jason (<--- läs hela hans inlägg här)

 

Vilken effekt hans ord har. Och vad viktiga de är. Ju mer jag googlar desto mer gillar jag honom. Heja Jason! 

 

 

 

 

 

Filip+Viktoria

Viktoria+Filip

=Knut

 

Och här sitter jag fast på en öde ö, i en vecka till. Allt jag vill är att åka hem nu. 131211 föddes Knut, lilla skatten. Kärlek vid första ögonkastet. Men det är är klart, det visste jag ju sedan dag ett. Två fina fina människor kan ju inte skapa något annat än fint. ++ blir alltid +. 

 

 

 

Jesus herre gud vad jag skulle dö om det där hände mig. Tänk dig, du och jag Malin, vi skulle typ gråta i ett hörn.allal

 

 

Linus Terner nailed it, så att säga.

Två citat från aftonbladets artikel som jag läste idag. 

Då är man safe då. Skönt att höra. 

 

Kan förverkliga min idé om champagnefrukost lite oftare utan att ha dåligt samvete.

Tänk så mycket tid man (jag) spenderar vid datorn. Hittar den ena skumma sidan efter den andra. OJ! Tillexempel den här hemsidan -KLICK 

Blir imponerad och samtidigt äcklad av realismen i dessa skuplturer. Kan lixom inte avgöra vad magkänslan försöker säga. Det är sjukt sjukt sjuu-hukt välgjorda och absurda. En jättebebis ser verkligen inte någonstans över huvudtaget söt eller älskvärd ut. Medans en i miniatyr är typ det gölligaste jag sett. Perspektiv.

Det här var den finaste av dem alla tycker jag. Kan inte för mitt liv förstå att det är en skulptur. (KANSKE HAR JAG BLIVIT LURAD AV WWW???) Vilket jobb han har lagt ner på utställningen. Vilken konstnär! WOW. Så häftigt!

 

Ron Mueck heter han som skapat detta. En australienare född -58. Han gjorde sitt första verk 1996.  

Jag ångrar inte att jag åt hemmagjord sushi till middag idag och jag ångrar inte att jag såg We're the Millers igår. 

 

Sjukt rolig film. Alltså quotes'en bara ramlar på varann genom hela. Värt att se kan jag tycka!

 

 

 

 

 

Idag tittade jag på tv för första gången på typ, jag vet inte, aslänge iallfall. Kan hända att jag kollade när jag var hemma i september men innan det så var det nog i april någon gång. Hur som helst så var NRK1 på i bakrunden hela dagen. Först var det massa nyheter, mer om katastrofen i Philippines med 100 tusentals offer. 10 000 döda hittils. Helt sjukt. Sedan om att Sverige ansöker om vinter OS 2022, samtidigt som Norge och så lite väder på det. Samma nyhetsflöde kom en gång i timmen. Samma klipp varje gång. 

Men där emellan så visades mer eller mindre intressanta program. Först kom Norska versionen på Så Ska Det Låta. Programmet i sig hade exakt lika dant upplägg och såg ut at vara inspelat i samma studio som den Svenska men de hade inte Peter Settman som programledare och de hade inte gäster som kunde sjunga. Så det var lite av en katastrof kan jag tycka. Men det är ju min mening. 

I nästa timme kom dock ett program mer i min smak. Vet inte vad det hette men det handlade om Stilla Havet (Tror att den hette South Pacific från 2009). En dokumentär om allt från valar, albatrossar, hajar, tonfisk, rev och öar som försvinner på grund av höjda havsnivåer. 

 

Det var flera små inslag och ett av dem kom från Fiji. Det handlade om människor som jobbar för att få reven att återhämta sig. Ni kan se inslaget här nedan. (Älskar google, första sökningen och där fanns det <3) Det här är ett yrke jag verkligen skulle kunna tänka mig. Jag älskar havet, jag gillar att plantera och se saker växa, jag är otroligt intresserad av havets invånare och skulle verkligen vilja bli bättre på marinbiologi och fish ID. Jag visste inte att man kunde "odla"  koraller men det går tydligen. Dessutom kan man skapa de perfekta förhållandena för dem, sedan plantera ut dem och vips så har man snabbat på den annars otroligt komplexa och långsamma processen med revbildning. 

 

 

Det här är faktiskt något jag verkligen skulle kunna tänka mig att hålla på med. Jag undrar hur pass nishat det är, Coral Gardener, tänk att skriva det i sitt CV.

Hur mycket utbildning man behöver från början och hur mycket man kan lära sig på plats, det undrar jag. Det bästa vore ju om det var praktik. Att jag kunde åka till Fiji (eller annan valfri marinbiologiskt intressant plats) och bara lära mig på där. Utvecklas genom övning och med kunskap från de som redan är där. Dyka och fysiskt göra något för att förbättra förhållandena Inte först behöva sitta inne i ett tråkigt klassrum i Sverige och kasta bort värdefull tid på att läsa när reven och havet behöver akut hjälp NU.

Är inte detta en allt igenom brilliant idé!? Ett kattcafé? Kombinerar ju några av de bästa sakerna som finns. Katter och fika. Dricka en liten chailatte och kela med katter, samtidigt!? Åh det låter som något jag skulle göra så fort jag fick chansen! 

 

Det är nästan så att jag skulle vilja öppna ett eget kattcafé. Tror att detta kommer att slå stort!! Det är mest känt i Japan (surprise? no.) där finns det över 39 caféer och är mycket populärt bland både locals och turister.  Det har även öppnats några i Europa under 2013. KANSKE ska jag be någon öppna ett i närheten där jag bor så att jag kan få min beskärda del av katter i mitt liv.  

 

Kan lixom inte släppa det. Det står om man googlar ord som purr teraphy, pet rental, cat rescue och cozy time. Låter ju som rena drömmen!  Man kan ju ta hand om hemlösa katter och så kan en del av kaffekostnaden gå till dem. De människor som av olika anledningar inte kan ha en egen katt behöver ju sin kattkvot fylld ändå, så då finns det flera som behöver uppmärksamhet och gos där. Det är ju WIN-WIN. Ser inga som helst gränser på denna idé! Inspirationen och kreativiteten flödar i mitt huvud för tillfället och jag hoppas någon ska bli tillräckligt pepp på denna idé för att nappa. Ett café i Oslo eller i Stockholm skulle ju inte sitta fel. 

 

Om det fortfarande inte kommit några kattcaféer när jag blir pensionär ska jag seriöst överväga att öppna ett eget. Som den crazy-cat-lady jag är innerst inne. 

 

 

• Kattmys x1000
• Hemlösa katter kan få ett hem och människor som älskar dem, i mängder! Kärlek löser allt.
• Det är en nyskapande idé (i varjefall för mig och troligtvis många andra europeer)
• Nya idéer är alltid kul
• Alla människor vill gosa med en kelig katt
• Kaffe smakar godare med en katt i knät
• Katter ger ett inre lugn
• En spinnande katt i knät är bättre än många terapier
• Det blir aldrig awkward tystnad om man är på date på ett kattcafé för man kan alltid lägga uppmärksamheten på katten i sånt fall
• etc
• etc 
• etc