the flipflop life

En termins utbytesstudier. En termin på Universiti Sains Malaysia. 

Processen att få till det här utbytet var lång och krävande. Många timmars research, skrivande och väntande. 

Malaysia var förstahandsvalet, ursprungligen 2 terminer men jag fick nöja mig med en. Lite besviken i början men väldigt tacksam nu. Är inte säker på att jag hade njutit av att vara här och studera ett helt år. 

Det är nämligen en enorm kulturkrock. Mycket större än jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Jag tänkte mig nog att efter alla månader av resande och kontakt med människor från hela världen så skulle jag vara en öppen person som skulle ha lätt att anpassa mig till det nya som väntande. Men ack så fel man kan ha.

Att bo och leva och studera i ett land som är så långt ifrån Sverige både kulturellt och i utveckling och är något av det mest prövande jag varit med om. 

Varje dag får jag bita mig i kinderna och påminna mig själv om att det är jag som valt att komma hit. Att mina värderingar och åsikter som jag har med mig ifrån Sverige och min uppväxt inte går att direkt applicera här. 

Det gäller allt från effektivisering till mänskliga rättigheter. 

Att få något gjort här kräver en hel del tålamod, ett beslut ska igenom många instanser innan något sker och det är ofta viktigare med hierarkierna och att visa att jag som student är under professorerna än att det ska gå snabbt och smidigt. 

Till exempel när vi skulle välja vilka kurser vi skulle läsa så var läraren i kursen tvungen att signera och stämpla en lapp att det var okej, därefter skulle dekanen signera och stämpla och slutligen skulle lappen vidare till det internationella kontoret ocy signeras och stämplas av både mig och en administrativ representant. Ha i minnet att jag läser 6 kurser och alltså behövde ta mig runt campus och samla in 12 olika signaturer från 12 personer som gör allt för att visa att de är viktigare än dig. Jag hade relativ tur och spenderade endast 5 timmar med detta. Men några med studenter fick sitta i väntrummet i nästan 3 timmar innan dekanen bemödade sig med att stämpla papperna. Maktmissbruk kallar jag det, jag är osäker på vad Malaysianerna kallar det. 

Det är givet att det finns stora kulturella skillnader mellan Malaysia och Sverige men jag hade aldrig kunnat föreställa mig att på ett universitet att det skulle vara så låg utbildningsnivå på profesorerna. Både när det kommer till allmänbildning och nivå på själva kurserna. 

De har en helt annan bild av integritet och kränkning hör och ibland känner jag mig väldigt lättkräkt och kanske till och med sekundärkränkt (att jag tänker på att jag kanske inte blir berörd men att någon annan kanske kan ta illa upp). 

De är besatta av vikt och bmi och storlek och några av professorerna drar sig inte för att öppet kritisera någon som är "överviktig" och ge tips på hur denne skulle kunna bli smal igen. Till exempel så fick en europeisk kille som är typ 1.90m lång och vältränad höra att han nog skulle tänka på sin diet då hans bmi var 29. Dvs obese i deras mått mätt. Det finns bara det som står på pappret, det verkar som att de har väldigt svårt att se på verkligheten och att bmi kanske inte går att använda rakt av om du är en så pass krallig person?! 

Klassens BMI används ofta för att visa exempel på statistik eller skillnader mellan väst och öst. Då ska alla högt och tydligen säga längd och vikt och så diskuteras det och ses ned på om du råkar vara i övre gränsen. I en kurs som jag inte läser så hade de till och med en speciell våg som mäter längd och vikt och på något sätt fettprocent samt att de skulle mäta midjemått, höftmått och byst för att göra något statistiskt underlag för klassen. 

En annan sak de som får mig att bli galen är icke existensen av jämställdhet. En lärare uttryckte det så som att feminism aldrig kommer att bli något stort för att det enda feminismen vill uppnå är att kvinnor vill bli män och det blir aldrig bra för kvinnor alltid går överstyr när de ska få igenom något. De skulle bara hålla sig till att vara compassionate, sensitive, nurturing och beautiful.????? Ja ni förstår ju hur jag och flera andra européer kokade över. 

Det verkar också vara väldigt viktigt vart man kommer ifrån. De kallar det ras och separarera sig själva lika mycket som andra. Malay-chinese, Malay-Indian, native Malay etc. 

Tex var det en tjej i en av mina kurser som introducerade sig som fransk. Vår lärare tittade på henne och sa ja men vart är du från EGENTLIGEN, för du ser in fransk ut?? Varpå hon svarar att hon är född i Frankrike men att hennes ena förälder har rötter i Vietnam. Läraren utbrister: jaha ja men då är du ju inte fransk, du är French-vietnamese!!! Det blev en rätt tryckt stämning efter det... 

Så många oklara situationer som har uppstått här och det är många små saker som inte riktigt går att sätta ord på men allt tillsammans blir ibland lite mycket att hantera. 

Då är det smidigt att man kan lämna campus och bege sig ut på fantastiska helgäventyr till mer turistiga och fria områden! Och i och med att nivån är så pass låg på uni så är det än så länge inga problem att missa några föreläsningar här och där så det går att åka på långweekends. Man får bara se till att det inte blir registrerat mer än 6 timmar frånvaro per kurs för annars får man inte skriva tentan!