the flipflop life

Gillar egentligen inte att inleda ett blogginlägg med att säga; här har det gapat tomt ett tag. Men det har det ju. Och anledningen till det är ingenting annat än att jag inte har prioriterat bloggisen. Och jag har kanske haft lite svårt att formulera min vardag till något spännande och minnesvärt. 

 

Såhär i efterhand var det kanske inte mitt smartaste drag, för de här 178 dagarna som jag bott på Svalbard så har det hänt så sjukt mycket saker. Så fina dagar jag har haft och så många upplevelser jag varit med om. Nu är det lixom lite svårt att minnas allt och inte minst få ner det på print. 

 

Jag ska försöka lägga upp några inlägg nu i dagarna, mest för min egen del så att jag kan gå tillbaka om ett par år och minnas. Men om någon annan finner nöje i det här så är ju det bara roligt.

 

Det har gått från vår, till sommar, till höst och snart är mörkertiden här.

Tiden har sprungit förbi och jag har inte bestämt mig om jag känner mig klar med Svalbard eller inte. Det finns så mycket kvar att uppleva och jag älskar verkligen naturen och friluftslivet här.

 

Jag känner ganska starkt att jag inte hunnit njuta ordentligt av alla möjligheter som finns, helt enkelt för att jag har ett jobb som håller mig inomhus hela kvällarna och för att det är så dyrt att göra utflykter. Därför skulle jag gärna stanna en stund till för att få möjligheten att maxa Svalbard.

 

Å andra sidan är jag ganska less på att bo såhär litet. Att ens umgänge är så begränsat och att det är svårt att komma någon riktigt nära. För gentemot de inbitna localsen så är man bara en säsongsarbetare, någon som det inte är värt att lära känna , för man ska ju ändå dra snart. Turisterna är oftast här bara ett par dagar så det samma gäller med dem. Man hinner inte riktigt lära känna dem heller.

 

Det gör att man lätt hamnar i en klunga med pengakåta, festsugna säsongare som inte är intresserade av toppturer eller att lägga pengar på en båtresa. Det har jag full förståelse för och jag tycker inte det är så konstigt. Jag har bara så svårt att identifiera mig med någon av grupperna. Slits hela tiden mellan att jag faktiskt är säsongare och vill komma hem med lite mer pengar i kassan än vad jag kom upp med, samtidigt som jag vill ha hela svalbardexperience. Att jag dessutom inte har någon erfarenhet av att ta mig ut själv gör att jag inte är det optimala sällskapet för någon som är uppvuxen på Svalbard. Jag kan inte bidra med så mycket utan blir en svans som hänger efter och behöver dras framåt lite grann. Det är inte så kul att ha med sig alla gånger.

Dilemman. 

Känslan just nu är att jag vill stanna och kanske komma in i någon community eller börja arbeta som guide, så att man verkligen kommer ut i naturen. Men för det krävs mycket arbete och slit. DET ÄR INTE LÄTT MINA VÄNNER, INTE LÄTT.

 

Nu har jag flyttat hit. Drömmen som startade någon gång vintern 2013 har blivit sann. Jag bor där, i tredje lägenheten från höger. Längst upp med största fönstrena jag sett och bästa köksutsikten . 

Se på det här lixom! 

Det är så drömmigt vackert varje dag. Alla dagar är olika. Alla dagar så så fina. Även när det stormar. 

 

Jag har nog inte fattat  själv att jag faktiskt ska bo här. Det här lilla samhället där alla känner alla. Där det finns fler än 40 olika nationaliteter  bofast. Där alla sociala regler är annorlunda än någon annan stans jag varit. Jag är så spänd på hur det här ska bli. Så glad att jag är här. 

 

Såklart har jag redan träffat en Arbogabo. Som alltid. Det går inte en resa utan att jag träffar någon från Arboga. Dessutom jobbar vi ihop. 

 

Jag ska berätta något annat som är ganska stört . 

I somras träffade jag en kille som heter Charlie i Minnesota. Han har nu flyttat till Island och pluggar där. Vi håller fortfarande kontakten och pratar då och då. Han har även planer på att flytta till Norge så kanske ses vi här i krokarna en dag. När han fick reda på att jag skulle flytta hit så sa han att hans bekante , Björn, bodde här och and tyckte att vi skulle mötas. Sagt och gjort så tog jag kontakt med Björn. 

 

Jag trodde han var svensk så började på svenska men han svarade på engelska. Vi pratade en stund, sen frågade han hur jag kände Shannon (en gemensam vän på fb) och jag sa att jag träffade henne en eller två dagar på en ö i Kambodja. 

 

Han frågade då om det var ön koh rong och jag svarade ja. När han skrev att han var där samtidigt gick det upp ett ljus för mig. Björn. Björn från Island. Den första islänningen jag träffat! Jag frågade då om han var Björn , islänningen som var tillsammans med Sarah (Shannon's kompis) och han svarade ja. Vi har alltså träffats en kväll i Cambodia för två år sedan (och kommer ihåg varann)  och bor nu i samma håla på lilla lilla Svalbard. Hur liten är den här världen?! Sjukt. Men roligt. Vi ska träffas en dag och catch up så att säga. 

 

Jobbet går bra och ska nog trivas där också. Ser fram emot när jag lärt känna lite folk och kan dra på tur på den här underbara ön.