2013-11-02
08:35:00
Sentimentalt - jag vet det börjar bli tjatigt
För ett år sedan, så bestämde vi oss för att inte åka hem från Asien. ETT ÅR SEDAN. Herre min gud. Så snabbt tiden kan gå.
Läser igenom våran blogg lite då och då, min och Elins. Så mycket roligt vi gjorde. Så många coola saker vi såg. Så många fantastiska människor vi träffade (och mindre fantastiska). Vilka minnen vi skapade. Vilken erfarenhet!
Om man inte har något bättre för sig så kan man gå in och kika på min och Elins gamla blogg, där vi skrev lite sporadiskt om vad vi hittade på i Malaysia och Thailand.
Tänker vi två år tillbaka så var jag mitt uppe i planerandet av min första backpacker-resa. Till centralamerika. Va nervös jag var. Minns att jag googlade "guatemala+risk+rekommendationer" och "kidnappning+statistik+nicaragua" och liknande. Hängde mycket på UDs hemsida. Och det var ju bra att var förbreredd OM något skulle ha hänt. Men ingenting hände, inte en enda hotande situation kom vi i kontakt med. Inte vad jag minns iallafall.
Gud så jag kan längta tillbaka dit alltså! Till min mama Tica, till Costa Ricas nationalrätt Casado (utan frijoles såklart), till SanBlas öarna i Panama och till sköldpaddorna i Leon Nicaragua. Mycket starka minnen här i från. Positiva minnen som triggar min reshjärna något enormt.
Om man fortfarande känner att man inte har något bättre för sig och inte hittar något roligare än mina gamla bloggar på det hära INTERNÄÄTET så kan man läsa min och Oscars blogg om centralamerika och fördriva tiden ännu lite mer. Det brukar jag göra. Men det kanske makes more sense för mig eftersom jag kan återuppleva mina minnen ännu starkare genom att se på bilder och läsa inlägg. I say no more. Den som vill gör det!
Någon gång ska jag åka tillbaka. Inte kanske just till de länderna jag redan besökt, men till nya. Det finns ju så många att åka till. Belize, Mexico, Colombia. JA you name it. Fantastiska värld. Vilka möjligheter!
Även om jag drömmer mig bort till många resmål så måste jag fokusera på EN resa i taget. Det är svårt att hålla sig dock. Hjärnan spårar ur. Miljoner små möjligheter. Planer. Hur ska man hinna allt på en livstid? För ju mer jag gör, desto mer upptäcker jag att jag vill se och göra. Det tar ju aldrig stopp. Och tur är väl det. För va tråkigt om man har gjort allt. Vad ska man då hitta på?? Förhoppningsvis, om det mot alla odds skulle ske, så har det antagligen tagit så lång tid att man kan börja om från början och inte ens känna igen sig på de flesta ställena trots allt.
De här två stora resorna jag har gjort är så olika de kan bli. Det jag minns starkast från centralamerika är upplevelsena, naturen och maten. Från Malaysia är det mer människorna. Såklart upplevelser också, men starkast är ändå mötena med andra backpackers och locals. Jag gillar båda två. Kan inte ranka dem. Den ena gjorde jag med min bästa vän och den andra med min pojkvän. Det är naturligt att de blir olika approach på situationer som uppstår. Det ska bli mycket intressant att åka ensam. Uppleva saker från mitt perspektiv och inte ta hänsyn till någon annans synvinklar/åsikter/önskningar. Inte kunna ta hjälp av någon och bara utgå från mig själv. Det kommer garanterat bli både lärorikt och tufft. Glädjer mig som tusan alltså! Klychan "lära känna mig själv" kommer ofta in i mitt huvud när jag tänker på situationer som kan komma att uppstå. Ingen att luta sig tillbaka mot eller som kan ta beslut åt en när en inte orkar. Bara mig själv att skylla och hylla. Det blir kanon det här. Nytt, annolunda och mycket, mycket spännande.
