Tillbaka i Ranong igen efter en mycket trevlig resa. Sjöhästar och pipefish hittade vi. Så coolt! Ett par lyckliga själar såg whaleshark också men inte jag dessvärre.
Ja fick mina första egna gäster och de var mycket nöjda med mina spottingskills! Så kul att guida :D
Vi besökte shark Island en eftermiddag och det var obeskrivligt vackert. Myanmar är ett orört paradis på många sätt.
Dessvärre blev våra två sista dagar inte lika trevliga under vattnet.
Det pågår dynamit fiske här. Olagligt givetvis men korrupt som det är så är det ingen som bryr sig. Trots att vi varje vecka betalar 1000tals dollar i nationalparks avgifter så förändras inget.
Så himla sorgligt. Det är The sea gypsies som fiskar. De syr in sig själva i ett hörn när de mer eller mindre utrotar alla fiskstim de hittar. Tyvärr förstår de inte bättre och inte lär det förändras förrän det är försent heller.
Orimliga mängder död fisk låg längs botten i hela revet. Såg mer än 2000 fiskar med magen uppåt. Från en sprängladdning försvinner typ 80% ut i havet. Alla storlekar stryker med.
Det är vidrigt. Som att simma över ett killing field. Total förstörelse. Vi hörde flera smällar när vi var under vattnet och det är lite otäckt faktiskt.
Färdig med Emergency First Response, Rescue och nitrox!
Har börjat smått på divemaster kursen och idag är det pool session 😊😊
Översta bilden är på submarine rock och shark cave. De andra två är när jag räddar Billy från att drunkna.
Burma turen var inte den bästa, ganska dålig sikt och mycket strömmar till och från. MEN, såg ändå mantarays, massa coola nya nudis, frogfish, och stört många bläckfiskar.
WOWOWOWOWOWOW. Alltså den senaste veckan kan ju vara en av de bästa i mitt liv. Känner mig euroforisk och svävar lite på moln. Är inne i min dykarrytm och mår sjukt bra.
Hoppade på Sea World 1 vid ca kl 08 på morgonen den 16e februari. Hälsade på alla de andra gästerna och frågade de vanliga frågorna.
Where are you from?
How long are you travelling for?
Where have you been?
Where are you going?
Have you been diving a lot?
What is your name by the way?
Det var fyra Schweizare (de kände varann sedan förr, i 30års åldern), två Amerikanskor (väninnor över 65 båda två), en tysk (45 år), en Österrikare(45+) och ett Österrikiskt par (30år), en Myanmarkvinna (40år) och så jag. Med på båten var också Richard (69), en amerikanare som gjorde sin DMT (antagligen äldst i världen med att göra det haha) och har varit med på båten många gånger förr och en man som heter Gert (65+), också från Österrike, som varit med på båten i över 10 år vilket gör att han var mer en del av The Crew än som gäst.
Olliver (39 år)och Anssi (25 år) var de två instruktörerna, Olli från Österrike och Anssi från Finland. Sedan var det kaptenen, kokerskan och fyra båtkillar från Myanmar som fixade allt som behövde fixas.
Totalt 22 personer på båten.
Som ni ser så var majoriteten tysktalande och äldre. Det blev jag och Anssi som gaddade ihop oss,de unga scandinaverna mot resten. Vi lyckades ganska bra måste jag säga.
Jag fick en egen hytt, med våningssäng på upper deck. Sjukt fin utsikt från mitt fönster och en hammock precis utanför. Dessutom bara ett par meter till "the common area" där mat och dryck serverades oftare än det behövdes. Sjukt god mat och vädligt varierat. Lagad mat 4 gånger om dagen, två-tre alternativ per gång, inte en enda gång likt en annan måltid. Sedan om man mot all förmodan skulle vara mer hungrig så fanns det alltid frukt, toast, crackers och öl att tillgå mellan serveringarna. Allt inkluderat i priset. Eller ja öl kostade lite extra.
Servicen på båten var extraordinär. Allt man behövde ordnade de. De gjorde verkligen allt för att alla skulle ha de bra och trivas. Vänligare och gladare crew får man leta länge efter.
När det gällde dykningen behövde man inte göra något mer än att hoppa i vattnet i princip. De satte upp utrustningen, satte på ens luft och kollade att allting fungerade. De hjälpte en på med våtdräkten, zippade upp en, och klädde på en BCDn. De satte på en fenorna och om man ville så spottade de i ens mask. Okej, det där sista var en överdrift men hade jag frågat hade de garanterat gjort det!
Sedan hoppade man i vattnet och gjorde sitt dyk. När man kom upp hjälpde de en av med all utrustning, och sedan fixade de resten, rensade allt från saltvatten, lindade ihop linan från ens säkerhetskorv, och satte iordning allt tills det var dags för nästa dyk.
Fantastiskt va. Vilken grej. Och allt med ett leende. Och ett ännu större leende när man sa tack och visade sin uppskattning ( Det var inte alla som gjorde, vissa verkade ta det för givet. Jag var sjukt imponerad och tacksam)
Och vilka dyk sen då!!
Fick se allt och lite till. Högklassiga orörda rev, koraller och anemoner mer färgglada och större än jag någonsin sett. Fiskar, krabbor, nudis och andra coola grejer. Framför allt. Resans absoluta höjdpunkter. WHALESHARKS och MANTARAYS.
Wow alltså. När vi kom till en divesite som heter Fan Forest Pinnacle så hör vi bara kaptenen ropa WHALESHAAAARK och jag är redan på taket så jag ser dem och de kommer nära nära båten, upp till ytan och cirkulerar runt oss. Jag är helt i extas och håller nästan på att ramla ner från taket i allt rabalder. Vi hade just kommit upp från ett annat dyk så vi var tvunga att vänta två timmar innan vi kunde gå ner igen. Det var långa två timmar kan jag lova. Tillslut kom vi ner och OH MY GOD. Vilka magnifika djur. Fantastiskt. De kom galet nära och wow. Tre stycken var de. Två mindre, "bara" ca 7 meter, och en stor, kanske 10-12 meter. Massa småfiskar som sög sig fast vid dem och drog nytta av deras styrka. Vi såg inte mycket alls av den här divesiten. Vi stannade vid 10-15 meters djup och bara hängde där och kollade in spektaklet. Det var helt otroligt!
När vi sedan på dag 4 kom till Black Rock, den divesite som sägs vara den allra bästa, var vi alla hoppfulla. Vi skulle göra fyra dyk där och vad alla vill se var mantas. Första dyket gick vi djupt, 38 meter. Såg några enorma stingrockor, och två eaglerays men inga mantas. Visibilityn var bra och det var ett grymt dyk men inga mantas. Så när vi gick ner en andra gång och fick se dem efter ca 30 minuter stannade världen. Vilka magnifika djur. Så majestätiska. Flyger fram genom vattnet med en ofattbar styrka. Strömmarna verkar inte påverka dem ett dyft. Två stycken såg vi. De kom mot oss, vände, kom tillbaka i kanske 10 minuter och alltså ja. Enorma djur. Den här uppskattade vi att vara ca 5-6 meter mellan vingspetsarna. CRAZY.
Tyvärr såg vi dem bara det dyket men det var helt fantastiskt. Bästa safteystoppet ever eftersom mantan var förvånansvärt nära ytan. Vi kunde se dem från 5 meters djup, på avstånd såklart.
Vi såg också leopardshark, Ornated Ghost Pipe fish, EN sköldpadda(!!!??!), en stor Frogfish och 100tals med lionfish, scorpionfish och morayeels. Helt fantastiska dagar.
Totalt gjorde vi 19 dyk varav 3-4 stycken var lite sämre pga starka strömmar och dålig viz. Men resten WOW. OCh ovanför ytan var det sådär ljuvligt vackert att man tror att man ska spricka när man ser det. Vi besökte två öar, en med ett resort på och en naturell. Båda var galet fina.
Det var så bra på den här resan att jag bestämde mig idag för att åka med på en till, fast till Surin Islands. Så imorgon bär det av igen, 3 nätter. Det blir spännande minsann.
Jag kopierade några bilder från the Sviss guys så ska se om jag kan lyckas ladda upp några och visa er några promille av denna vackra värld.
Till att börja med kommer två bilder från Pyone (Myanmarkvinnan)
Nästan hela gänget i BeerGarden efter resan. Anssi, Jag, Gert, Britta, Stefan, Michel, André, Simon, The Twin, Heather, Mary, Richard, Chris, Olli and Pyone. AungAung taking the picture and Wolker was still on the boat togheter with the rest of the Crew. Haha skrev just den sista meningen utan att tänka. Min hjärna är inställd på engelska och det går lixom per automatik nu. Har ibland svårt att hitta de rätta svenska orden..... Dags att komma hem snart eller?
Några kids som gärna ville posa på en bild eller två
På kvällen besökte vi en bar där några stackars flickor sjöng kareoke. Alla såg ut som att de hade en pistol mot tinningen när de gick upp på scen. Verkade inte som att någon av dem ville sjunga egentligen. Inte hade de någon vidare sångröst heller. Och det var jag, en fransman som hette JeanMarie, Zin och en till i pubilken.
Zin tha man.
Har man bara två motorcyklar så får man dela. Sharing is caring
När Zin och jag åkte på tur till vattenfall och strand. Ja det är över 30 grader varmt. Och ja han har jeans och tjocktröja medan jag har shorts och linne.
Fylledamerna som kastade i mig i vattnet och sedan badade i flera timmar med kläderna på.
100 tals med stora fjärliar flög omkring vid vattnet
Vi körde över en mycket tveksam bro för att komma till en strand. Har en video men okar inte ladda upp den för det tar sån tid.. Han var inte en saftey first chaufför om man säger så!
I väntan på seafoooood
Hittade en sjöljungfru eller två
Och en massa barn som hängde runt mig hela dagen
En mormor på 80 år. Duggfrisk och kry.
Partypeople
Lunch på golvet. Mina brillor var poppis bland grabbarna
Efter att sedan ha sagt hej da till alla har sa borjade vantan pa tagstationen. Det har ar mitt tag. Jag kopte upper class biljett for 8 dollar. ordinary class kostade bara 3 dollar, men da sitter man pa golvet i den vagnen som ar narmast i bild, dvs godsvagnen. 1 class sa ar det trabankar i sidled och i min class sa var det nastan som bussaten, fast lite hardare.
For att vara ett land som ar sa oerhort ointresserade av att halla tiderna sa har de ett valdigt exakt tids-schema. Men det verkar mest vara for prydnad. Mitt tag skulle avga 10.10 och inte lamnade stationen forran 12.05. Taget var i tid, men vi vantade pa ett annat tag som inte var i tid som skulle lamna ett lok till oss.
Gott om plats inne i taget
Jag fick fonsterplats och var sjukt glad over det!
Sa himlans vackert. Och i och med den makliga takten sa hann man gott och val med att fotografera
En tagstation dar manga manniskor klev av och pa.
Sedan var jag mindre glad att jag hade fonsterplats. Blev piskad pa armarna av massa bambuskott haha.
Det var hogrisk att sticka ut huvudet har. Trots att det inte gick sa fort sa var det anda inte sa skont att bli nockad av en gren....
Solen gick ner och skumpandet fortsatte. Har aldrig kunnat forestalla mig hur daliga ralser de har har. Det guppar sa mycket att man tror de ska spara ur (vilket det ofta ocksa gor tydligen....)
Kom fram till Dawei 8 timmar senare. Sjukt kissnodig da jag inte forstod hur det skulle ga till att kissa i ett hal i golvet nar det skakade och ryckte som det gjorde. Man far inte ga pa toa nar taget star still saklart. Sa, jag ville alltsa sa snabbt som mojligt komma till ett hotell. En kille erbjod skjuts och jag tackade ja. Blev lite nervig nar 3 andra motorcyklar hangde med, tva man pa vardera, och vi korde mitt ut i ingenstans. Inga lampor, inga manniskor utom vi, och jag ensam tjej. Vi korde i ca 20 minuter och vips var vi inne i Dawei city och de korde mig till ett billigt hostel.
Vid ingangen fotograferades jag aterigen som nagon slags jakttrofe och sa var det bra med det.
Dagen darpa spenderades pa stranden som var sjukt nice och den 7e februari tog jag ett flyg till Kaw Thaung.
Jag hade kopt min biljett pa ett litet kontor i centrum. Jag fick en handskriven biljett och blev tillsagd att vara pa plats 06.30.
Vasterlanning och tidsenlig som jag ar (nastan iallafall) sa var jag pa plats 06.25. Allt var stangt. Det fanns en liten restaurang dar jag tog en kopp te och vantade. Fanns ju inte sa mycket mer att gora tankte jag. Jag vantade och vantade och borjade bli lite orolig nar solen gatt upp helt och klockan var snart 8. Mitt plan skulle namligen lyfta 8.25.
Just nar jag ska fraga nagon om hur det ligger till sa kommer en man och fragar mig om jag ska till Kaw Thaung. Yes yes svarar jag och han tar mig till en sidodorr. En vakt skriver in mina uppgifter for hand i en bok och sa far jag satta mig i en stol inomhus. Jag ar ensam vasterlanning men ca 20 burmeser sitter ocksa och vantar. Det finns ingen information och ingen sager nagot. Alla bara vantar.
De vinkar till mig och jag far visa min biljett och lamna vaskan pa golvet. Sedan ytterligare vantan. Jag tittar in i gatenoch ser sakerhetsvakterna kasta pappersflygplan pa varandra.Det ar krig dar inne och jag skrattar utan att kunna halla mig i styr!
Mer vantan. Sedan vid 9.15 sa gar vi igenom den saklallde "sakerhetskontrollen". De klamde lite pa min vaska och sedan var det klart.
Vantade ytterligare. Personal fran flygbolagen kommer. Men det verkar inte vara nagon bradska for de smaller upp ett pingisbord bakom mig och borjar en serios turnering. Ja vad ska man saga. Det var latt basta flygplatsunderhallningen jag har haft.
10.45 landar ett plan och det gar till ratt destination. Vi hoppar pa allesamman jag tror att allt antligen ar i ordning. Men efter bara 45 minuter sa borjar vi ga ner (det borde ta 1,5h) Tydligen ska vi gora ett litet stopp ocksa i Myeik. 14.30 landar vi antligen i Kaw Thaung. Skulle varit framm 10.10 men ja. Vad ar val ett litet tidschema vart?
Men det slutar inte har. Jag har inga pengar sa det borjar med ett problem nar jag ska kopa mat. En taxichaffis erbjuder sig gladeligen att betala om han far kora mig in till stan efterat. Ja men visst far du det svarar jag!
Jag ater och sedan kor vi.
Vi testar flera olika hotell. Antingen ar de for dyra, eller sa tar de inte emot foreingers. Tillslut hittar vi ett som heter Penguin Hotel. De har rum och vitingar far bo dar. Jag rakar se tva prislistor. Den ena star det From Thai pa, och den andra From Yangon. Han fragar vart jag kommer ifran och jag fragar om det har nagon betydelse. Det visar sig att priserna pa yangonlistan ar nastan dubbelt sa dyra som de fran thailistan. Sa jag svara saklart attjag kommer fran Thailand. Istallet for 20 dollar natten behover jag bara betala 11 dollar. Konstig varld har.
Den här morgonen var inte riktigt lika dan som de andra morgnarna. På måndagskvällen träffade jag nämligen en viting! Simon från München hade anlänt till samma guest house som mig. Jag introducerade honom till Chit och Pitah och vi bestämde frukostträff på det vanliga stället.
Vi promenderade dit, för ovanligheten skull och åt naan med potatisröra för vanlighetens skull.
Efter frukost hoppade vi upp bakpå var sin motorcykel och styrde kosan mot meditationscentret. Min plan var att göra ännu en timme och för Simons del så var 30 minuter ett bättre alternativ.
Vi var om möjligt ännu mer poppis när vi kom fram. TVÅ blonda långa blåögda aliens anländer och vill MEDITERA. Haha! Fler fotografier, fler komplimanger och fler stirrande noviser.
Vi klarade båda två av vårt mål och för mig var det jobbigt men inte alls lika jobbigt som gårdagens session.
Vi åt lunch tillsammans igen och abbotten gav mig några böcker han letat fram på engelska. Han bjöd in mig och hela min familj att komma och hälsa på igen och bo i monastryt. Så familjen, va säger ni?! Är ni taggade på en meditationsresa? ;)
Simon och jag ville träffa lite barn så vi bestämde oss för att hälsa på i Public Primary School dagen till ära. Såklart lika poppis som vilken världsstjärna som helst gick vi omkring i olika klasser och presenterade oss. Lärde dem var Sverige och Tyskland låg på kartan, svarde på frågor om varför vi var så långa, räknade till 30, lekte med små barn och åt glass.
Det är så uppskattat från både elever och lärare att man blir alldeles rörd. Vi var nog en syn som länge kommer att pratas om. Mer än ½meter längre än alla andra, vita och blonda. Och när vi sa att vi inte var gifta så fick vi många blickar. När vi sa att vi träffats igår så tillkom även några öppna munnnar. Men det var roligt!
Eftersom Simon inte varit på stranden så kände han att han ville dit och titta och eftersom jag hade varit där två gånger (igår också men det glömde jag skriva om) så kände jag att jag nog skulle kunna hitta dit på egen hand. Vi lånade motorcykeln av Chit och gav oss iväg. Vi körde och jag var nästan säker på att det var rätt. Dammig röd grusväg kändes rätt. Kan ni tänka er, att det var jag som körde?!?! Jag kan knappt tänka på det, men det gick bra. Jag maxade inte om vi säger så. Det där med växlarna kändes läskigt och att köra om utan backspeglar är också läskigt. Och att tuta är inte min grej. Jag har inte riktigt anpassat mig till den asiatiska körstilen helt enkelt.
Vi frågade några gånger om vi var i rätt riktning och fick positiva svar. Kilometer efter kilometer som är mycket lik den förra. Öde och het. Efter ca 20 minuters körning börjar det dock låta mycket konstigt om cykeln och vi stannar. Punka. PUNKA. Haha vad vi garvade. Vi började fundera på hur länge sedan det var vi passerade en by... Vi beslutar iallfall att det är säkrast att vända istället för att chansa och fortsätta. Vi promenerar med cykeln och varje gång någon körde förbi oss skrattade de. Vi skrattade också.
Vi pekade på vårt bakdäck och såg frågande ut, folk pekade i den riktningen vi gick i och log. This way, this way!
Efter att ha gått i steksolen i kanske 10-15 minuter så stannar en liten hemmakonstruerad 3 hjuling och frågar om vi vill ha skjuts. STOR tacksamhet sköljde över oss och de lastade upp cykeln på flaket. De körde oss till en verkstad och trots att de höll på med andra cyklar så släppte de allt utan att vi sagt någonting och började skifta däck på våran. Det var en spik som hade åkt rätt in i däcket och punkterat det. Jag tog spiken som en souvenir.
Vi satt sedan där och tittade på när de jobbade och hoppades att det inte skulle bli för dyrt. Allt som allt tog väl hela bytesproceduren knappt tio minuter och det slutade med att vi betalade 2,5 dollar. Alltså knappt 20 kronor. HAHA för en ny slang och arbetet! HEJA Myanmar.
Vi hoppade upp igen, nu fick Simon köra, och körde vidare. Alla människor vi traskat förbi en stund tidigare hejade nu glatt på oss och ropade saker som lät som lyckatill hälsningar eller liknande.
Vi kom fram till Pin Lae Wah utan vidare problem och parkerade cykeln och köpte varsin öl. Svettiga och dammiga var det inte ett svårt beslut att ta om vi skulle bada eller inte. Vi sprang i och inte förrän vi var ute i vattnet böjade vi tänka på varför viken kallas för SharkBay och varför ingen annan badade. Men det var så skönt i vattnet att vi ignorerade det. Vi klarade oss utan hajbett.
Ooups. Vi kände för att ta cykeln på en promenad.
TACK TACK TACK
Däckbyte
Ma beerman
Snyggast på stranden. De enda på stranden kanske också ska tilläggas.
Vi övade på cikuskonster inför vår framtida karrär i solnedgången
Vi körde hem i mörkret. Med vi menar jag Simon. Vi frågade efter vägen för det var ännu svårare att se skillnad på något i mörkret och en man tecknade åt oss att följa honom. Sedan körde han framför oss ända till guesthouset. Han trodde väl inte att vi skulle hitta annars, så snällt av honom!
Vi mötte upp med Pitah, Thong So och Chit och berättade om dagens äventyr. De bara skrattade och Chit tackade för den nya slangen.
Jag bestämde att imorgon är dagen för att lämna detta ställe för nya äventyr. Jag och Simon satt uppe länge efter att de andra åkt hem och rökte vattenpipa och pratade. Det är inte vanligt att kvinnor visar sig ute efter kl 22 så det var en syn det med. Många som kom fram och frågade vad det var vi rökte, om det var knark och varför vi satt ute och inte inne på hotelrummet. Hehe
En man sa till oss "ok, you sit, wait here, I go coffeeshop, I come back" Jag och Simon tittade på varann och båda två tänkte coffeeshop a la Amsterdam och blev lite nervösa. Men mannen kom tillbaka med en kopp kaffe och det var inte mer med det.
Efter frukost med Chit och Ptiah 07.30 på samma ställe som tidigare dagar åkte jag och Chit till monastriet igen. Och vilket välkomnande det blev. Alla noviser kommer nära och ler och skrattar, men säger igenting. Kvinnorna tecknar att jag måste stanna för lunch och ler med hela ansiktet. Munkarna frågar genom teckenspråk om jag ska meditera idag och när jag nickar lyser hela dem upp. De är lixom helt facinerade över att jag vill prova på det fler gånger efter att de sett mig försöka gå efter tidigare försök... :P
Så, dags för ännu en session av meditation för min del. Startade med vandrande meditation. Det innebär att man går på en linje, imaginär, ca 10 meter. För varje steg så måste man fokusera på vad man gör. Medvetenhet är nyckeln. Så även om ögonen är öppna så ska all fokus liggar på höger steg, vänster steg, stannar jag så ska jag fokusera på att jag stannar, och när jag vänder ska jag fokusera på att jag vänder. Det var lättare i den aspekten att det inte gjorde det minsta ont. Men att fokusera var otroligt svårt då det är massa ljud, det rör sig folk runt en, de fotograferar, pratar med varandra och jag vet att det är jag som är huvudattraktionen. Det är så lätt att låta tankarna glida iväg.
Efter 30 minuter var det dags att byta till sittande meditation. Idag en hel timme. Intog sittställning och slöt ögonen. Chit översatte abbotten och gudiade som förra gången. Hennes röst är så nice att lyssna på. Verkligen avslappnande. Första 15 minuterna gick bra. Ingen smärta. Sedan började det pirra lite i fötterna, så där som det gör när de inte får något blod och tillslut somnar. Jag fokuserade och fokuserade. Tappade kontrollen några gånger men fångade tråden igen. Öppnade inte ögonen och rörde mig inte. Efter 45 minuter skakade min kropp. Det var en sjukt otäck känsla. Jag kunde inte röra mig. Mitt sinne var så tvådelat det kunde bli. Jag ville klara en timmes meditation, men jag ville inget annat än att räta ut min kropp. Fokus fokus fokus. Trots att det var svalt inne i meditationssalen och att jag inte varit varm tidigare så började jag svettas floder. Det droppade från näsan och hela ryggen var blöt. Okontrollerade skakningar i hela kroppen. Kunde inte röra en muskel på eget initiativ. De sista 15 minuterna kändes minst lika långa som de första 45. Kan väl inte helt säga att jag klarade meditationen efter som jag inte var fokuserad på något annat än hur ont det gjorde, men jag satt iallfall där i en timme. Med en publik på över 10 personer som mässade att jag skulle klara det. Konstig känsla.
När gong-gongen tillslut ringde kunde jag inte öppna ögonen först. Jag fick tvinga upp ögonen. Det kändes i ansiktet precis som det gjorde i benen. Det pirrade i kinderna och läpparna. Hade okontrollerade spasmer i hela kroppen och tårarna rann. Jag kunde inte le, jag kunde inte öppna munnen. Hela ansiktet krampade. Det kan inte vara hälsosamt tänkte jag. Jag försökte flytta på benen men det var ju bara att glömma. Med mina skakade armar så lyfte jag ena benet ner på golvet. Noll känsel i fötterna, de var helt slappa. Efter några minuter gjorde det så ont att jag vred mig av smärta. Blodet började komma tillbaka. Mer skakningar. Intressant att studera muskelrycningar och svettfloder. Det var verkligen en upplevelse jag aldrig tidigare varit med om. Vilken reaktion. Undrar vad det beror på? Vad är kroppen för en konstig mekanism?
Efter 20 minuter kunde jag på skakiga ben ställa mig upp. Hela min kropp darrade fortfarande och att dricka vatten var som ett skämt. Fick mer på tröjan än i munnen. Hehe Gick en liten sväng och sedan var det dags för lunch. Jag hade sagt förra gången jag var där att jag älskade skaldjur så de hade tillrätt fantastiska kingprawns till mig. Det var bara jag och abbotten som fick dem. Om abbotten blir behandlad som en kung så är jag minst en prinsessa. De är verkligen överlyckliga att jag är där. Och de fotar mig fortfarande hela tiden. Hehe
Efter lunchen så körde vi till Ye public high school. Jag gick runt i de olika klasserna och sa hej till eleverna. Det var fler än 1000 elever på skolan och alla, ALLA, var sjukt intresserade. De gav mig minst lika mycket respekt som de gav sina lärare (vilket kändes askonstigt) och jag fick fina gåvor av dem. Brocher, blommor, en pinne man sätter i håret osv. Det blev rast och vi satt i personalrummet. Lärarna (endast kvinnor) var lika intresserade som barnen. Imponerade och förvånade över att jag är kvinna och 22 år ochreser på egen hand, att jag inte har någon man och att jag har blå ögon.
Pratade med enegelskläraren som kunde säga hela två meningar på engelska (My name is.... I teach english on this school) och hon frågade om jag inte ville undervisa i hennes klass idag. Självklart svarade jag!
När jag kom in i klassrummet blev det helt tyst. Jag hälsade Mingalaba! Och barnen reste sig upp och sjöng en sång till mig. En välkomstsång om hur mycket det uppskattar lärare och att budda alltid ska vara med mig. Att jag alltid ska ha hälsan på min sida osv. De var 52 elever och mellan 9-11 år gamla och kunde läsa engelska ord någorlunda men i tal var de helt nollade. Och såklart blyga. Jag kunde läsa i deras blickar ungefär: Vad är det för alien som ska undervisa idag?
Jag började med att presentera mig själv, visade på kartan var Sverige låg och pratade om snö. Vi räknade tillsammans till 30 och övade på alfabetet. Jag frågade om de kunde några kroppsdelar och det hade de lite koll på faktiskt. Jag tänkte att jag skulle göra det lite roligare för dem i skolan. (Här är det enda de gör att upprepa vad läraren säger och skriva av vad läraren skriver på tavlan. ) Jag tänkte att huvud axlar knä och tå går ju att sjunga på engelska. Så jag försökte mig på att lära dem den. Det blev succé. SUCCÈ med stora bokstäver till och med. Oj va roligt de hade. Haha. Och jag med. Och svettigt. Haha. Vi gjorde den långsamt, och jättefort. De skrattade så att de kiknade haha.
Efter en timmes lektion så ringde det ut. Jag satte mig ner för att dricka lite vatten efter det avslutande träningspasset och då kommer 52 skrivböcker framsträckta. De vill ha autografer. Jag skrattade länge och skrev mitt namn i allas böcker. HAHA. Barn utanför klassrummet hängde in genom dörrar och fönster och tittade på mig som Tommy och Annika i pippilångstrump tittar på godiset genom fönstet. Haha vilken kändis jag är alltså! Blir så glad när jag tänker på det.
Av lärarinnan fick jag en guldpläterad buddastaty. Typ det finaste man kan ge här. Så himla fin gest! Kul att det var uppskattat.
Chit hämtade mig 7.30 även denna morgon och vi mötte upp Pitah på frukoststället vid den lilla sjön. Naanbröd och en röra med chili, potatis och kikärtor har numera blivit en klar frukostfavorit för min del. Tillsammans med en vårrulle eller samosa och en kopp sött chaite.
Kl 09 åkte vi till Davids hus och bytte från motorcykel till pickup. Det var en gammal skruttpickupp, med blankslitna däck och tveksamma bromsar (skulle det visa sig senare) och på flaket satt jag tillsammans med Pitah, Chit, Thong So, David och två andra män som jag inte riktigt visste vad de gjorde med oss. Men som av någon anledning hängde med oss hela dagen utan att säga ett ljud. I framsätet bredvid chauffören satt en av munkarna som jag lärt känna. Han är högre värderad än oss vanliga människor så därför fick han sitta fram.
På flaket var det så lågt i tak att jag inte kunde sitta upprätt. Det dammade så sjukt mycket att vi alla hostade trots munnskydd. När vi kom fram två timmar senare var vi alla samma färg: röda. Har inte varit så skitig någonsin vad jag kan minnas. ALLT var rött av damm. Det fäste bra på våra svettiga kroppar så vi såg rätt så stiliga ut när vi klättrade ner från flaket. Jag var öm i hela kroppen för den såkallade highway:en var inte av bättre kvalité än tidigare. Det var uppför och nerför. Att växla verkade inte vara aktuellt. Det var ryckigt och skumpigt. Vi slirade och gled genom gruset. Inga ABS bromsar att förlita sig på. Tur att hastigheten oftast var låg. Att dessutom sitta sidlänges på ett flak på en smal träbänk gör inte skumpandet mindre obekvämt. Men det var värt ALLT besvär. WOW.
Kah Bi Dah Waah heter strandområdet (eller iallafall ungefär heter, det är så det låter när man säger det, men den har inget namn skriftligt sett. ) var helt orört. Det var endast ”naturskräp” uppspolat på de vida vita strandremsorna och vattnet var glittrande blått. Inte en endaste bit var tillrättalagd för turister utan det bara var som det var. En natulig strand. Utan restauranger. Utan försäljare. Utan reklam och utan människor. Det var vi och några barn. Några fiskare i en liten båt och några kvinnor som plockade skaldjur i vattenbrynet.
Vi doppade fötterna och vattnet var ljummet, det kändes nästan varmare än i luften. Och i luften var det minst 30 grader. Solen stekte på. Jag svettades så att jag knappt visste vart jag skulle ta vägen. Ville bara slita av mig kläderna och hoppa i. Men vi hade en munk med oss så det gick inte. Eftersom Myanmar är ett land som är väldigt religiöst så är det viktigt att kvinnor inte visar axlar eller knän så för min del var det t-shirt och långbyxor som gällde. Precis som alla andra dagar. Mina ben är extremt vita, fötterna har vackra mönster från sandaler och flipflops och bonnbrännan är ett faktum. Men det är okej.
Eftersom munkar inte heller får äta mat efter kl 12 satte vi kurs mot en familj som Chit kände. De hade lagat lunch till oss. Mat i mängder och otroligt gott! Deras gästfrihet är oändlig och de var så intresserade av mitt blonda hår och blå ögon. Det var första gången som någon vit besökt denna by. För mindre än 6 månader sedan så var denna del av Myanmar stämplad ”blackland” och ingen fick besöka platsen. Eftersom den dessutom ligger så pass otilgängligt så är det inte många som hittar vägarna förbi här. Det är ju trots allt inte direkt rusning i krokarna häromkring.
Efter lunchen gick vi omkring och svettades i den lilla byn. Sandvägar och hus på pålar. Många inplastade produkter och mycket skräpigt på vissa ställen. Människor som dåsar i skuggan, barn som leker. Coconuts i varje palm och stirrande ögon vart vi än gick. Inte helt olikt Mabul faktiskt. Kanske därför jag gillade det så mycket?
Vi besökte en Pagoda och efter den lilla klättringen så var jag bara tvungen att bada. Jag sa det till Chit så hon pratade med männen i vår lilla trupp. De gick sin väg och det var fritt fram för mig att ta på badkläder och hoppa i. FANTASTISKT. Första gången jag badar i havet sedan september. ÅHH vad jag har saknat det. Låg i och guppade i över 30 minuter. Det var så varmt att det inte svalkade det minsta. Var nästan varmare efteråt än innan, men fick iallfall bort lite av dammet och lite salt i håret är alltid trevligt.
Jag och Chit mötte upp med resten av gruppen och byns ”hövding” ville gärna tala några ord med oss. Vi fick varsin coconut och pratade om Sverige och om att resa ensam. Att inte vara gift vid 22 års ålder och om hur vackert Kah Bi Dah Waah är. Pitah översatte. Vi har inte riktigt samma livsfilosofi men det var trevligt ändå. Hövdingen var mycket trevlig och intresserad. Så gammal att han knappt kunde säga en enda mening utan att hosta lungorna ur sig. (mina tankar ramlade flera gånger iväg till tuberkolos... ska kolla upp mig när jag kommer hem)
Det finns sjukt många etnisiteter i Myanmar. Jag minns inte exakt nu men sjukt många iallfall. Här är folket Mon. De pratar sitt eget språk och har sin egen tradiotionella klädsel. Longhiy är en slags kjol eller sarong som har olika färger och mönster och så en turban/huvudbonad som matchar och en vit skjorta/blus. Och så flipflop till. Alla har flipflop här. ALLA. Eller ja. Inte de på banken. Men resten. Byggarbetare, som chaufför, som hotelldirektör som kock, barn och vuxna. Till vardag eller fest. Alltid flipflop. Kanske 1 av 100 har inte flipflop. De har någon form av sandal eller toffel istället. I detta land kan man verkligen säga att de lever the flip flop life.
Som vi alla vet så är det det livet jag vill leva. Jag vill köpa mig en gård i Kah Bi Dah Waah. Jag har ordnat allt det teoretiska så nu är det bara att sätta hjulet i rullning och börja med allt pappersarbete. Har till och med ordnat med en framtida man, för man måste vara gift eller ha burmesiskt medborgarskap för att få köpa mark här. Att få ett burmesiskt medborgarskap utan att gifta sig är hittils omöjligt. Så ja. Ett bröllop någon gång nästa år kanske skulle passa bra? Planerna i mitt huvud är storslagna!
Chit plockade upp mig vid 07.30 och vi åt frukost tillsammans. Vi åkte till samma monastry som jag var på igår, där jag träffade Pitah, för jag ville meditera. Chit erbjöd sig att översätta abbottens tal så att jag lättare skulle lära mig meditationens konst.
Alla på monastryt blev sjukt glada över att jag kommit tillbaka igen. Tydligen så var jag den första vita att någonsin besöka dem. Vilken grej! Jag tog många foton igår men tog om möjligt ännu fler idag. De små novis munkarna fnissade och var så otroligt söta. Novis är det första steget inom buddismen. Alla pojkar rekomenderas att göra några månader som novis när de är runt tio år gamla. Många av dessa pojkar är föräldralösa och blir väl omhändertagna av munkarna och nunnorna. De får utbildning och mat och husrum.
Jag intog meditationsställning. En mycket onaturlig sittställning för en västerlänning som jag, som aldrig suttit på golvet i mitt vuxna liv, som är stelast i världshistorien och har knän av kinesisk kvalitet. Min första session skulle vara i 30 minuter. Chit guidade och hjälpte mig. Fokus fokus fokus. Andas. Separera kroppen och ”the mind”. Första 15 minuterna låg all fokus på andning. Den andra halvan så skulle man fokusera på den del av kroppen som gjorde mest ont. Fokusera och behärska. Kontrollera sitt sinne. Det var sjukt svårt. Hjärnan flöt hela tiden iväg på andra tankar. Det var extra svårt när man hörde kameraklick var och varannan minut också. Var ju så himla nyfiken på vem som fotade mig.
Efter 30 minuter hade jag så ont i mina ben att det tog mer än tio minuter innan jag kunde ställa mig upp. Kunde inte lyfta på benen över huvud taget. Tillslut så var blodflödet igång igen och vi gick en sväng runt området. Sedan var det dags för del 2. Ytterligare 30 minuter meditation. Samma procedur som innan. Det gick lite lättare men det var fortfarande svårt att vara 100% fokuserad hela tiden. Det behövs mycket träning.
Efter meditation så kändes det väldigt bra. Svårt att förklara. Men jag var lugn och glad. Glad att jag klarat en utmaning. Glad att jag inte kände mig stressad. Men det vet jag inte om det beror på meditationen eller inte. Jag är så glad här. Och jag är inte stressad särskilt ofta.
Pitah kom och vi åt lunch tillsammans med munkarna. Vi pratade om buddismen och hur viktigt et är för dem med respekt. Man respekterar de äldre, lärare, munkar och budda. Man respekterar dem bland annat genom att knäböja och ”be” för dem tre gånger. Jag gjorde det men det känns mycket underligt. För mig är alla lika och ingen mer värd än någon annan. Så är det inte här.
Vid kl 13 till skolan för mer engelskaundervisning. Denna gång en hel skock med barn i tio års åldern. Nivån på dem väldigt olika. Vi övade grönsaker, kroppsdelar och djur. Det var så kul att prata med dem. Lära dem saker!
Jag pratade med David och han sa att på söndagen så skulle de åka till en nice strand och jag fick gärna joina om jag ville. Absolut sa jag. Och sköt upp tågresan till tisdag. För jag ville meditera en gång till också.
På eftermiddagen åkte vi till Pithas trädgård. Där växer allt möjligt trevligt. Mest av allt gummiträd men också kokosnötter, mango, papaya, svartpeppar och annanas.
Denna lördagskväll var det magishow på torget. Jag och Chit hängde där och kollade in showen.Det var en joker med på scen. Han verkade vara en sjukt rolig kille, trots att jag inte fortid ett ord vad han sa. Jag ville gärna prata med honom efter showen. Det var inte direkt svårt att ordna. Det visade sig dessutom att han kunde engelska. Jag fick en privatshow med korttrick och OH MY GOD. Alltså jag är så jäklarns imponerad. Jag fattar verkligen inte hur det går till. Jag inte förstå. Det är helt jäkla omöjligt!!!! Men varje gång hittade han rätt kort. Det borde vara omöjligt. Det borde inte gå. Men det går. Han gjorde mig så himla glad. Nästan så att jag blev kär. Hans utstrålning och sociala förmåga var galen! Jag gillar honom skarpt. Synd att han inte hade facebook.....
Mina favorit noviser.
Chit Thet Han, Pitah och Jag. Tripp trapp trull.
Kollar in mina framtida marker i Pitahs skog.
Några av kvinnorna från Monastriet som är alldeles för snälla mot mig. Matar mig så att jag blir tjock!
Uppstigning 05.30. Såg solen stiga över bergskammen och floden utanför mitt fönster är helt stilla och rosafärgad. Man skulle kunna tro att det skulle vara tyst och stilla vid arla morgonstund men nej. De flesta här går upp vid 04.30-05.00 för att få så mycket som möjligt gjort innan solens obarmhärtiga värme tar vid. Det är full fart och hög ljudnivå.
Deras hemmagjorda bilar låter värre än en helikopter 2 cm från örat. De har motorn utanför och man vevar igång dem. De sprutar ut svarta avgaser och går mycket långsamt. Men de är omåttligt poppis för man kan lasta så mycket på dem. Övervikt är inget begrepp som finns i deras vokabulär. Det samma gäller motorcyklar. Allt kan lastas på en motorcykel. ALLT. En frysbox, 10 meters bambustockar, berg av blomkål, en flätad husvägg, en cykel eller en hel familj. Eller allt på en gång. Verkar inte finnas gränser på vad som kan lastas på dem. Och regeln som gäller i trafiken är: Håll koll på den framför dig och titta aldrig bakåt. Tuta om du ska köra om för ingen har backspeglar (logiskt eftersom man bara ska kolla framåt). Vilken sida du kör på, eller vilken sida du kör om på, har ingen betydelse. Kör där det finns plats. Det fungerar hyffsat eftersom de flesta kör motorcykel. Det är värre för bussar och lasbilar. Det är totalt livsfarligt för en buss att köra om. Det är högertrafik här, även om man undrar ibland. Men 90 % av alla bilar, bussar och lastbilar är gjorda för vänstertrafik. Det vill säga sikt=0. De flesta bussar och lastbilar har en person i framsätet som säger till när det är grönt att köra om. Hållbart system måste jag säga.
Ja, jag kom ifrån ämnet lite ja. Ljudnivå var det jag pratade om. Ja. Förutom trafikens ljud så är det hundar som skäller, folk som bygger hus, och allmänt högljudda samtal. Så att försöka sova längre än inte rekomenderat. Därför var det rätt skönt att jag gick och la mig i tid igår och var pigg och fräch när morgonljuden satte igång.
Min taximan kom och körde mig först till Banana Mountain. Ett helt nytt monastry som har öppningsceremoni nästa vecka. I 7 år har de putsat och byggt på detta enorma byggnadsverk. Jag åt frukost där tillammans med några munkar och en gibbonapa. Apan var en riktig tjuv och så fort jag tittade bort så var han där och stal något från tallriken. Men han var söt så han kom undan med det mesta!
Fick också hålla en liten babyapa som bara var två månader gammal. Såååå gullig. Men jag kände mig inte så glad för jag tror att stackarn har blivit tjuvad från sin mamma i djungeln. För inne i tempelområdet så fanns också en liten björnunge i en alldeles för liten bur, en hjort i en annan alldeles för liten bur och några fastkedjade makak apor i alldeles för korta kedjor. Jag frågade varför och de svarade att de var värdefulla gåvor från människor till monastryt. Detta land behöver verkligen utbildning!! Naturvård och naturskydd = noll i Myanmar.
Jag fick en VIP tour av abbotten runt området och fick dessutom ett hus om jag ville. Jag är inte helt 100% säker på vad han menade, men tror att att menade att jag kunde få bo i huset om jag ville, men inte äga det. Ja. Engelskan är inte på topp för vissa. Och med vissa menar jag inte mig själv. Templena och buddorna var magnifika och verkligen mycket jobb nedlagt på dem. Alla pengar till bygget kommer från donationer. Människor i Myanmar donerar sjukt mycket pengar till munkarna.
Strax innan kl 10.30 åker vi vidare till nästa monastry. Här träffade jag på Pitah (det stavas inte så, men min burmesiska stavningsförmåga är precis som den förväntas vara, dvs noll.) som ska komma att bli en riktigt god vän. Han pratar bra engelska och vi äter en tradiotionell myanmar lunch tillsammans. Massa olika rätter tillsammans med ris. Kyckling, fisk, blomkål, ägg, soppa med mera. All mat är donationer till munkarna och det betyder alltså att man äter gratis om man kommer och hälsar på.
Pitah bjuder in mig till sin engelskalektion som han ska hålla kl 13. Det blir jag mycket glad över och jag följde med. Bestämde att jag kan ta tåget imorgon istället. Han har ett mycket litet kontor och en liten lektionssal. Det är ca 8 elever, 3 killar i 18 års åldern, 4 kvinnor i 35 års åldern och en man i 30 års åldern, Thong So. Det är en amerikan där också som lär ut engelska. David. Det är egentligen bara Pitah och Thong So av the locals som kan föra en konversation. De andra kan läsa och skriva men muntligt har de väldigt svårt. Vi övade på uttal av TH. Those Three Things var en oerhörd komplicerad mening att få till.
David har flyttat permanent till Ye tillsammans med sin Burmesiska fru Whinnie och deras dotter Emma. De håller i detta nu på att rusta upp ett hus för att öppna ett guesthouse. Jag blir medbjuden till deras hus och kolla in byggarbetsplatsen. Jag träffade hans fru och dotter. Emma är en så himla gullig tjej. Det är något med engelsktalande barn som får mig att smälta. Vi åt middag tillsammans, Jag, Emma, David, Pitah, Thong So och en tjej som heter Chit Thet Han. Det uttalas ungefär Tji-te-heeen. Har så jäkla svårt med namnen här. Det tar väldigt lång tid att memorera dem.
Chit och jag klickar direkt. Hon är också duktig på engelska och jobbar som privatlärare för just engelska. Hon erbjuder sig att guida mig dagen efter och jag säger genast ja. Skjuter upp tågresan ännu en dag. Till söndag.
Morgonmys
Frukostsällskap aka Tjuven
Crazy monk(ey) jao
4 Enorma buddor. Man kunde klättra upp i dem. Så det gjorde vi såklart.
Och här är utsikten över tempelområdet och lite av håret på en av buddorna.
Några barn hänger utanför en restarurang och tjuvkollar på Tom&Jerry. Skrattar som aldrig förr. När de såg att jag såg dem sprang de snabbt sin väg. Förlåt!
Fler av mina fans!
Ja visst är jag nästan lika poppis som Johnny Depp??
En tågtripp på 8 timmar, 15 km/h i snitt och jag är framme i Dawei. Vackert landskap och skumpig sits. Det var en intressant resa.
Idag har jag varit på stranden hela dagen. Helt ensam i princip. Några fiskare en bit bort bara.
Imorgon kl 08.25 lokal tid flyger jag till Kawtahung, sista stoppet i Myanmar. Därifrån ska jag försöka hoppa på en båt för att dyka i 5-10 dagar i myeik Archipelago samt Similan Islands. Det blir awesome det här. Godnatt
Den här byn, eller, det här samhället kanske jag ska säga, har inte mycket att erbjuda vid första ögonkastet. Inte andra heller om jag ska vara ärlig och det ska jag ju.
Ye är en dammig liten plats nära kusten mellan Mawlamyine och Dawei. Den så kallade highway:en (De kallar den på riktigt för highway för det är huvudvägen mellan de större städerna) är en röd grusväg där två motorcyklar kan mötas utan problem men inte mer än så. Delar av den är asfalterad och det är privata investeringar som betalar för det. Allt arbete görs för hand, på riktigt för hand. Sten för sten, spadtag för spadtag. Det tar en väldans lång tid att få något färdigt här.
Vet inte hur många människor som bor här, men skulle gissa på kanske 10-15 000. Det är en ren chansning taget direkt ur luften så sätt inte så mycket vikt vid det. Här finns inget internet eller någon bank. Här finns inga turister. Nästan. Mötte under mina 7 dagar i Ye 5 turister, varav jag pratade med 1, de andra var bara här för en natts stopp och reste sedan vidare.
Den enda anledningen till att jag i första hand stannade till här var för att jag inte fick köpa tågbiljett direkt till Dawei. Planen var alltså att åka till Ye, stanna en natt och sedan ta tåget vidare fortast möjligt, precis som alla andra. Riktigt så blev det inte. Jag har en historia av att lätt fästa mig vid platser och människor och Ye har blivit en plats som ligger mig varmt om hjärtat.
Det skulle kunna hända vart som helst, för som jag tidigare skrev så har inte platsen i sig någon större betydelse för att min vistelse blev förlängd. All cred till människorna som bor här.
Det är så många känslor och intryck. Min hjärna är proppad med saker jag vill berätta för er, men det är svårt att få ner det på print. Det är också så många detaljer som gör det, att om jag skulle skriva allt så skulle ingen orka läsa.
Så, för att ta det bit för bit i kronologisk ordning så börjar vi med ankomstdagen, den 30e Januari 2014 kl 14.00.
Jag har ingen aning om vart jag ska ta vägen när bussen anländer i Ye. Jag försöker fråga busschauffören vart jag ska och efter många ”I don’t know!” så säger han åt mig att sitta ner i bussen igen. Han startar bussen igen och kör iväg. Efter några minuter skriker han något genom rutan och en man stiger på. Ingen säger något till mig. Ytterligare ett par minuter senare tecknar de åt mig att kliva av. Mannen som just steg på bussen tar min stora ryggsäck och leder mig ut ur bussen och över vägen. Han visar vägen men säger ingenting. In på en sidogata pekar han och ler uppmuntrande. Jag nickar och han ger mig min väska och springer tillbaka till bussen. Där han pekade ser jag en skylt med Guest House. Tusen tack säger jag bara. Snacka om service.
Jag checkar in i ett rum för 6 dollar natten, med eget badrum och allt. Det är ett fint rum. Hyffsat rent men utan glas i fönstrena, en ”toalett” a la squatstyle och endast kallvatten i duschen. Detta kallvatten ibland brunt. Mitt rum är målat i asiens favvofärg, mintgrön, och i taket sitter ett par geccos. Det kanske låter som att jag inte skulle gilla detta, men jag är helt ärlig när jag säger att det var ett bra rum.
Jag tar mig ut på en första rundtur i byn och sätter mig på ett teahouse för att äta lite lunch. Jag får mitt te, sött till tusen och med mycket smak och jag frågar efter mat. Eller ja, frågar och frågar. Engelska är inte prio här så mycket går på teckenspråk. Jag tecknar att jag är hungrig och hon skakar på huvudet. En annan kvinna tittar då förskräckt på den första kvinnan och tecknar till mig att vänta. Några minuter senare kommer hon tillbaka med en tallrik nudlar med kyckling. Hon ler brett och säger till mig: Present, present!
Efter en god lunch och många leenden ropar jag in en taximotorcykel och ber om att åka till stranden Pin Lae Wah. 20 minuter senare är vi framme vid en lång bred strand. Det ligger mycket skräp runt husen. Plast och burkar, flaskor, påsar och annat icke nedbrytbart. Det är synd för platsen är annars så fin.
På stranden sitter några killar i 20-års åldern och sjunger och spelar gitarr. Genast blir jag på så där bra humör som bara gitrarr och sång på en strand kan få mig att känna. Jag sätter mig ner och lyssnar och de sjunger med än mer entusiasm. De kan nästan ingen engelska, så konversationen är inte så komplicerad. Mest leenden och teckenspråk. Några fler joinar oss. De har med sig öl och skaldjur. Hur bra ska den här eftermiddagen bli tänker jag!? Vi har det helt sjukt bra och jag skrattar utan att något är roligt. Jag är bara så himla glad. Gladare än jag varit på över ett år. Sitter i över 2 timmar och skrattar med dem
De vill såklart fota tillsammans med mig så vi går ner till strandkanten och har en fotosession. Fler kommer och vill vara med. Slutar väl med att jag är med på över 30 olika bilder. Haha. Hur ska jag vänja mig av med all den här uppmärksamheten när jag kommer hem?
När solen nästan gått ner åker jag tillbaka till Ye. Jag har gjort upp med taxichauffören att han ska hämta mig kl 06.00 följande morgon. Fortfarande med tanken att jag ska resa kl 12 vidare till Dawei.
Här tar det stopp. Är i Mawlamyine och tänkte imorgon smidigt ta mig vidare söder ut. Men det var lättare sagt än gjort. Här slutar all turism vilket gör det mycket komplicerat att ta sig runt. Jag tänkte ta ett tåg, men tydligen får inte främlingar åka tåg. Tänkte ta en buss, men den går bara halvvägs och det är mycket mycket osäkert om det finns anslutande bussar att ta när jag väl är där. Känns ju rätt jäkla tungt att behöva vända tillbaka om så skulle vara fallet. Mina alternativ är nu att 1. chansa på att det går ett flyg från Dawei (halvvägsdestinationen) trots att internet säger nej, 2. ta mig tillbaka till Yangon och flyga därifrån eller 3. skippa södern.
Det lutar åt en chansning. Någon måste ju annars vilja köra mig ner. Money talks eller hur?
Plan för morgondagen:
Buss/alternativ transport till Ye x antal timmar.
Tänkte sedan spendera ett dygn i Ye och ta tåget därifrån till Dawei. Tydligen är det inte riktigt lika noga där med främlingsregeln.
Har ingen aning om hur lång tid en tågresa kan ta då hastigheten är mellan 10-15 kilometer per timme + långa förseningar. Men när jag så småningom kommer fram till Dawei så ska jag försöka flyga eller ta en buss till Kawthoung.
Lämnar landet där och hoppas på en båt (Liveaboard) för att utforska dykningen i Myeik archipelagio.
Kan inte annat än hoppas på en spännande vecka här. Internet kommer antagligen vara svårt att få tag på men man vet ju aldrig. Lovar att höra av mig så fort jag kan. Telefonen fungerar ju inte, men kanske finns det någonstans man kan göra ett internationellt samtal.
Gjorde en ändring i rutten i sista minuten. Istället för att ta bussen till Mawlanyine från Yangon tog jag en till Hpa-An istället.
Kom fram vid tvåtiden och checkade in på ett ganska dyrt hotell, 12 dollar natten. Men sov i en dubbelsäng och hade varmvatten i den gemensamma duschen så det var okej. Dessutom hade de en balkong som jag träffade några trevliga fransmän på. Det är så himla många fransmän här, aldrig tidigare har jag stött på så många, som desstuom pratar bra engelska.
Chillade på eftermiddagen och kollade in fyrverkerier och åt curry från gatan på kvällen. Fanastiskt vilken mat man kan få från grytorna som står direkt på marken.. För mindre än en dollar så får man hur mycket som helst. Välsmakande fishcurry blev det dagen till ära.
Här använer man små minipallar och bord som inte är högre än 30 cm så det ser ganska malplacerat ut när jag sitter där vid bordet med knäna under hakan och inte en enda turist så långt ögat når. Men jag får leenden och hälsningar var och varannan minut. Mingalarbar! ropar de och ler. De flesta kan ingen som helst engelska så några konversationer blir det inte.
Det är också ett under att jag inte blivit sjuk en endaste gång. (peppar peppar). Jag äter bara streetfood, massor med uppskuren frukt och grönsaker direkt från marknaden. Jag dricker juicer och jag dricker te. Det är en sak med te här. Det finns två olika. Myanmarte är sött och med mjölk. Helt klart en favorit här nere. Det andra är Kinesiskt grönt te som man får gratis överallt. Det dricks ur muggar som står på borden. Dvs man delar med ALLA. Inget diskas. Förhoppningsvis är vattnet så varmt att eventuella bakterier dör, men allt som oftast så är det fisljummet och rena rama bebisverkstan för bakterier. Men man får inte vara så kinkig. Trots att jag dricker detta varje dag så har jag inte en endaste tendens till att må dåligt. FAB!
Nu kanske ni undrar då varför jag valde den där rubriken. Den är kanske lite motsägelsefull mot det jag just skrev. Men det ska jag berätta för er. Jag kan inte riktigt tro att det här är sant men det är det.
Jag kom till Hpa-An på söndagen. Gick och la mig redan vid 20.30, var rätt så sliten trots att jag sovit gott på bussen. Jag ställde ingen klocka men vaknade ändå vid 05.15 på måndags morgonen, jag gick upp och åt min favoritfrukost, samosas och en kopp te. Sedan lejde jag en taxi och bad dem köra mig till Mount Swekabin.
Dagens plan var alltså att bestiga ett berg. Jag, går upp frivilligt innan solen, för att bestiga ett BERG. Hur normalt låter det? Jag börjar bli orolig för mig själv!
Turen dit var strålande vacker.
Swekabin Mountain är ca 730m högt och på toppen finns en pagoda och en guldig stupa.
Vid foten av berget finns över 1000 mediterande buddhas och varje dag kommer många buddister hit för att gå upp på toppen och be men jag var helt ensam. Inte en människa i sikte sådär vid 7snåret. Jag mötte på en hund som tittade på mig och sedan följde mig hela vägen till toppen. Ibland framför mig, ibland bakom mig. Vilade jag så vilade hon.
Det var sagt att det skulle ta ca 2-3 timmar att bestiga så jag var väl förberdd med vatten och energi. Jag gick på så snabbt jag orkade och tog bara korta vätskepauser. Utsikten var häftig och allt var delvis täkt i dimma. Jag var himla glad att solen inte värmde något än för jag var nog svettigare än jag någonsin varit utan den extra hettan. När jag kom till toppen slängde jag av mig skorna och pustade ut lääänge på en bänk i solen. Det tog mig bara 1½ timme att gå upp så jag var mäkta stolt.
På grund av dimman var inte utsikten den bästa men var ändå sjukt satisfied med mitt dagsverke. Aldrig trodde jag väl att något sånt här skulle falla mig in. Men det var en av de bästa morgnarna so far.
Satt på toppen till ca 10.30 då det började komma folk. Blev fotograferad x antal gånger. Många blyga killar som efter långsamma närmanden tillslut vågar fråga om jag vill va med på en bild. Haha, lika roligt varje gång.
När jag var påväg ner (som nästan var jobbigare än att gå upp för det var så brant att knäna tog stryk vid varje steg) så blev jag stannad av ett gäng som ville fota med mig. 1 kort med varje person (se bild nedan). Vi skrattade mycket och jag var mer än en halv meter längre än de flesta. HAHA.
Berget till höger var det jag besteg. Det är det högsta trots att det ser lägre ut på bilden :P
Buddor i hundratal
Morgondis
Vätskepaus i en mycket brant trappa.
Sällskapet
Svettigast i världshistorien. Njuter av att vara ensam på toppen!
Det här är det berget som ser högre ut på den första bilden.
Jag har en sak att erkänna. Det kanske kommer som en överraskning för er men jag ska förklara.
Myanmar är ett land jag älskar över alla andra länder jag någonsin besökt. Människorna är genuina, naturen är enastående, turismen finns och det är lätt att resa runt. MEN när man kommer till ett så kallat turistigt ställe så möter man på 4-5 st vita människor.FYRA FEM strycken. Jämför det med Phuket till exempel där man är glad om man ser 4-5 locals under en dag. Men det är fler turister än så här, framförallt från Kina och Korea, men för mig så märker jag inte av dem som turister. Hur illa det än låter så har jag svårt att skilja dem åt. Har än så länge inte öga för det. Det är helt enkelt inte lika tydligt förutom dem som går runt med kameror stora som bazookas.
Nåja, tappade tråden lite grann. Det jag ville komma till är: Jag rekomenderar ingen att åka till Myanmar. Det grundas i helt egoitiska skäl. Det är så fantastiskt här. Jag vill inte att det ska explodera och bli nya thailand. Redan nu så har turismen ökat med flera 100% på bara 5 år och till en viss gräns är det bra. Myanmar behöver utveckling. De behöver influenser från resten av världen efter att ha varit mer eller mindre isolerade i 20 år. Men jag vill ha kvar den andan som finns här nu. När jag kan gå på en marknad och få (nästan) samma pris på varorna som de lokala. Jag vill kunna gå in på en trvelagency och köpa en bussbiljett utan att bli lurad. Jag vill kunna lämna min telefon på laddning i ett ofentligt elluttag utan att den blir stulen. Det är många bra saker med turism men den kanske behöver kontrolleras. Är rädd att Myanmar får ett lika illa slut som stora delar av Thailand har fått (i mina ögon).
Sitter nu på en buss mot Pha-An. Damen bredvid mig tittar intresserat på min dator, men hon säger ingenting. Jag har rest i 12 timmar i en perfekt nattbuss. Sov som en prinsessa .Bytte buss i Yangon och ser nu solen stiga över fält och palmer som är helt insvepta i dis. Det är så vackert att mitt bröst sväller. I högtarlarna är det någon som ber till Buddha och varje gång vi kör om någon så tutar chauffören.
Jag har svårt att förklara känslan men trots att jag rest i över 14 timmar och har minst 8 kvar så mår jag så bra. Jag älskar det här. I bussen är jag den enda vita. Den enda turisten också verkar det som. Vägen är krokig och guppig men jag fick en plats längst fram så klarar mig bra. Jag har sett många fantastiska saker i mitt liv. Besökt fler platser än de flesta jag känner. Men det är sådana här små tillfällen som verkligen skapar märken i själen. Bla bla bla. Jag låter som en fånig wannabe poet men känslan är så stark. Hur knasigt det än låter så gör det här ett större intryck på mig än till exempel första gången jag såg colosseum eller en nattmarknad i Bangkok. Det här är något jag kommer minnas minst lika starkt och det är inget som kan förklaras om man inte själv har upplevt det.
Igår var en mycket trevlig dag. Cyklade omkring här i Nyaungshwe och kom till en liten vingård. Tyckte det var mycket spännande och provade på en tasting. 4 glas för 2 dollar är inte så pjåkigt, men man får vad man betalar för.... dvs inte så gott vin....
På kvällen lyxade vi ännu mer med ett glas taittinger, en Shan discovery menu och en flaska bourdeax vin på en riktigt fin restaurang. Satt fint och var inte alls särskilt dyrt. 10 gånger så dyrt som en normal middag men i europeeiska priser räknat så ja. Ni fattar. Gött med lyx tycker jag!
Idag har vi besökt en marknad och åkt båt. Massa fina grejer och härlig atmosfär. Kul att deala lite :D
Nu ska vi hoppa på en buss till Yangon och sedan åker jag vidare till Mawlamyine. 24 timmars bussresa framför mig. Yiiiho!
Utsikten var mer än magisk. Så himla svårt att fånga känslan. Här är ett av många försök.
Också väldigt spännande sällskap längs vägarna. En flipflop är tillräckligt eller hur? Sharing is caring!
Chilli överallt, på fälten och mellan husen. De ligger där för att torka och sedan transporteras till olika marknader
En by vi åt en fantastisk lunch i.
Dags för en dusch på kvällskvisten.
Här bodde vi. Kossorna på undervåningen och vi på övervåningen. Tackar och bockar för kroppsvärmen de förmedlade genom golvet.
En smartphone var mycket intressant. Hela familjen samlad.
Men of Myanmar
De skulle fånga en kyckling till middag. Och maken till lycka har jag aldrig sett. Världens gladaste människa. Skrattet var priceless. Jag vet inte vad han heter eller vart han är. Men upp på min vägg ska han när jag kommer hem.
En vandring pa fyra dagar har tagit mig fran Kalaw till Inlay Lake och Nyaungshwe Township. 85 starka kilometer i benen och tusentals intryck.
Vi startade vandringen vid 9 snaret pa mandagen och det var relativt tungt. Sjalv ar jag inte ett dugg van vid att vandra, framforallt inte i svag uppforslutning i langre perioder, sa jag var otroligt glad att Lucas (som gjort endel trekking innnan) bar en del av min packning och att en annan del var transporterat till vart hostel i Nyaungshwe. Det var jag, Lucas, Geert och var guide John Sylwester samt var egen kock, Momo (?).
Redan forsta timmen var jag imponerad av landskapet. Var och varannan meter vaxte det nagot exotiskt, vyerna var enastaende och manniskorna i byarna var minst lika intresserade av oss vitingar som vi var av dem och deras countryside liv.
Manga barn fnissade och pekade. Kvinnor stirrade och man pratade med oss. Vi forstod saklart inte ett ord. Ibland oversatte John, ibland inte. Alla de olika byarna talar sitt eget sprak.
Vi har under de senaste dagarna sovit i ett monastry for munkar och hos tva olika familjer. Det var helt okej bekvamt, hogt over forvantan for min del, och var storsta fiende har hela tiden varit kylan som kommer smygande pa natten. Med bambuvaggar och oppna fonster stannar inte mycket av solens varme kvar. Men det har gatt bra. Manniskorna ar sa gastvanliga och givmilda. De ar intresserade av oss men kan inte saga ett ord pa engelska. En barbar hogtalare eller en smartphone var nagot som de facinerades av i langa stunder.
Varan kock lagade fantastiskt mat. Jag upprepar FANTASTISK mat. Och at gjorde vi. I mangder. Slukade allt de gav oss. Ravarorna var pinfarska. Direkt fran gardarna vi passerade. Blomkal, sugarsnaps, haricouverts, avocado, apelsiner, kol, senapsblommor, okra osv. HELT ljuvligt.
Vi har varit ensamma turister pa vagarna. Mott pa nagon da och da, men de flesta gor en trekk pa tva dagar och en natt endast sa den extrarutten vi tog var verkligen rough. Det gillade vi allihopa. Det har verkligen varit en upplevelse. Jag trodde jag skulle vara mer mor i kroppen, och kanske hata att stiga upp pa morgonen och veta att annu drygt 20 kilometer vantar idag, men nej. Den tredje dagen var helt klart bast. Det gick latt och smidigt att ga och omgivningarna var helt magnifika.
Nu ar vi alltsa nere vid sjalva sjon. Jag har helt klart fatt mersmak for trekking och skulle garna gora fler av den har typen. Inte allt for mycket backar och stigar och vagar att vandra pa. Startade pa ca 1350m, var som hogst pa 1550m och ar nu nere pa 850m. Men trots en fantastisk tur, trots att det inte alls var sa slitsamt och jobbigt, utan storsta delen kul, (STORT tack till sallskapet) sa insag jag nar vi kom ner till sjon att det ar vatten som ar mitt element. Hela mitt brost svallde av gladje over de enastaende vyerna. Helt klart vatten over berg men det ar kul att gora bada tva.
Jag kommer att ladda upp bilder sa fort internetet pa hostelet ar uppe igen. Kanske imorgon, kanske nasta vecka. who knows.
Stannar har i tva natter och planen ar lite vag framover men det lutar at att aka soder ut mot Mawlanyine.
For att ni ska ha nagot att vila ogonen pa i detta inlagg sa kommer en bild pa risfalten fran Mandalay.
