the flipflop life

Seriöst varannan väska på det där bandet var en ryggsäck size vara borta ett par månader. Jag tittade mig omkring och såg en massa svenskar, de flesta såg ut som rookies och jag hoppas att alla stannar i Thailand så att jag slipper dem. 

Vet inte vad det är, men har något så gigantiskt stora försommar om andra svenska backpackers. Trivs inte särskilt bra i deras sällskap och söker mig oftast bort från svensktalande bord.  Jag ger dem väl helt ärligt inte en så stor chans att förändra något eller prove  me wrong. Men ändå. Det finns garanterat av alla sorter om man bara ger sig den på att hitta dem. (levande bevis sitter här och skriver, höhöhö) 

Hittade mer eller mindre först fram till tullen och behövde inte köa ens en minut innan jag fått mina 30 dagar stämplat i passet. Jag var således framme vid väskbältet innan några väskor börjat komma  och enligt tradition så kommer min bland de sista så även denna gång. Hann precis med det sista tåget in till Phaya Thai. Jag fick bara sneaka mig förbi två avspärrningar och smila snällt mot vakten. 

Inne i Bangkok gick jag omkring lite för att fördriva tiden och för att röra på benen efter den elva timmar långa resan i planet. Vid ca 01 tog jag en taxi till busshållplatsen och väntade där ömsom sovande på några plaststolar ömsom kringvandrande till kl 08 då bussen mot Ranong gick.  

När jag var på busshållplatsen fanns det rätt  mycket tid att tänka. Inget folk att prata med och inget internet att roa sig med. 

Bra saker jag kom fram till; väskan är inte för tung än. Dåliga saker jag kom fram till; jag har tappat min förmåga att pruta. Måste öva lite tror jag. 

Jag tänkte mycket på hur mycket jag saknat backpacking sedan förra året. Dofterna här återskapar minnena direkt. Blandningen avgaser, varm asfalt, massage olja, thaimat och sopor är lixom comforting. Jag har saknat det. Och jag har saknat att resa. Det är sådan frihet. Inte för att jag inte rest något det senaste året men för att jag saknat friheten att resa själv. Älskar det! 

Vid 17.30 kom jag fram till Ranong (bara 40 timmars resa) och checkade in på ett hotell. Tog en massage och drack lite kokosnöt. Mina två favoriter i världen typ. Förutom majs. 

Träffade Anssioch några till senare över ett par öl och försökte sedan gå och lägga mig i tid. Svårt det här med jet lag. 

Nu sitter jag på vårt frukost ställe och väntar in resten av sällskapet. Vaknade efter bara några timmars sömn och kände att det inte var någon idé att sova vidare. Har därför suttit här nån timme och kollat in morgonrutinerna för folket här.