the flipflop life

Två test avklarades denna vecka. Och nu är det över. Förutom tentorna då!

Och om jag ska vara lite positiv om USM så kan jag berätta lite om en kurs som heter Aquaculture. 

 

Det är den enda kursen jag läst som är på masternivå och också den enda kursen som givit mig någon form av utmaning. Jag har ändå lärt mig lite och fått en större inblick i hur det går till på en fiskfarm och vilka svårigheter och potentiella lösningar som kan finnas. 

 

Det bästa med kursen har varit de två studiebesöken vi varit på.

 

Först var vi på en farm för en fisk som var helt ny för mig, Arowana. Det är i mitt tycke en rätt ful fisk men otroligt värdefull i asiatiska kretsar. 

Den bringar lycka och tur och är en av de finaste gåvorna någon kan motta. Jag hade ingen aning om det här och trodde långt in på studiebesöket att fisken skulle sluta på tallriken. 

 

Jag kunde för mitt liv inte förstå varför man la ner så mycket tid, pengar och energi på en fisk. Det utförs till och med plastikoperationer i vissa fall för att fisken ska se ut på ett visst sätt.

 

Ja, men otroligt spännande och givande, och den dyraste av fiskarna ägaren hade sålt gick för drygt 1,5miljoner kronor, så ni kan ju föreställa er vilken business det verkligen är. 

 

Det andra besöket gick till en Non-government organisation research facility som heter WorldFish. De försöker få fram en superfisk genom att para ihop de starkaste individerna i varje generation samt skapa foder som gör att de växer fortare för att kunna mätta människor i u-länder. 

All forskning är sponsrad och de gör inga vinster. All forskning går också ut på att de ska kunna förmedla foder som går att tillverka själv eller lätt få tag på utifrån lokala råvaror och fiskar som överlever på landsbygdens ganska primitiva farmer.

 

Mycket spännande och givande! Det ska de ha. Det hör kanske till saken att de två föreläsarna vi haft i detta ämne är utbildade i Australien respektive USA så de har lite annan nivå än de andra kurserna jag läst. Det ligger nog till grund för att de är så mycket mer genomtänkta och intressanta än de andra. 

 

Efter att ha avslutat veckan tidigt, redan onsdag för middag, började jag packa ihop mitt rum. 

Förberedde för att mamma och pappa ska komma på lördag och fira jul och nyår här samt avlasta mig från lite packning. 

Har bokat resan till Nya Zealand 15e januari till 4e mars, samt japan från 5e mars och ca 3 veckor framåt. 

Är så taggad på att komma iväg och trots att det är nästan en månad kvar tills jag åker så känns det som att Malaysiatiden är slut. 

Men! Det är 5 tentor som ska skrivas i januari innan det är över på riktigt så får nog ta med böckerna till poolen de närmsta veckorna. 

Vi hade en liten julfest med utbytesstudenterna här om dagen också så det känns verkligen som att det är över. 

 

En sista utflykt innan terminens slut blev till Melaka. En kolonialstad på Malaysias sydvästra kust. 

Jag tog nattbuss hit, och var framme i morse, lagom till frukost. 

 

Snubblade över ett ställe med Avocadotoast och rödbetsjuice som blivit en favorit och det kan man ju bara inte motstå. 

Tyvärr var det kanske inte det godaste jag ätit i mina dar, se bilden nedan... 

 

Annars har jag bara strosat omkring här. Tagit en massage, njutit av att det finns trottoarer överallt. (det är verkligen inte en självklarhet) 

Saknar en pool eller havet dock för det är kokande hett, 32 grader. Men, man kan inte få allt. 

Ska spendera en natt här och så blir det nattbuss tillbaka på fredag så man kan mäta upp mamsen och pappsen på flygplatsen! 

Promenadstråk i morgonsol

 

 

 

Mycket speciell staty måste jag säga

 

 

 

 

 

 

Ny vecka nytt äventyr. Den här utbytesterminen börjar lida mot sitt slut och lediga dagar är räknade.

Hade min sista redovisning i måndags, firade med ännu en ensambio, knives out, så bra pusseldeckarfilm! Lite som ett live cluedo! 

 

Alla projekt, inlämningar och duggor ska vara klara nästa vecka. Det är aldrig särskilt svåra grejer men otroligt tidskrävande. Allt i Malaysia handlar om yta och framställning. ALLTID kvantitet före kvalitet och så länge det uppfattas som att det är bra så är det nog. Det gäller allt från husbyggen och mat till skoluppgifter och tidtabeller. Om det ser bra ut, så vinkar alla och ler och låtsas som att allt är ok. 

 

Visste ni att man kan köpa sina betyg här? Alltså inte officiellt såklart men alla lärarna har ett pris. Så skiter det sig i januari finns det ju alltid en utväg. Inte för att jag tror det för nivån hittils har inte varit så svårt men ändå, skönt att veta att det är lätt fixat om inte annat. 

 

Det är också som en oskriven regel att skolan och lärarna bedöms utifrån betygen på eleverna, varpå de ofta "försäger sig" dagen innan ett test om vad som skulle kunna komma (har med 100% träffsäkerhet skedd i viss grad varje gång). Dessutom, under själva duggorna så får folk gå ut och in som de vill, ingen kontroll med mobiler och så vidare, så det är ett jäkla spring från ca 15 minuter in när alla läst frågorna och akut måste gå och kissa lite aka googla på svaren. 

Läraren gör sig också ärenden ut ett par gånger för att säkerställa att de som trots googling inte förstår kan fråga bordsgrannen. 

 

Ja som ni hör, så blir ju kvalitén åsidosatt å det grövsta. 

 

Men betyg är allt. Det är en skam för familjen om du inte får A. Under terminen har flera sjölvmordsförsök begåtts och 2 självmord genomförts på campus för de dör hellre än berättar att de fick ett B.  Allt detta sopas såklart under mattan och talas inte om. Psykisk ohälsa och depression finns inte om man inte pratar om det, right? Yta yta yta. Fake fake fake.

 

Livet här är så annorlunda. Det är så svårt att acceptera att så många människor går runt på en lögn och låtsas vara glada. Inflationen i betygen gör att trots toppbetyg går många arbetslösa efter universitetet, vilket skapar ytterligare depression och ångest med tanke på hur mycket pengar som investerats i "utbildningen" 

 

Under min tid här har jag lärt mig otroligt lite på akademisk nivå, men massvis om kultur och människor. Och det är något som inte går att läsa sig till. Utbytet har varit mer än givande och jag är så glad att jag snart tagit mig igenom det, för jag är redo att faktiskt lära mig något också. I september. 

Bodde på i ett  lyxigt komplex i ett mindre lyxigt dorm.

Rummet var totalt basic men takpoolen var precis motsatsen. Så härlig utsikt! 

Är kanske märkligt att åka till en huvudstad och spendera så många timmar vid en pool men jag njöt! Fördelen med att resa solo. 

 

Strosade lite på gatorna i Kuala Lumpur, besökte temper och ett forskningsprojekt för regnskog. Njöt såklart av lite västerländska nöjen så som västerländsk mat och lyxiga gallerior.

 

Gick på bio igen, last christmas. Huvudpersonen är halvt Malaysisk tror jag, så det var stor efterfrågan på biljetter. Och det är något alldeles speciellt att gå på bio med så många locals. Hemma är det ju knappt nån som skrattar eller visar känslor. Man kollar på filmen och pratar sen. Här var det precis tvärt om. Konstant genom filmen var det ooooh aaaahh nooo, yessss naaaaw och ytterligare ett par ljudeffekter jag inte kan stava till. Lite irriterande och lite hemtrevligt. 

 

Sultan Abdul Samad building

 

 

Kvällsutsikten från takpoolen

 

Ja ni förstår kanske varför jag valde att ligga här så många timmar. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

V. 49 säger kalendern, första veckan i december.

Hade ganska lite att göra i skolan (som vanligt hehe...) så kunde bege mig iväg på helgens äventyr redan onsdag eftermiddag. 

 

Tog en grab in till Georgetown och hoppade på färjan till Langkawi. 

Båtturen gick relativt smidigt och vid 17 tiden var jag framme. 

Checkade in på mitt Hostel och begav mig sedan ut för jakt på mat. 

Ingen är väl förvånad om jag säger att det blev krabba igen. Det är den perfekta måltiden att äta själv. Det tar tid, det är pillrigt och är så otroligt gott. 

Åt 3 stora den här gången, nästan ett kilo. Vissa skulle kanske kalla det för frosseri men jag skulle mest säga att jag passar på. Det är lixom inte mer än drygt en månad kvar av min tid i Malaysia och i resten av världen finns det antingen i a flower crabs eller så är de alldeles för dyra. 

 

Efter min långa måltid gick jag en sväng på nattmarknaden, åt lite frukt, drack en kokosnöt och åt en friterad potatisspiral. En kokosnöt kostar 5 ringgit, typ 11 kronor och är lixom den bästa desserten. Först får kan vattnet som är en gudagåva i sig själv, å så får man njuta av kokosköttet när man är klar, som är så mjukt och lent och gott. Inte alls som det hårda torra vi kallar kokos hemma.

 

Tillbaka på hostellet hamnade jag å prata med en tjej från Scotland i ett par timmar. Det var så trevligt och vi hade så mycket gemensamt. Hon hade bott i Thailand i några år nu och var på semester i Malaysia. Det var roligt att dela våra upplevelser som självständiga snart 30åriga kvinnor i ett land (ok två länder) där det anses fult och respektlöst att inte vara med sin familj. I länder där män alltid är högre värderade än kvinnor och där det är gruppen före allt mentalitet.

 

Det är nog det jag älskar mest med att resa själv, när man får träffa på och dela några timmar med människor som är rätt lik en själv men har 1000 erfarenheter och situationer att dela med sig av. Tror inte jag kan ledsna på det. 

 

Men, det här inlägget skulle ju handla om Koh Lipe! 

Morgonen efter tog jag färjan till Thailand. 1,5 timmar och så är det som att komma till en annan planet. Öppnare, gladare, friare, godare mat, finare stränder och billigare drinkar. 

 

Koh lipe är en liten liten ö i södra Thailand. Det tar knappt 15 minuter att gå tvärs över och det finns inte mycket mer att göra där än att ta det lugnt. 

Stränderna är kritvita och vattnet kristallklart. 

 

Jag kom dit vid elva, och vid 16tiden kom Kaisa. 

Vi bodde på ett hostel som heter bloom cafe och det var så bra! Äntligen någon som faktiskt har bott på Hostel som har inrett och fixat. Fina stora bunks, som inte knakar bara av att man andas, inte ens när man klättrar upp i den övre. Krokar och speglar  så det räcker till alla och gardiner för att få lite privacy. Uttag i alla bunks, dessutom Internationella och med usb så man slipper adapter. Lagom kallt och riktiga täcken, inte bara lakan och en äcklig filt som aldrig tvättas. 

Ja jag antar att det är de där små detaljerna, som blir en så stor grej när man bor så ofta på hostel. Och med tanke på att det kostade under 100 kr per natt så får man verkligen vara nöjd! 

 

Helgen på koh lipe spenderades på stranden och i havet. Vi snorklade och solade och badade. Drack fruktjuicer, åt tropiska frukter och masserades i frukter. 

Åt andra goda saker också och bara njöt av det goda livet. 

 

Är glad att jag lyckades övertala mamma och pappa att vi åker dit och firar nyår så att jag får komma tillbaka snart igen. (nej det var inte så svårt) 

 

 

Färjan till Langkawi. 

 

 

Privat snorkeltur med frukt i överflöd! 

♥ ♥ ♥ 

Thaimat i mitt hjärta. Så mycket godare än Malaysisk mat! 

 

När jag kom tillbaka till Penang på söndagskvällen tog jag och Ida en snabb tur till julmarknaden. Det var ju ändå andra advent. 

Det var fint och lite julstämning infann sig trots allt. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Har gått rätt mycket på bio här nere. 5 eller 6 filmer tror jag det är nu! Det ärså billigt här jämfört med hemma, 40 kronor ungefär, för en premiär. Och så är det den perfekta ensamunderhållningen! 

Jag har sett Charlie's angels, Maleficent 2, knives out och nu senast Frozen 2.

Alltså jag veeet att det är en barnfilm, men den var så bra! Funderar allvarligt på att gå och se den igen. Underbar film! 

 

Den här veckan var ser rätt så mycket att göra i skolan. Kurserna börjar lida mot sitt slut och de flesta har lagt deadline till de stora arbetena till den här och nästa vecka så för en gångs skulle har jag fått lägga lite tid på skolan. Med betoning på lite. Det är fortfarande lätta och riktigt dumma uppgifter men de är så tidskrävande. Det är nog det mest irriterande. Man lär sig inget men måste ändå lägga ner massa tid. De älskar att examinera med film här, och alltså jag har lämnat in så mycket dålig film kan jag lova, men de älskar det. 

 

I fredags så tog jag och Kaisa en liten lov i George Town. Vi hittade några trevliga Hidden bars och drack årets första glögg.

Lördagen, spenderades i vanlig ordning, vid poolen och inte gjorde jag något skolarbete då inte. Var helt obruklig och chillade bara hela dagen.

 

Men på första advent var det dags för äventyr igen. 

Kl 06.00 hämtade en bil upp mig, Ida, Erin, Karoline och Kaisa och vi tog oss till Gopeng, till Tempurung Caves.

 

Här började dagen i vanlig ordning med att bilen såklart var försenad, men bara 20 minuter så det var ju överkomligt. 

Men när vi kom till grottorna så fortsatte den malaysiska logiken att göra mig galen.

 

När vi ville betala inträde så sa de att man var tvungen att vara minst 8 personer för att turen skulle bli av. Då erbjöd vi oss att betala för de 8 platserna trots att vi bara var 5. Det fanns två olika alternativ, en dry tour och en wet tour. Vi ville göra den senare. 

Då påstod de att det inte gick att besöka den delen av grottan vi ville till pga vatten nivåer. Men eventuellt skulle det gå att gå in vid kl 11. Klockan var nu runt 8.30 så vi bestämde oss för att ta  det första alternativet. Något besvikna och mycket misstänksamma gick vi in i grottan på egen hand, det var som en led att följa så det var inga problem. 

 

Jag gick där inne och muttrade över hur dåliga alla är på logistik här nere. Och hur dåligt hanterat allt var. Men grottan var super cool så det var definitivt värt besväret. 

 

När vi kom ut igen, ca 10.30 frågade vi hur det såg ut med vattennivåerna och om vi eventuellt skulle kunna uppgradera vår biljett och göra även den andra turen. Ja det skulle nu går att besöka den andra delen, men nej, då skulle vi behöva betala fullpris igen. Helt orimligt med tanke på att wet tour passerade exakt samma sträcka som dry tour, bara fortsatte längre in. 

 

Då kommer det fram att alla guider gått i strike, ingen hade kommit till jobbet. Det hade inget med vatten att göra, precis som jag trodde. De stod och ljög oss rätt upp i ansiktet.  Då kunde jag inte hålla inne längre. Ska bespara er proceduren men tillslut fick vi en guide, och vi behövde endast betala mellanskillnaden. Men vilka människor! Blir så trött på när folk inte bara kan vara öppna och ärliga. Hålla på och slingra sig och luras för att tjäna pengar. 

Allt var så märkligt. Massor med folk där, som skulle göra den längre turen, men ingen som visste någonting. 

 

Men så kom vi in och det var väldigt spännande. Trånga grottgångar och fullt med 100000 år gamla stalagtiter och stalagmiter. 

 

Vår tur fortsatte när vi skulle hem, det gick inte någon buss och inte någon taxi gick att få tag i, så en kvinna erbjöd sig att köra oss, vilket var otroligt snällt. Men då kommer en man och pratar till henne, och helt plötsligt ska hon ha 100 ringgit för att köra oss 20 minuter till Ipoh. Det är alltså mer än en dagslön för de flesta här. Inte så mycket för oss 5, men principen!! 

 

Men vi hade inget val om vi inte ville gå så hon fick sina pengar. Väl i Ipoh åt vi en underbar middag, pasta med champinjoner och vitlök. 

 

Så till dagens sista strapats, på busstationen skulle vi köpa biljett hem, då påstår damen i luckan att det är slutsålt. 

Alla avgångar fram tills imorgon. Chockade lämnar vi kön och börjar fundera på hur vi ska göra. Ska vi ta in på hotell, hyra en taxi eller lifta. 

 

Men så frågar Ida en av busschaufförerna och han hade 5 lediga platser, det var inte alls fullt! 

Ja man slutar aldrig förvånas, tillslut kom vi alltså hem, efter en dag med många hjärnblödningar över asiatisk logistik men en otrolig grottupplevelse rikare. 

Spännande drinkar i Georgetown 

Glögg i stora lass

 

 

Tog en paus för massage mitt i allt drinktestande

Clan jetis

 

Ännu en gömd bar

 

Riktigt klaustrofobiskt ibland. Speciellt när man är nästan 1.80 lång.... 

Men det var så maffigt! 

Ipoh var en fin stad. Men mitt starkaste minne kommer föralltid att vara pastan på plan B. Det var så gott!

 

 

Ipoh tågstation

Förbjudet med kärlek. Fräscht och modernt. Riktigt 2019.

 

Harry Potter cafe, typ iallafall. 9 1/2 

 

 

 

Den här helgen åkte jag till Bali, dels för en välförtjänt semester från semestern, och dels för att träffa Andrea som jag jobbade med i USA 2015.

Andrea är från Colombia men flyttade till Australien med sin kille för 3 år sen, och de skulle på en weekend till Bali den här helgen så då passade vi på att återförenas. 4 år sedan vi såg varandra! 

 

Jag kom några dagar tidigare så åkte först ut till Nusa Penida. 

Liten, lugn ö precis utanför Bali. Jag tog morgonfärjan över och checkade in på ett hotell på en bergstopp. Eller ja topp och topp, men jobbigt att gå uppför iallafall! Jag var den enda gästen, så hotellägaren var vänlig nog att skjutsa runt mig på sin moppe. Första dagen var jag bara vid stranden, solade och badade. Tyvärr hade jag åkt på en öroninflammation i eftersviterna av Vietnamförkylningen så blev ingen dykning som planerat.

 

Dag två åkte jag istället för att dyka på utflykt. Eftersom jag var ensam på mitt hotell fick jag en egen chaufför. 400000 rupie kostade det kalaset. Det är inte så mycket som det låter, ca 250 kronor, och det var väl spenderade pengar kan jag lova.  Riktiga kringelkrok vägar, upp och ner för berg, så smala att knappt två moppar kunde mötas. Hål och stenar lite över allt, och omärkt stup, stup i kvarten. Hade inte velat köra själv där! 

Han körde mig till Kelingking beach och där spenderade jag flera timmar. Det var så otroligt fint. Men herre gud vilken kämpig hike det var för att komma upp från stranden. Trodde på riktigt mina ben skulle vika sig som kokt spaghetti.

 

På kvällen tog jag färjan tillbaka till Bali och Kuta, checkade in på ett riktigt risigt Hostel. Ingen handduk att låna, ingen spegel (nånstans, inte ens i det gemensamma badrummet), lösa kranar och vatten överallt på toan, smutsiga lakan (som de tack och lov bytte ut, tror de försökte spara in, tur man är uppmärksam hehe) och otrevlig personal. Men det var billigt så billigt. 50000 rupee natten så ca 30 kr. Då får man stå ut med sånt.

 

Mötte upp Andrea och Connor för middag och det var så roligt att se henne igen, och att äntligen träffa hennes fästman. 

 

Vi var alla trötta så det blev en tidig kväll men vi bestämde att vi skulle mötas dagen efter. 

De bodde turligt nog på ett riktigt lyxhotell. 40 ggr dyrare än mitt, så följaktligen spenderade jag de nästkommande 3 dagarna hos dem, och sov bara på mitt eget rum haha. 

 

Vi chillade i poolen, tog massage, åt och drack som riktiga drottningar.

 

Det var en riktigt avslappnande och fin helg. Tänk att jag har möjlighet att få göra såna här utflykter, trots att jag är student. Känner mig så lycklig. 

 

 

 

 

Så här trött var jag på väg upp. Uff. 

Men sådana maffiga färger och formationer det finns. 

Här är den. Utkikspunkten. Kelingking Beach (lillfinger på indonesiska) eller T-Rex Island som den också kallas. 

 

Det var så stora vågor att det inte gick att bada. Men man blev nog så blöt endå, bara man stod tillräckligt nära. Det stänkte ordentligt! 

 

 

 

Så här låg vi, dagarna i ända. Pratade om gamla minnen och nya äventyr. 

 

Allt det här vackra fick man sätta i sig. 

Det var kanske inte det billigaste jag ätit i mitt liv men så gott! 150 för yoghurt och juice, men man äter ju med ögonen så atteee. 

Den här helgen blev det ingen ny ö att lägga till i listan, utan Beach cleaning stod på schemat. En studiedag på helgen (vansinne jag vet) där vi ifrån en kurs som heter environment and development skulle spendera en förmiddag i Batu Ferringhi för att upplysa folk om nedskräpning genom att städa på stranden.

 

Bra initiav tycker jag men det blev ju såklart inte som jag tänkt mig. 

Vi tar det från början. 

På fredagen drog vi ihop ett gäng och lagade en riktigt mustig sallad, drack vin och gick ut och dansade i George Town. Det blev inte många timmars sömn så redan där visste jag att lördagens dagsverke skulle bli lite jobbigt. 

 

Kl 9 på lördagsmorgonen satte vi oss på en buss och for iväg. Väl på stranden insåg vi att 

1. Vi fick inga handskar eller klyptänger 
2. Stranden vi skulle städa var privat = städas minst en gång om dagen 
3. USM fick antagligen bidrag för att vi skulle göra detta  just här.. 

 

Det var inte mycket stora sopor på stranden, inte som på de lokala stränderna där det inte finns några hotell, de stränderna som faktiskt hade behövt vår hjälp. Men, jag och Kaisa hittade över 100 cigarettfimpar vardera tyvärr så gömt i sanden finns nog ännu fler. Som vi vet är cigarettfimpar väldigt små så våra påsar blev därav inte så stora.  Detta var ju ett problem för vissa Så inför den sista fotograferingen, som jag vägrade vara med på, tog de andra människors skräp och posade med de påsarna så att det skulle se ut som att de plockat flera 100 kg. Sinnessjukt! Dessutom innehöll de lånade påsarna bara löv... 

 

Var så arg att jag kokade!! 

 

Det är så mycket här som bara görs för att det ska se bra ut, inget som faktiskt gör skillnad. Men det är ingen som vill förstå det när man pratar med dem. Otroligt. 

Gjorde ju inte saken bättre att jag inte hade ätit frukost och endast sovit 4 timmar. Stibinen var inte lång. 

 

På eftermiddagen låg jag vill poolen och grubblade på hur efterbliven det går an att bli. Lugnade mig lite när jag gått i mig både snacks frukost och lunch men fan vad det gör mig sur när de håller på sådär! 

 

På kvällen åt vi resterna från gårdagen och så blev det bums i säng. 

 

Söndagen spenderades vid poolen och så på kvällen gjorde vi ett besök på IKEA. Det var tyvärr också en besvikelse då jag mest åkte dit för maten. Men maten smakade skit och det var sjukt mycket folk. Så egentligen som det alltid är på IKEA men gånger 10.

 

 

Grönsaker! Och vin! 

 

 

 

IkeeeeeAa

 

 

 

Har ingen bild från strändrensningen, av princip. 

 

 

 

 

 

Ny helg, ny Malaysisk ö.

Den här helgen tog jag, Ida och Kaisa en weekend på on Pangkor. 

En mycket mysig, liten, lokal ö ca 2 timmar (vad det borde ta... Egentligen 4...) söder om Penang.

Vi tog en buss till Ipoh, en annan buss vidare till Lumut å så 30 min färja till Pangkor.

Vi kom fram vid 19 tiden på torsdagen, checkade in på vårt hotell och gick sedan för att äta middag. 

Jag tog, som jag har för vana att göra på öar, min favorit, ångkokt krabba. Riktigt ljuvligt var det!

Vi var rätt trötta och gick tidigt och la oss för att kunna komma upp i tid för strandhäng. Det var nämligen det hela vår helg skulle komma att bestå av. 

Strand, lite moppe och god mat. 

 

Vi körde runt ön en eftermiddag, kollade på lite tempel och moskéer, men annars bara mat och dryck, sol och bad. 

 

Mycket trevligt och precis vad min precis tillfrisknade kropp behövde. 

 

 

 

 

Man skulle ju kunna tro att min motorcykeltarm var mättat efter Vietnamäventyret men snarare omvänt. Längtar tills jag kan ta motorcykelkörkort! 

 

 

Tempel tempel tempel, så många tempel! 

 

 

Mangosallad på stranden blev en återkommande lunchrätt

Speciell cornetto måste jag säga 

 

 

 

 

 

Resan till Hanoi var rätt extrem. Det skakade något otroligt hela vägen men det gick ändå att sova trots allt. År av träning ger resultat verkar det som. Kan sova nästan vart som helst!

 

Kom fram onsdag vid lunchtid, gjorde lite sightseeing och some last minute shopping innan det var dags att bege sig av till resans stora höjdpunkt. 

Jag strosade på gatorna och förundrades återigen över hur trafiken kan fungera på ett sånt här sätt. Inga regler följs och tiotusentals motorcyklar i varje hörn. 

Vid varje korsning ropade folk: miss miss, where you go??? 

Jag svarade alltid, I am not sure, I'm just strolling around

Varpå de 9 av 10 gånger svarade ok I'll take you there 

Jag åt lite fantastisk street food innan jag tog en moppetaxi till Cheers Hostel. 

Jag hade bokat en rundtur med motorcykel upp i bergen, 3 dagar och 3 nätter, med start i Hanoi. 

 

En buss tog oss från Cheers Hostel till Ha Giang amazing hostel. Där sov vi några timmar och på torsdagsmorgonen började vårt äventyr.

Vi var 8 turister och vi alla utom en hade en varsin driver. Det var jag otroligt glad för kan jag lova. Trafiken här är inte att leka med. 

 

Första dagen var det varmt och soligt hela dagen och vyerna överträffade sig själva gång på gång på gång. Vi stannade och beundrade utsikten flera gånger. Se bildbevis nedan. 

 

Vid 18tiden kom vi fram till nattens husrum, ett litet homestay i byn Dong van Town. 

Vi åt en underbar middag, en slags hotpot. En gryta med buljong som ställs i mitten av bordet på en gasspis. Runt omkring ställs massa råa grönsaker, fisk, ägg, kött och nudlar som sedan tillagas direkt på bordet och äts som en soppa. Mycket socialt och lite tidskrävande. 

Dag två startade tidigt med pannkaksfrukost. Vi for iväg före 8 och körde igenom de finaste passagerna på hela resan, bland annat Ma Pi Leng som var helt enastående vackert. 

Efter en riklig lunchbuffé var det dags för en bensträckare. Vi gick ner för en slänt och kom till flodkanten. Här lånade vi SUP boards och gled omkring någon timme. Mycket fridfullt och mäktigt med de stora bergen som reste sig på var sin sida om floden. Vi var nästan så långt norrut det går att komma i Vietnam, gick man över till andra sidan bergen var man i Kina. 

Efter paddelturen började det regna. Och det regnade och regnade och regnade. Vi hade lite regnskydd men det blev ändå otroligt kallt och blött där på motorcykelen. Det var mycket vackert att köra igenom molnen men efter ett tag var jag så kall att jag inte trodde jag skulle klara mycket längre. 

Som tur var kom vi fram redan vid 17 till kvällens homestay, de hade tjocka täcken och varm dusch så lyckades få upp kroppstemperaturen relativt snabbt. 

 

De andra i sällskapet värmde upp sig med det lokala hemmagjorda risvinet men det gick inte ner i min strupe. Fy va vidrigt det var! 

Vi åt en mycket god family style dinner, sittandes på golvet med alla familjemedlemmar. Det var verkligen en speciell upplevelse som bidrog till äventyret. 

 

Även dag 3 startades med pannkakor, vi var lite nedslagna för även denna dag bjöd på en del regn. Inte lika intensivt som gårdagen men det märktes verkligen av på vägarna att det hade regnat i över ett dygn. 

 

Vi besökte ett vattenfall och passerade lördagsmarknader, vi körde på tveksamma broar och korsade vattendrag. Det var ännu en äventursfylld dag på motorcykeln. 

Min rumpa började vid det här laget ha lite väl mycket lädersmak och alla kläder var så blöta och smutsiga att jag verkligen såg fram emot att komma tillbaka till Hanoi till kvällen. 

 

Ett fantastiskt äventyr var det, dessa tre dagar. Går inte riktigt att beskriva! Maten var så god, alltid massa varianter med vegetariskt, vyerna så vackra, sällskapet trevligt och lokalbefolkningen så välkomnande. 

 

Vi kom tillbaka till ha giang Hostel och sista biten sken solen igen, kläderna torkade och vi kunde njuta på riktigt. Kan inte nog poängtera hur mycket jag njöt av en varm dusch utan att behöva ta på blöta kläder igen efteråt. 

 

Åkte buss tillbaka till Hanoi och kände hur förkylningen som jag anat blev värre och värre. 6 timmar senare framme i Hanoi var feber och hosta ett faktum. Som tur var har apoteken nattöppet och jag kunde köpa lite ipren och halstabletter innan jag gick och la mig. 

 

Söndagen tog jag det lugnt, kände mig riktigt krasslig men tog mig ändå ut för en brunch med Karoline från USM. 

Vi satt på en härlig uteservering några timmar innan det var dags för mig att lämna Vietnam för denna gång. 

 

Risfälten breder ut sig på bergssidorna

De lokala kvinnorna sliter och jobbar dagarna i ända, här torkar de nyligen skördade majskolvar.

Kringelkrokiga vägar längs med bergens sidor. 

 

 

 

Uppe bland molnen. 

 

Homestayet för natt nr 2

En av alla smårangliga broar vi korsade 

En liten tjej bör runt på sin lillasyster. I Vietnam, som i många andra asiatiska länder, har alla en roll i att få familjen att gå runt. 

Regnet gjorde sitt med vägen kan man säga.. 

Familystyle dinner

Hiking till vattenfall var halkigt och dant, men så fint! 

Så här sov vi en av nätterna! 

 

Hjälm är onödigt, eller hur? 

 

Så här pimpad såg man ut när regnet smattrade som värst. 

 

Portabelt fruktstånd

Man slutar aldrig förundras över denna trafik

Trainstreet

Naptime för alla moppetaxichaufförer

Sleepingbus får en ny innebörd. Två säten ovanpå varann, tre i bredd. Bekvämare än det ser ut faktiskt! 

Elledningar i Asien är fortfarande fascinerande

Här susar tåg förbi två gånger dagligen, då får lokalbefolkningen flytta alla sina saker för det är inte många centimeters marginal de har att gå på. 

 

Det var allt från Vietnam! En resa från ho chi minh i söder till ha giang i norr. Oförglömligt, otroligt och alldeles onderbart. Det här är ett land jag mer än gärna skulle spendera lite mer tid i, i framtiden.