WOWOWOWOWOWOW. Alltså den senaste veckan kan ju vara en av de bästa i mitt liv. Känner mig euroforisk och svävar lite på moln. Är inne i min dykarrytm och mår sjukt bra.
Hoppade på Sea World 1 vid ca kl 08 på morgonen den 16e februari. Hälsade på alla de andra gästerna och frågade de vanliga frågorna.
Where are you from?
How long are you travelling for?
Where have you been?
Where are you going?
Have you been diving a lot?
What is your name by the way?
Det var fyra Schweizare (de kände varann sedan förr, i 30års åldern), två Amerikanskor (väninnor över 65 båda två), en tysk (45 år), en Österrikare(45+) och ett Österrikiskt par (30år), en Myanmarkvinna (40år) och så jag. Med på båten var också Richard (69), en amerikanare som gjorde sin DMT (antagligen äldst i världen med att göra det haha) och har varit med på båten många gånger förr och en man som heter Gert (65+), också från Österrike, som varit med på båten i över 10 år vilket gör att han var mer en del av The Crew än som gäst.
Olliver (39 år)och Anssi (25 år) var de två instruktörerna, Olli från Österrike och Anssi från Finland. Sedan var det kaptenen, kokerskan och fyra båtkillar från Myanmar som fixade allt som behövde fixas.
Totalt 22 personer på båten.
Som ni ser så var majoriteten tysktalande och äldre. Det blev jag och Anssi som gaddade ihop oss,de unga scandinaverna mot resten. Vi lyckades ganska bra måste jag säga.
Jag fick en egen hytt, med våningssäng på upper deck. Sjukt fin utsikt från mitt fönster och en hammock precis utanför. Dessutom bara ett par meter till "the common area" där mat och dryck serverades oftare än det behövdes. Sjukt god mat och vädligt varierat. Lagad mat 4 gånger om dagen, två-tre alternativ per gång, inte en enda gång likt en annan måltid. Sedan om man mot all förmodan skulle vara mer hungrig så fanns det alltid frukt, toast, crackers och öl att tillgå mellan serveringarna. Allt inkluderat i priset. Eller ja öl kostade lite extra.
Servicen på båten var extraordinär. Allt man behövde ordnade de. De gjorde verkligen allt för att alla skulle ha de bra och trivas. Vänligare och gladare crew får man leta länge efter.
När det gällde dykningen behövde man inte göra något mer än att hoppa i vattnet i princip. De satte upp utrustningen, satte på ens luft och kollade att allting fungerade. De hjälpte en på med våtdräkten, zippade upp en, och klädde på en BCDn. De satte på en fenorna och om man ville så spottade de i ens mask. Okej, det där sista var en överdrift men hade jag frågat hade de garanterat gjort det!
Sedan hoppade man i vattnet och gjorde sitt dyk. När man kom upp hjälpde de en av med all utrustning, och sedan fixade de resten, rensade allt från saltvatten, lindade ihop linan från ens säkerhetskorv, och satte iordning allt tills det var dags för nästa dyk.
Fantastiskt va. Vilken grej. Och allt med ett leende. Och ett ännu större leende när man sa tack och visade sin uppskattning ( Det var inte alla som gjorde, vissa verkade ta det för givet. Jag var sjukt imponerad och tacksam)
Och vilka dyk sen då!!
Fick se allt och lite till. Högklassiga orörda rev, koraller och anemoner mer färgglada och större än jag någonsin sett. Fiskar, krabbor, nudis och andra coola grejer. Framför allt. Resans absoluta höjdpunkter. WHALESHARKS och MANTARAYS.
Wow alltså. När vi kom till en divesite som heter Fan Forest Pinnacle så hör vi bara kaptenen ropa WHALESHAAAARK och jag är redan på taket så jag ser dem och de kommer nära nära båten, upp till ytan och cirkulerar runt oss. Jag är helt i extas och håller nästan på att ramla ner från taket i allt rabalder. Vi hade just kommit upp från ett annat dyk så vi var tvunga att vänta två timmar innan vi kunde gå ner igen. Det var långa två timmar kan jag lova. Tillslut kom vi ner och OH MY GOD. Vilka magnifika djur. Fantastiskt. De kom galet nära och wow. Tre stycken var de. Två mindre, "bara" ca 7 meter, och en stor, kanske 10-12 meter. Massa småfiskar som sög sig fast vid dem och drog nytta av deras styrka. Vi såg inte mycket alls av den här divesiten. Vi stannade vid 10-15 meters djup och bara hängde där och kollade in spektaklet. Det var helt otroligt!
När vi sedan på dag 4 kom till Black Rock, den divesite som sägs vara den allra bästa, var vi alla hoppfulla. Vi skulle göra fyra dyk där och vad alla vill se var mantas. Första dyket gick vi djupt, 38 meter. Såg några enorma stingrockor, och två eaglerays men inga mantas. Visibilityn var bra och det var ett grymt dyk men inga mantas. Så när vi gick ner en andra gång och fick se dem efter ca 30 minuter stannade världen. Vilka magnifika djur. Så majestätiska. Flyger fram genom vattnet med en ofattbar styrka. Strömmarna verkar inte påverka dem ett dyft. Två stycken såg vi. De kom mot oss, vände, kom tillbaka i kanske 10 minuter och alltså ja. Enorma djur. Den här uppskattade vi att vara ca 5-6 meter mellan vingspetsarna. CRAZY.
Tyvärr såg vi dem bara det dyket men det var helt fantastiskt. Bästa safteystoppet ever eftersom mantan var förvånansvärt nära ytan. Vi kunde se dem från 5 meters djup, på avstånd såklart.
Vi såg också leopardshark, Ornated Ghost Pipe fish, EN sköldpadda(!!!??!), en stor Frogfish och 100tals med lionfish, scorpionfish och morayeels. Helt fantastiska dagar.
Totalt gjorde vi 19 dyk varav 3-4 stycken var lite sämre pga starka strömmar och dålig viz. Men resten WOW. OCh ovanför ytan var det sådär ljuvligt vackert att man tror att man ska spricka när man ser det. Vi besökte två öar, en med ett resort på och en naturell. Båda var galet fina.
Det var så bra på den här resan att jag bestämde mig idag för att åka med på en till, fast till Surin Islands. Så imorgon bär det av igen, 3 nätter. Det blir spännande minsann.
Jag kopierade några bilder från the Sviss guys så ska se om jag kan lyckas ladda upp några och visa er några promille av denna vackra värld.
Till att börja med kommer två bilder från Pyone (Myanmarkvinnan)
Nästan hela gänget i BeerGarden efter resan. Anssi, Jag, Gert, Britta, Stefan, Michel, André, Simon, The Twin, Heather, Mary, Richard, Chris, Olli and Pyone. AungAung taking the picture and Wolker was still on the boat togheter with the rest of the Crew. Haha skrev just den sista meningen utan att tänka. Min hjärna är inställd på engelska och det går lixom per automatik nu. Har ibland svårt att hitta de rätta svenska orden..... Dags att komma hem snart eller?
Har kommit tillbaka till Ranong efter en olidlig båttur på nästan 5 timmar. Det skulle ta två, men efter att vi lämnat kajen så verkade det som att något med styrningen blev problematiskt, så i två timmar guppade vi där och väntade. Ingen visste någonting vad som hände och jag blev såklart sjösjuk. Säten gjorda för pygmeer så ingen möjlighet att sova och varmt och ingen mat.
Tillslut kommer en mindre båt som ska bogsera oss hela vägen från Koh Phayam till Ranong. Det tog ju också en mindre evighet. Men ja. Fram kom vi ju tillslut iallafall.
Träffade delar av gänget som ska dyka imorgon och de verkade hur sköna som helst! Det kommer bli en rolig vecka. Imorgon kl 07.00 är det uppsamling vid diveshopen och så bär det iväg. Kommer tillbaka igen på kvällen den 21a så då kommer nästa uppdatering.
Igår kväll var jag på en reaggefest på ön. Det var massa folk och luktade weed vart man än vände sig. Det gör det i och för sig nästan överallt på hela ön men ändå. Här var det extremt. Weeddoft, svett och blöta dreads. Typiskt reagge. Det var en trevlig kväll och jag pratade med massa folk. Mer än jag gjort på hela veckan sammanlagt. Det var många skumma samtal där i dimmorna. En kille sa att den lokala polisen är den största knark-dealaren av alla på ön så det har blivit lite av en fristad. Ingen bryr sig längre. Det märks.Hehe. Man observerar så mycket när man är nykter bland massa påverkade människor. Mycket intressant!
Det känns skönt att ha lämnat ön nu. Äntligen börjar dykäventyret! Hoppas för guds skull att mina öron pallar trycket. Annars vet jag inte vad jag gör.
SItter här med en av de finaste utsikterna rätt i blickfånget och tänker på mat. Jag tänker på massa mat som inte går så lätt att få tag på här. Semlor. Tänker på semlor massvis. I flera dagar har jag tänkt på semlor. Speciellt de där små som Viktoria bakar. Herregud så goda. Och så tänker jag på tacochips, med seterrömme. Eller varför inte den där tårtan som Elins mamma lagar. Åh den tårtan alltså. Kan vara den godaste av alla tårtor jag vet. Och strängnäspizza. En funghi. Åh den pizzan. Bättre går inte att få tag på. Listan går att göra lång. Isterband, lasagne, knäckebröd, pannbiff och sura flaskor.
Ja, jag är hungrig. Frukost/lunchen jag beställde idag smakade inte helt bra, så det blev en glass istället. Och nu är jag utsvulten. Väntar på min middagskompanjon. Han är ute och motionerar. Springer längs stranden i solnedgången. Nödvändigt tycker han. Överambitiöst kan jag tycka. Varför springa när man kan avnjuta skönheten från en bambustol med lite mangojuice som svalkar.
Alla är vi olika. Men jag hoppas verklgien att han kommer snart för jag är verkligen hungrig idag. Det blir nog något med ris ikväll. Det har jag tänkt. Kanske räkor, kanske kyckling. Men vem vet. Kanske väntar en stor överraskning på kvällens meny!
SItter här med en av de finaste utsikterna rätt i blickfånget och tänker på mat. Jag tänker på massa mat som inte går så lätt att få tag på här. Semlor. Tänker på semlor massvis. I flera dagar har jag tänkt på semlor. Speciellt de där små som Viktoria bakar. Herregud så goda. Och så tänker jag på tacochips, med seterrömme. Eller varför inte den där tårtan som Elins mamma lagar. Åh den tårtan alltså. Kan vara den godaste av alla tårtor jag vet. Och strängnäspizza. En funghi. Åh den pizzan. Bättre går inte att få tag på. Listan går att göra lång. Isterband, lasagne, knäckebröd, pannbiff och sura flaskor.
Ja, jag är hungrig. Frukost/lunchen jag beställde idag smakade inte helt bra, så det blev en glass istället. Och nu är jag utsvulten. Väntar på min middagskompanjon. Han är ute och motionerar. Springer längs stranden i solnedgången. Nödvändigt tycker han. Överambitiöst kan jag tycka. Varför springa när man kan avnjuta skönheten från en bambustol med lite mangojuice som svalkar.
Alla är vi olika. Men jag hoppas verklgien att han kommer snart för jag är verkligen hungrig idag. Det blir nog något med ris ikväll. Det har jag tänkt. Kanske räkor, kanske kyckling. Men vem vet. Kanske väntar en stor överraskning på kvällens meny!
Idag mår jag bättre. Ingen feber och bara öronen som krånglar lite. Har fixat örondriopar så det ska nog bli helt bra om ett par dagar. Är förtfarande slö men helt klart på bättringsvägen. Viktigast är att jag är frisk till den 16e! Till middag åt vi krabba. WOW vad jag har saknat det där pillandet för att få gobitarna. Och när man får en stor chunky bit, glädjen alltså! YUM!
Det är faktiskt inte så himla jätte kul att ha en innertemperatur på över 38 grader varmt när det är över 30 grader varmt i skuggan. Och det är faktiskt första gången på den här resan som det inte är så himla jättekul att resa själv. För när man är svag och sjuk och inte orkar någonting så vill man kanske att någon ska komma med lite vatten åt en, eller lite ris. Man vill kanske inte gå helt själv och sitta och frysa och svettas om vartannat och vänta på det där himla riset.
Men ja. Det kan ju inte alltid vara roligt. Och det allra allra sämsta med att vara sjuk på en paradis ö är att man egentligen bara vill ligga och slappa i skuggan, ta sig ett dopp i det ljumma havet, få lite thaimassage och kanske dricka lite öl i solnedgången - men bara lyckas med det första. Ligga i skuggan. Inte slappa, eller iallfall inte så där avslappnat frivilligt slappa. Den här dagen har mer handlat om att
1. Inte dö av köld ena sekunden och inte smälta som en glass i den andra.
2. Dricka tillräckligt med vatten utan att dricka för mycket, för det är för jobbigt att gå hela vägen till toaletten.
3. Försöka ignorera alla andra som gör allt det där andra som jag vill göra men inte orkar eller borde.
Internet ville inte jobba med mig imorse när skulle skriva ihop det här så det publiceras nu istället. 8 timmar senare....
Sitter på stranden i skuggan och har just ätit frukost. Är lite sjukt så har inga planer för dagen mer än massage och massa mangojuice. Koh Payam och stranden Aow Yai där jag bor är helt fantastiskt fint. Stranden är lik den på Langkawi men stämningen är hel annorlunda. Stranden är helt fri från solstolar och parasoll. Bara kilometervis med vit sand och blått vatten. Det växer massa annanas och mandlar i träden in mot land och de ger perfekt skugga.
Inne i ”skogen” ligger resorten vägg i vägg. Men de flesta är bambuhyddor med palmbladstak så det gör sig bra och smälter in perfekt. Själv bor jag i ett tält tillsammans med en gammal italienare jag stötte på igår.
Egentligen vill jag inte bo med honom men vad gör man inte för att få ner hotellkostnaden? Han är okej. Och tältet är också okej. Det är stort och man kan stå upprätt i det. Det finns en madrass och indragen el. Vi har en dusch och toalett precis utanför. Duschen är ett bamburör med hål i. Lite festligt att duscha där faktistk. Inget tak heller så man känner sig verkligen fri!
Det är verkligen en superfin ö. Så där som jag skulle beskrivit paradiset för några år sedan. Nu är jag mer petig. Det är alldeles för många turister här. Har mött på många svenskar och där jag bor nu så bor en hel familj plus två dryga stockholmsbrudar. Det är verkligen en konstig känsla; att vara på en thailändsk ö och inte träffa på en endaste thai. De flesta som jobbar här är från andra länder. Många från Myanmar till exempel. Det tar udden av upplevelsen lite. Men ett perfekt resmål för den som vill ha sol och bad och god mat i två veckor. Då är det rena drömmen. För helt ärligt så är det nog ett av de mindre turistiga ställena i Thailand trots allt. Tror inte att det går att köpa en charterbiljett hit ännu. Heja heja.
Så, jag kommer nog ha det bra i mina fem dagar här. Ska dricka mangojuice tills jag spricker och bara lata mig. Kanske ska jag dyka en gång eller två för att friska upp mitt minne. Är ju trots allt snart ett år sedan jag dök sist. Har aldrig tidigare hört syrsor spela så högt. Det var nästan så att det skar i öronen. Ackompangerat av en generator som låter som ett godståg. Härligt sövande. Här är stranden i solnedgången igår.
Några kids som gärna ville posa på en bild eller två
På kvällen besökte vi en bar där några stackars flickor sjöng kareoke. Alla såg ut som att de hade en pistol mot tinningen när de gick upp på scen. Verkade inte som att någon av dem ville sjunga egentligen. Inte hade de någon vidare sångröst heller. Och det var jag, en fransman som hette JeanMarie, Zin och en till i pubilken.
Zin tha man.
Har man bara två motorcyklar så får man dela. Sharing is caring
När Zin och jag åkte på tur till vattenfall och strand. Ja det är över 30 grader varmt. Och ja han har jeans och tjocktröja medan jag har shorts och linne.
Fylledamerna som kastade i mig i vattnet och sedan badade i flera timmar med kläderna på.
100 tals med stora fjärliar flög omkring vid vattnet
Vi körde över en mycket tveksam bro för att komma till en strand. Har en video men okar inte ladda upp den för det tar sån tid.. Han var inte en saftey first chaufför om man säger så!
I väntan på seafoooood
Hittade en sjöljungfru eller två
Och en massa barn som hängde runt mig hela dagen
En mormor på 80 år. Duggfrisk och kry.
Partypeople
Lunch på golvet. Mina brillor var poppis bland grabbarna
Styr kosan mot Koh Phayam eftersom jag inte kan dyka förrän den 16e. Så fem nätter på en liten ö två timmars båtfärd här i från Ranong innan det stora dykäventyret i Mergui/Myeik archipelago börjar.
Jag kom till Thailand igår, en dag efter planerad ankomst, då jag träffade en trevlig prick som hette Zin i Kaw Thaung. Han ville så gärna att vi skulle åka till ett litet vattenfall och en strand, och att jag skulle va med på en hemmafest i hans hus. Så självklart ställer man upp och stannar!
Vi hade en sjukt mysig dag och en helt annorlunda upplevelse av Myanmar. Vid vattenfallet så var det full fest. Massor med fulla Myanmarfolk som kastade vatten på allt och alla och brottades och kastade i varann i vattnet. Jag blev såklart störta målet och också strösta utmaningen. Som tur va hade jag Zin på min sida. Han räddade mig oftast ;)
Det dansades och sjöng. Och öl och vin och whiskkey var ingen bristvara så att säga. Vi hade riktigt skoj!
Dagen efter, den 9e alltså, så blev jag inbjuden till denna hemmafest. Vi laddade upp med att handla massor med dricka runt 9.30. Det blev hemlevererat på en av de hemmagjoda trehjulingarna och kl 10 började festen. Massor med folk och hög musik. Vi hade det sjutk trevligt och det var synd att jag behövde lämna partyt så tidigt. Kl 16 gick min båt nämligen till Rangon, och eftersom det var sista dagen på mitt visum så kunde jag inte stanna en dag till, även om jag hade velat.
Nu laggar internet så det blev bara en bild. kanske kommer det fler senare.
Vet inte hur det ser ut med internet på ön men hoppas på bra uppkoppling!
Efter att sedan ha sagt hej da till alla har sa borjade vantan pa tagstationen. Det har ar mitt tag. Jag kopte upper class biljett for 8 dollar. ordinary class kostade bara 3 dollar, men da sitter man pa golvet i den vagnen som ar narmast i bild, dvs godsvagnen. 1 class sa ar det trabankar i sidled och i min class sa var det nastan som bussaten, fast lite hardare.
For att vara ett land som ar sa oerhort ointresserade av att halla tiderna sa har de ett valdigt exakt tids-schema. Men det verkar mest vara for prydnad. Mitt tag skulle avga 10.10 och inte lamnade stationen forran 12.05. Taget var i tid, men vi vantade pa ett annat tag som inte var i tid som skulle lamna ett lok till oss.
Gott om plats inne i taget
Jag fick fonsterplats och var sjukt glad over det!
Sa himlans vackert. Och i och med den makliga takten sa hann man gott och val med att fotografera
En tagstation dar manga manniskor klev av och pa.
Sedan var jag mindre glad att jag hade fonsterplats. Blev piskad pa armarna av massa bambuskott haha.
Det var hogrisk att sticka ut huvudet har. Trots att det inte gick sa fort sa var det anda inte sa skont att bli nockad av en gren....
Solen gick ner och skumpandet fortsatte. Har aldrig kunnat forestalla mig hur daliga ralser de har har. Det guppar sa mycket att man tror de ska spara ur (vilket det ofta ocksa gor tydligen....)
Kom fram till Dawei 8 timmar senare. Sjukt kissnodig da jag inte forstod hur det skulle ga till att kissa i ett hal i golvet nar det skakade och ryckte som det gjorde. Man far inte ga pa toa nar taget star still saklart. Sa, jag ville alltsa sa snabbt som mojligt komma till ett hotell. En kille erbjod skjuts och jag tackade ja. Blev lite nervig nar 3 andra motorcyklar hangde med, tva man pa vardera, och vi korde mitt ut i ingenstans. Inga lampor, inga manniskor utom vi, och jag ensam tjej. Vi korde i ca 20 minuter och vips var vi inne i Dawei city och de korde mig till ett billigt hostel.
Vid ingangen fotograferades jag aterigen som nagon slags jakttrofe och sa var det bra med det.
Dagen darpa spenderades pa stranden som var sjukt nice och den 7e februari tog jag ett flyg till Kaw Thaung.
Jag hade kopt min biljett pa ett litet kontor i centrum. Jag fick en handskriven biljett och blev tillsagd att vara pa plats 06.30.
Vasterlanning och tidsenlig som jag ar (nastan iallafall) sa var jag pa plats 06.25. Allt var stangt. Det fanns en liten restaurang dar jag tog en kopp te och vantade. Fanns ju inte sa mycket mer att gora tankte jag. Jag vantade och vantade och borjade bli lite orolig nar solen gatt upp helt och klockan var snart 8. Mitt plan skulle namligen lyfta 8.25.
Just nar jag ska fraga nagon om hur det ligger till sa kommer en man och fragar mig om jag ska till Kaw Thaung. Yes yes svarar jag och han tar mig till en sidodorr. En vakt skriver in mina uppgifter for hand i en bok och sa far jag satta mig i en stol inomhus. Jag ar ensam vasterlanning men ca 20 burmeser sitter ocksa och vantar. Det finns ingen information och ingen sager nagot. Alla bara vantar.
De vinkar till mig och jag far visa min biljett och lamna vaskan pa golvet. Sedan ytterligare vantan. Jag tittar in i gatenoch ser sakerhetsvakterna kasta pappersflygplan pa varandra.Det ar krig dar inne och jag skrattar utan att kunna halla mig i styr!
Mer vantan. Sedan vid 9.15 sa gar vi igenom den saklallde "sakerhetskontrollen". De klamde lite pa min vaska och sedan var det klart.
Vantade ytterligare. Personal fran flygbolagen kommer. Men det verkar inte vara nagon bradska for de smaller upp ett pingisbord bakom mig och borjar en serios turnering. Ja vad ska man saga. Det var latt basta flygplatsunderhallningen jag har haft.
10.45 landar ett plan och det gar till ratt destination. Vi hoppar pa allesamman jag tror att allt antligen ar i ordning. Men efter bara 45 minuter sa borjar vi ga ner (det borde ta 1,5h) Tydligen ska vi gora ett litet stopp ocksa i Myeik. 14.30 landar vi antligen i Kaw Thaung. Skulle varit framm 10.10 men ja. Vad ar val ett litet tidschema vart?
Men det slutar inte har. Jag har inga pengar sa det borjar med ett problem nar jag ska kopa mat. En taxichaffis erbjuder sig gladeligen att betala om han far kora mig in till stan efterat. Ja men visst far du det svarar jag!
Jag ater och sedan kor vi.
Vi testar flera olika hotell. Antingen ar de for dyra, eller sa tar de inte emot foreingers. Tillslut hittar vi ett som heter Penguin Hotel. De har rum och vitingar far bo dar. Jag rakar se tva prislistor. Den ena star det From Thai pa, och den andra From Yangon. Han fragar vart jag kommer ifran och jag fragar om det har nagon betydelse. Det visar sig att priserna pa yangonlistan ar nastan dubbelt sa dyra som de fran thailistan. Sa jag svara saklart attjag kommer fran Thailand. Istallet for 20 dollar natten behover jag bara betala 11 dollar. Konstig varld har.
Den här morgonen var inte riktigt lika dan som de andra morgnarna. På måndagskvällen träffade jag nämligen en viting! Simon från München hade anlänt till samma guest house som mig. Jag introducerade honom till Chit och Pitah och vi bestämde frukostträff på det vanliga stället.
Vi promenderade dit, för ovanligheten skull och åt naan med potatisröra för vanlighetens skull.
Efter frukost hoppade vi upp bakpå var sin motorcykel och styrde kosan mot meditationscentret. Min plan var att göra ännu en timme och för Simons del så var 30 minuter ett bättre alternativ.
Vi var om möjligt ännu mer poppis när vi kom fram. TVÅ blonda långa blåögda aliens anländer och vill MEDITERA. Haha! Fler fotografier, fler komplimanger och fler stirrande noviser.
Vi klarade båda två av vårt mål och för mig var det jobbigt men inte alls lika jobbigt som gårdagens session.
Vi åt lunch tillsammans igen och abbotten gav mig några böcker han letat fram på engelska. Han bjöd in mig och hela min familj att komma och hälsa på igen och bo i monastryt. Så familjen, va säger ni?! Är ni taggade på en meditationsresa? ;)
Simon och jag ville träffa lite barn så vi bestämde oss för att hälsa på i Public Primary School dagen till ära. Såklart lika poppis som vilken världsstjärna som helst gick vi omkring i olika klasser och presenterade oss. Lärde dem var Sverige och Tyskland låg på kartan, svarde på frågor om varför vi var så långa, räknade till 30, lekte med små barn och åt glass.
Det är så uppskattat från både elever och lärare att man blir alldeles rörd. Vi var nog en syn som länge kommer att pratas om. Mer än ½meter längre än alla andra, vita och blonda. Och när vi sa att vi inte var gifta så fick vi många blickar. När vi sa att vi träffats igår så tillkom även några öppna munnnar. Men det var roligt!
Eftersom Simon inte varit på stranden så kände han att han ville dit och titta och eftersom jag hade varit där två gånger (igår också men det glömde jag skriva om) så kände jag att jag nog skulle kunna hitta dit på egen hand. Vi lånade motorcykeln av Chit och gav oss iväg. Vi körde och jag var nästan säker på att det var rätt. Dammig röd grusväg kändes rätt. Kan ni tänka er, att det var jag som körde?!?! Jag kan knappt tänka på det, men det gick bra. Jag maxade inte om vi säger så. Det där med växlarna kändes läskigt och att köra om utan backspeglar är också läskigt. Och att tuta är inte min grej. Jag har inte riktigt anpassat mig till den asiatiska körstilen helt enkelt.
Vi frågade några gånger om vi var i rätt riktning och fick positiva svar. Kilometer efter kilometer som är mycket lik den förra. Öde och het. Efter ca 20 minuters körning börjar det dock låta mycket konstigt om cykeln och vi stannar. Punka. PUNKA. Haha vad vi garvade. Vi började fundera på hur länge sedan det var vi passerade en by... Vi beslutar iallfall att det är säkrast att vända istället för att chansa och fortsätta. Vi promenerar med cykeln och varje gång någon körde förbi oss skrattade de. Vi skrattade också.
Vi pekade på vårt bakdäck och såg frågande ut, folk pekade i den riktningen vi gick i och log. This way, this way!
Efter att ha gått i steksolen i kanske 10-15 minuter så stannar en liten hemmakonstruerad 3 hjuling och frågar om vi vill ha skjuts. STOR tacksamhet sköljde över oss och de lastade upp cykeln på flaket. De körde oss till en verkstad och trots att de höll på med andra cyklar så släppte de allt utan att vi sagt någonting och började skifta däck på våran. Det var en spik som hade åkt rätt in i däcket och punkterat det. Jag tog spiken som en souvenir.
Vi satt sedan där och tittade på när de jobbade och hoppades att det inte skulle bli för dyrt. Allt som allt tog väl hela bytesproceduren knappt tio minuter och det slutade med att vi betalade 2,5 dollar. Alltså knappt 20 kronor. HAHA för en ny slang och arbetet! HEJA Myanmar.
Vi hoppade upp igen, nu fick Simon köra, och körde vidare. Alla människor vi traskat förbi en stund tidigare hejade nu glatt på oss och ropade saker som lät som lyckatill hälsningar eller liknande.
Vi kom fram till Pin Lae Wah utan vidare problem och parkerade cykeln och köpte varsin öl. Svettiga och dammiga var det inte ett svårt beslut att ta om vi skulle bada eller inte. Vi sprang i och inte förrän vi var ute i vattnet böjade vi tänka på varför viken kallas för SharkBay och varför ingen annan badade. Men det var så skönt i vattnet att vi ignorerade det. Vi klarade oss utan hajbett.
Ooups. Vi kände för att ta cykeln på en promenad.
TACK TACK TACK
Däckbyte
Ma beerman
Snyggast på stranden. De enda på stranden kanske också ska tilläggas.
Vi övade på cikuskonster inför vår framtida karrär i solnedgången
Vi körde hem i mörkret. Med vi menar jag Simon. Vi frågade efter vägen för det var ännu svårare att se skillnad på något i mörkret och en man tecknade åt oss att följa honom. Sedan körde han framför oss ända till guesthouset. Han trodde väl inte att vi skulle hitta annars, så snällt av honom!
Vi mötte upp med Pitah, Thong So och Chit och berättade om dagens äventyr. De bara skrattade och Chit tackade för den nya slangen.
Jag bestämde att imorgon är dagen för att lämna detta ställe för nya äventyr. Jag och Simon satt uppe länge efter att de andra åkt hem och rökte vattenpipa och pratade. Det är inte vanligt att kvinnor visar sig ute efter kl 22 så det var en syn det med. Många som kom fram och frågade vad det var vi rökte, om det var knark och varför vi satt ute och inte inne på hotelrummet. Hehe
En man sa till oss "ok, you sit, wait here, I go coffeeshop, I come back" Jag och Simon tittade på varann och båda två tänkte coffeeshop a la Amsterdam och blev lite nervösa. Men mannen kom tillbaka med en kopp kaffe och det var inte mer med det.
Efter frukost med Chit och Ptiah 07.30 på samma ställe som tidigare dagar åkte jag och Chit till monastriet igen. Och vilket välkomnande det blev. Alla noviser kommer nära och ler och skrattar, men säger igenting. Kvinnorna tecknar att jag måste stanna för lunch och ler med hela ansiktet. Munkarna frågar genom teckenspråk om jag ska meditera idag och när jag nickar lyser hela dem upp. De är lixom helt facinerade över att jag vill prova på det fler gånger efter att de sett mig försöka gå efter tidigare försök... :P
Så, dags för ännu en session av meditation för min del. Startade med vandrande meditation. Det innebär att man går på en linje, imaginär, ca 10 meter. För varje steg så måste man fokusera på vad man gör. Medvetenhet är nyckeln. Så även om ögonen är öppna så ska all fokus liggar på höger steg, vänster steg, stannar jag så ska jag fokusera på att jag stannar, och när jag vänder ska jag fokusera på att jag vänder. Det var lättare i den aspekten att det inte gjorde det minsta ont. Men att fokusera var otroligt svårt då det är massa ljud, det rör sig folk runt en, de fotograferar, pratar med varandra och jag vet att det är jag som är huvudattraktionen. Det är så lätt att låta tankarna glida iväg.
Efter 30 minuter var det dags att byta till sittande meditation. Idag en hel timme. Intog sittställning och slöt ögonen. Chit översatte abbotten och gudiade som förra gången. Hennes röst är så nice att lyssna på. Verkligen avslappnande. Första 15 minuterna gick bra. Ingen smärta. Sedan började det pirra lite i fötterna, så där som det gör när de inte får något blod och tillslut somnar. Jag fokuserade och fokuserade. Tappade kontrollen några gånger men fångade tråden igen. Öppnade inte ögonen och rörde mig inte. Efter 45 minuter skakade min kropp. Det var en sjukt otäck känsla. Jag kunde inte röra mig. Mitt sinne var så tvådelat det kunde bli. Jag ville klara en timmes meditation, men jag ville inget annat än att räta ut min kropp. Fokus fokus fokus. Trots att det var svalt inne i meditationssalen och att jag inte varit varm tidigare så började jag svettas floder. Det droppade från näsan och hela ryggen var blöt. Okontrollerade skakningar i hela kroppen. Kunde inte röra en muskel på eget initiativ. De sista 15 minuterna kändes minst lika långa som de första 45. Kan väl inte helt säga att jag klarade meditationen efter som jag inte var fokuserad på något annat än hur ont det gjorde, men jag satt iallfall där i en timme. Med en publik på över 10 personer som mässade att jag skulle klara det. Konstig känsla.
När gong-gongen tillslut ringde kunde jag inte öppna ögonen först. Jag fick tvinga upp ögonen. Det kändes i ansiktet precis som det gjorde i benen. Det pirrade i kinderna och läpparna. Hade okontrollerade spasmer i hela kroppen och tårarna rann. Jag kunde inte le, jag kunde inte öppna munnen. Hela ansiktet krampade. Det kan inte vara hälsosamt tänkte jag. Jag försökte flytta på benen men det var ju bara att glömma. Med mina skakade armar så lyfte jag ena benet ner på golvet. Noll känsel i fötterna, de var helt slappa. Efter några minuter gjorde det så ont att jag vred mig av smärta. Blodet började komma tillbaka. Mer skakningar. Intressant att studera muskelrycningar och svettfloder. Det var verkligen en upplevelse jag aldrig tidigare varit med om. Vilken reaktion. Undrar vad det beror på? Vad är kroppen för en konstig mekanism?
Efter 20 minuter kunde jag på skakiga ben ställa mig upp. Hela min kropp darrade fortfarande och att dricka vatten var som ett skämt. Fick mer på tröjan än i munnen. Hehe Gick en liten sväng och sedan var det dags för lunch. Jag hade sagt förra gången jag var där att jag älskade skaldjur så de hade tillrätt fantastiska kingprawns till mig. Det var bara jag och abbotten som fick dem. Om abbotten blir behandlad som en kung så är jag minst en prinsessa. De är verkligen överlyckliga att jag är där. Och de fotar mig fortfarande hela tiden. Hehe
Efter lunchen så körde vi till Ye public high school. Jag gick runt i de olika klasserna och sa hej till eleverna. Det var fler än 1000 elever på skolan och alla, ALLA, var sjukt intresserade. De gav mig minst lika mycket respekt som de gav sina lärare (vilket kändes askonstigt) och jag fick fina gåvor av dem. Brocher, blommor, en pinne man sätter i håret osv. Det blev rast och vi satt i personalrummet. Lärarna (endast kvinnor) var lika intresserade som barnen. Imponerade och förvånade över att jag är kvinna och 22 år ochreser på egen hand, att jag inte har någon man och att jag har blå ögon.
Pratade med enegelskläraren som kunde säga hela två meningar på engelska (My name is.... I teach english on this school) och hon frågade om jag inte ville undervisa i hennes klass idag. Självklart svarade jag!
När jag kom in i klassrummet blev det helt tyst. Jag hälsade Mingalaba! Och barnen reste sig upp och sjöng en sång till mig. En välkomstsång om hur mycket det uppskattar lärare och att budda alltid ska vara med mig. Att jag alltid ska ha hälsan på min sida osv. De var 52 elever och mellan 9-11 år gamla och kunde läsa engelska ord någorlunda men i tal var de helt nollade. Och såklart blyga. Jag kunde läsa i deras blickar ungefär: Vad är det för alien som ska undervisa idag?
Jag började med att presentera mig själv, visade på kartan var Sverige låg och pratade om snö. Vi räknade tillsammans till 30 och övade på alfabetet. Jag frågade om de kunde några kroppsdelar och det hade de lite koll på faktiskt. Jag tänkte att jag skulle göra det lite roligare för dem i skolan. (Här är det enda de gör att upprepa vad läraren säger och skriva av vad läraren skriver på tavlan. ) Jag tänkte att huvud axlar knä och tå går ju att sjunga på engelska. Så jag försökte mig på att lära dem den. Det blev succé. SUCCÈ med stora bokstäver till och med. Oj va roligt de hade. Haha. Och jag med. Och svettigt. Haha. Vi gjorde den långsamt, och jättefort. De skrattade så att de kiknade haha.
Efter en timmes lektion så ringde det ut. Jag satte mig ner för att dricka lite vatten efter det avslutande träningspasset och då kommer 52 skrivböcker framsträckta. De vill ha autografer. Jag skrattade länge och skrev mitt namn i allas böcker. HAHA. Barn utanför klassrummet hängde in genom dörrar och fönster och tittade på mig som Tommy och Annika i pippilångstrump tittar på godiset genom fönstet. Haha vilken kändis jag är alltså! Blir så glad när jag tänker på det.
Av lärarinnan fick jag en guldpläterad buddastaty. Typ det finaste man kan ge här. Så himla fin gest! Kul att det var uppskattat.
Chit hämtade mig 7.30 även denna morgon och vi mötte upp Pitah på frukoststället vid den lilla sjön. Naanbröd och en röra med chili, potatis och kikärtor har numera blivit en klar frukostfavorit för min del. Tillsammans med en vårrulle eller samosa och en kopp sött chaite.
Kl 09 åkte vi till Davids hus och bytte från motorcykel till pickup. Det var en gammal skruttpickupp, med blankslitna däck och tveksamma bromsar (skulle det visa sig senare) och på flaket satt jag tillsammans med Pitah, Chit, Thong So, David och två andra män som jag inte riktigt visste vad de gjorde med oss. Men som av någon anledning hängde med oss hela dagen utan att säga ett ljud. I framsätet bredvid chauffören satt en av munkarna som jag lärt känna. Han är högre värderad än oss vanliga människor så därför fick han sitta fram.
På flaket var det så lågt i tak att jag inte kunde sitta upprätt. Det dammade så sjukt mycket att vi alla hostade trots munnskydd. När vi kom fram två timmar senare var vi alla samma färg: röda. Har inte varit så skitig någonsin vad jag kan minnas. ALLT var rött av damm. Det fäste bra på våra svettiga kroppar så vi såg rätt så stiliga ut när vi klättrade ner från flaket. Jag var öm i hela kroppen för den såkallade highway:en var inte av bättre kvalité än tidigare. Det var uppför och nerför. Att växla verkade inte vara aktuellt. Det var ryckigt och skumpigt. Vi slirade och gled genom gruset. Inga ABS bromsar att förlita sig på. Tur att hastigheten oftast var låg. Att dessutom sitta sidlänges på ett flak på en smal träbänk gör inte skumpandet mindre obekvämt. Men det var värt ALLT besvär. WOW.
Kah Bi Dah Waah heter strandområdet (eller iallafall ungefär heter, det är så det låter när man säger det, men den har inget namn skriftligt sett. ) var helt orört. Det var endast ”naturskräp” uppspolat på de vida vita strandremsorna och vattnet var glittrande blått. Inte en endaste bit var tillrättalagd för turister utan det bara var som det var. En natulig strand. Utan restauranger. Utan försäljare. Utan reklam och utan människor. Det var vi och några barn. Några fiskare i en liten båt och några kvinnor som plockade skaldjur i vattenbrynet.
Vi doppade fötterna och vattnet var ljummet, det kändes nästan varmare än i luften. Och i luften var det minst 30 grader. Solen stekte på. Jag svettades så att jag knappt visste vart jag skulle ta vägen. Ville bara slita av mig kläderna och hoppa i. Men vi hade en munk med oss så det gick inte. Eftersom Myanmar är ett land som är väldigt religiöst så är det viktigt att kvinnor inte visar axlar eller knän så för min del var det t-shirt och långbyxor som gällde. Precis som alla andra dagar. Mina ben är extremt vita, fötterna har vackra mönster från sandaler och flipflops och bonnbrännan är ett faktum. Men det är okej.
Eftersom munkar inte heller får äta mat efter kl 12 satte vi kurs mot en familj som Chit kände. De hade lagat lunch till oss. Mat i mängder och otroligt gott! Deras gästfrihet är oändlig och de var så intresserade av mitt blonda hår och blå ögon. Det var första gången som någon vit besökt denna by. För mindre än 6 månader sedan så var denna del av Myanmar stämplad ”blackland” och ingen fick besöka platsen. Eftersom den dessutom ligger så pass otilgängligt så är det inte många som hittar vägarna förbi här. Det är ju trots allt inte direkt rusning i krokarna häromkring.
Efter lunchen gick vi omkring och svettades i den lilla byn. Sandvägar och hus på pålar. Många inplastade produkter och mycket skräpigt på vissa ställen. Människor som dåsar i skuggan, barn som leker. Coconuts i varje palm och stirrande ögon vart vi än gick. Inte helt olikt Mabul faktiskt. Kanske därför jag gillade det så mycket?
Vi besökte en Pagoda och efter den lilla klättringen så var jag bara tvungen att bada. Jag sa det till Chit så hon pratade med männen i vår lilla trupp. De gick sin väg och det var fritt fram för mig att ta på badkläder och hoppa i. FANTASTISKT. Första gången jag badar i havet sedan september. ÅHH vad jag har saknat det. Låg i och guppade i över 30 minuter. Det var så varmt att det inte svalkade det minsta. Var nästan varmare efteråt än innan, men fick iallfall bort lite av dammet och lite salt i håret är alltid trevligt.
Jag och Chit mötte upp med resten av gruppen och byns ”hövding” ville gärna tala några ord med oss. Vi fick varsin coconut och pratade om Sverige och om att resa ensam. Att inte vara gift vid 22 års ålder och om hur vackert Kah Bi Dah Waah är. Pitah översatte. Vi har inte riktigt samma livsfilosofi men det var trevligt ändå. Hövdingen var mycket trevlig och intresserad. Så gammal att han knappt kunde säga en enda mening utan att hosta lungorna ur sig. (mina tankar ramlade flera gånger iväg till tuberkolos... ska kolla upp mig när jag kommer hem)
Det finns sjukt många etnisiteter i Myanmar. Jag minns inte exakt nu men sjukt många iallfall. Här är folket Mon. De pratar sitt eget språk och har sin egen tradiotionella klädsel. Longhiy är en slags kjol eller sarong som har olika färger och mönster och så en turban/huvudbonad som matchar och en vit skjorta/blus. Och så flipflop till. Alla har flipflop här. ALLA. Eller ja. Inte de på banken. Men resten. Byggarbetare, som chaufför, som hotelldirektör som kock, barn och vuxna. Till vardag eller fest. Alltid flipflop. Kanske 1 av 100 har inte flipflop. De har någon form av sandal eller toffel istället. I detta land kan man verkligen säga att de lever the flip flop life.
Som vi alla vet så är det det livet jag vill leva. Jag vill köpa mig en gård i Kah Bi Dah Waah. Jag har ordnat allt det teoretiska så nu är det bara att sätta hjulet i rullning och börja med allt pappersarbete. Har till och med ordnat med en framtida man, för man måste vara gift eller ha burmesiskt medborgarskap för att få köpa mark här. Att få ett burmesiskt medborgarskap utan att gifta sig är hittils omöjligt. Så ja. Ett bröllop någon gång nästa år kanske skulle passa bra? Planerna i mitt huvud är storslagna!
Chit plockade upp mig vid 07.30 och vi åt frukost tillsammans. Vi åkte till samma monastry som jag var på igår, där jag träffade Pitah, för jag ville meditera. Chit erbjöd sig att översätta abbottens tal så att jag lättare skulle lära mig meditationens konst.
Alla på monastryt blev sjukt glada över att jag kommit tillbaka igen. Tydligen så var jag den första vita att någonsin besöka dem. Vilken grej! Jag tog många foton igår men tog om möjligt ännu fler idag. De små novis munkarna fnissade och var så otroligt söta. Novis är det första steget inom buddismen. Alla pojkar rekomenderas att göra några månader som novis när de är runt tio år gamla. Många av dessa pojkar är föräldralösa och blir väl omhändertagna av munkarna och nunnorna. De får utbildning och mat och husrum.
Jag intog meditationsställning. En mycket onaturlig sittställning för en västerlänning som jag, som aldrig suttit på golvet i mitt vuxna liv, som är stelast i världshistorien och har knän av kinesisk kvalitet. Min första session skulle vara i 30 minuter. Chit guidade och hjälpte mig. Fokus fokus fokus. Andas. Separera kroppen och ”the mind”. Första 15 minuterna låg all fokus på andning. Den andra halvan så skulle man fokusera på den del av kroppen som gjorde mest ont. Fokusera och behärska. Kontrollera sitt sinne. Det var sjukt svårt. Hjärnan flöt hela tiden iväg på andra tankar. Det var extra svårt när man hörde kameraklick var och varannan minut också. Var ju så himla nyfiken på vem som fotade mig.
Efter 30 minuter hade jag så ont i mina ben att det tog mer än tio minuter innan jag kunde ställa mig upp. Kunde inte lyfta på benen över huvud taget. Tillslut så var blodflödet igång igen och vi gick en sväng runt området. Sedan var det dags för del 2. Ytterligare 30 minuter meditation. Samma procedur som innan. Det gick lite lättare men det var fortfarande svårt att vara 100% fokuserad hela tiden. Det behövs mycket träning.
Efter meditation så kändes det väldigt bra. Svårt att förklara. Men jag var lugn och glad. Glad att jag klarat en utmaning. Glad att jag inte kände mig stressad. Men det vet jag inte om det beror på meditationen eller inte. Jag är så glad här. Och jag är inte stressad särskilt ofta.
Pitah kom och vi åt lunch tillsammans med munkarna. Vi pratade om buddismen och hur viktigt et är för dem med respekt. Man respekterar de äldre, lärare, munkar och budda. Man respekterar dem bland annat genom att knäböja och ”be” för dem tre gånger. Jag gjorde det men det känns mycket underligt. För mig är alla lika och ingen mer värd än någon annan. Så är det inte här.
Vid kl 13 till skolan för mer engelskaundervisning. Denna gång en hel skock med barn i tio års åldern. Nivån på dem väldigt olika. Vi övade grönsaker, kroppsdelar och djur. Det var så kul att prata med dem. Lära dem saker!
Jag pratade med David och han sa att på söndagen så skulle de åka till en nice strand och jag fick gärna joina om jag ville. Absolut sa jag. Och sköt upp tågresan till tisdag. För jag ville meditera en gång till också.
På eftermiddagen åkte vi till Pithas trädgård. Där växer allt möjligt trevligt. Mest av allt gummiträd men också kokosnötter, mango, papaya, svartpeppar och annanas.
Denna lördagskväll var det magishow på torget. Jag och Chit hängde där och kollade in showen.Det var en joker med på scen. Han verkade vara en sjukt rolig kille, trots att jag inte fortid ett ord vad han sa. Jag ville gärna prata med honom efter showen. Det var inte direkt svårt att ordna. Det visade sig dessutom att han kunde engelska. Jag fick en privatshow med korttrick och OH MY GOD. Alltså jag är så jäklarns imponerad. Jag fattar verkligen inte hur det går till. Jag inte förstå. Det är helt jäkla omöjligt!!!! Men varje gång hittade han rätt kort. Det borde vara omöjligt. Det borde inte gå. Men det går. Han gjorde mig så himla glad. Nästan så att jag blev kär. Hans utstrålning och sociala förmåga var galen! Jag gillar honom skarpt. Synd att han inte hade facebook.....
Mina favorit noviser.
Chit Thet Han, Pitah och Jag. Tripp trapp trull.
Kollar in mina framtida marker i Pitahs skog.
Några av kvinnorna från Monastriet som är alldeles för snälla mot mig. Matar mig så att jag blir tjock!
Uppstigning 05.30. Såg solen stiga över bergskammen och floden utanför mitt fönster är helt stilla och rosafärgad. Man skulle kunna tro att det skulle vara tyst och stilla vid arla morgonstund men nej. De flesta här går upp vid 04.30-05.00 för att få så mycket som möjligt gjort innan solens obarmhärtiga värme tar vid. Det är full fart och hög ljudnivå.
Deras hemmagjorda bilar låter värre än en helikopter 2 cm från örat. De har motorn utanför och man vevar igång dem. De sprutar ut svarta avgaser och går mycket långsamt. Men de är omåttligt poppis för man kan lasta så mycket på dem. Övervikt är inget begrepp som finns i deras vokabulär. Det samma gäller motorcyklar. Allt kan lastas på en motorcykel. ALLT. En frysbox, 10 meters bambustockar, berg av blomkål, en flätad husvägg, en cykel eller en hel familj. Eller allt på en gång. Verkar inte finnas gränser på vad som kan lastas på dem. Och regeln som gäller i trafiken är: Håll koll på den framför dig och titta aldrig bakåt. Tuta om du ska köra om för ingen har backspeglar (logiskt eftersom man bara ska kolla framåt). Vilken sida du kör på, eller vilken sida du kör om på, har ingen betydelse. Kör där det finns plats. Det fungerar hyffsat eftersom de flesta kör motorcykel. Det är värre för bussar och lasbilar. Det är totalt livsfarligt för en buss att köra om. Det är högertrafik här, även om man undrar ibland. Men 90 % av alla bilar, bussar och lastbilar är gjorda för vänstertrafik. Det vill säga sikt=0. De flesta bussar och lastbilar har en person i framsätet som säger till när det är grönt att köra om. Hållbart system måste jag säga.
Ja, jag kom ifrån ämnet lite ja. Ljudnivå var det jag pratade om. Ja. Förutom trafikens ljud så är det hundar som skäller, folk som bygger hus, och allmänt högljudda samtal. Så att försöka sova längre än inte rekomenderat. Därför var det rätt skönt att jag gick och la mig i tid igår och var pigg och fräch när morgonljuden satte igång.
Min taximan kom och körde mig först till Banana Mountain. Ett helt nytt monastry som har öppningsceremoni nästa vecka. I 7 år har de putsat och byggt på detta enorma byggnadsverk. Jag åt frukost där tillammans med några munkar och en gibbonapa. Apan var en riktig tjuv och så fort jag tittade bort så var han där och stal något från tallriken. Men han var söt så han kom undan med det mesta!
Fick också hålla en liten babyapa som bara var två månader gammal. Såååå gullig. Men jag kände mig inte så glad för jag tror att stackarn har blivit tjuvad från sin mamma i djungeln. För inne i tempelområdet så fanns också en liten björnunge i en alldeles för liten bur, en hjort i en annan alldeles för liten bur och några fastkedjade makak apor i alldeles för korta kedjor. Jag frågade varför och de svarade att de var värdefulla gåvor från människor till monastryt. Detta land behöver verkligen utbildning!! Naturvård och naturskydd = noll i Myanmar.
Jag fick en VIP tour av abbotten runt området och fick dessutom ett hus om jag ville. Jag är inte helt 100% säker på vad han menade, men tror att att menade att jag kunde få bo i huset om jag ville, men inte äga det. Ja. Engelskan är inte på topp för vissa. Och med vissa menar jag inte mig själv. Templena och buddorna var magnifika och verkligen mycket jobb nedlagt på dem. Alla pengar till bygget kommer från donationer. Människor i Myanmar donerar sjukt mycket pengar till munkarna.
Strax innan kl 10.30 åker vi vidare till nästa monastry. Här träffade jag på Pitah (det stavas inte så, men min burmesiska stavningsförmåga är precis som den förväntas vara, dvs noll.) som ska komma att bli en riktigt god vän. Han pratar bra engelska och vi äter en tradiotionell myanmar lunch tillsammans. Massa olika rätter tillsammans med ris. Kyckling, fisk, blomkål, ägg, soppa med mera. All mat är donationer till munkarna och det betyder alltså att man äter gratis om man kommer och hälsar på.
Pitah bjuder in mig till sin engelskalektion som han ska hålla kl 13. Det blir jag mycket glad över och jag följde med. Bestämde att jag kan ta tåget imorgon istället. Han har ett mycket litet kontor och en liten lektionssal. Det är ca 8 elever, 3 killar i 18 års åldern, 4 kvinnor i 35 års åldern och en man i 30 års åldern, Thong So. Det är en amerikan där också som lär ut engelska. David. Det är egentligen bara Pitah och Thong So av the locals som kan föra en konversation. De andra kan läsa och skriva men muntligt har de väldigt svårt. Vi övade på uttal av TH. Those Three Things var en oerhörd komplicerad mening att få till.
David har flyttat permanent till Ye tillsammans med sin Burmesiska fru Whinnie och deras dotter Emma. De håller i detta nu på att rusta upp ett hus för att öppna ett guesthouse. Jag blir medbjuden till deras hus och kolla in byggarbetsplatsen. Jag träffade hans fru och dotter. Emma är en så himla gullig tjej. Det är något med engelsktalande barn som får mig att smälta. Vi åt middag tillsammans, Jag, Emma, David, Pitah, Thong So och en tjej som heter Chit Thet Han. Det uttalas ungefär Tji-te-heeen. Har så jäkla svårt med namnen här. Det tar väldigt lång tid att memorera dem.
Chit och jag klickar direkt. Hon är också duktig på engelska och jobbar som privatlärare för just engelska. Hon erbjuder sig att guida mig dagen efter och jag säger genast ja. Skjuter upp tågresan ännu en dag. Till söndag.
Morgonmys
Frukostsällskap aka Tjuven
Crazy monk(ey) jao
4 Enorma buddor. Man kunde klättra upp i dem. Så det gjorde vi såklart.
Och här är utsikten över tempelområdet och lite av håret på en av buddorna.
Några barn hänger utanför en restarurang och tjuvkollar på Tom&Jerry. Skrattar som aldrig förr. När de såg att jag såg dem sprang de snabbt sin väg. Förlåt!
Fler av mina fans!
Ja visst är jag nästan lika poppis som Johnny Depp??
En tågtripp på 8 timmar, 15 km/h i snitt och jag är framme i Dawei. Vackert landskap och skumpig sits. Det var en intressant resa.
Idag har jag varit på stranden hela dagen. Helt ensam i princip. Några fiskare en bit bort bara.
Imorgon kl 08.25 lokal tid flyger jag till Kawtahung, sista stoppet i Myanmar. Därifrån ska jag försöka hoppa på en båt för att dyka i 5-10 dagar i myeik Archipelago samt Similan Islands. Det blir awesome det här. Godnatt
Den här byn, eller, det här samhället kanske jag ska säga, har inte mycket att erbjuda vid första ögonkastet. Inte andra heller om jag ska vara ärlig och det ska jag ju.
Ye är en dammig liten plats nära kusten mellan Mawlamyine och Dawei. Den så kallade highway:en (De kallar den på riktigt för highway för det är huvudvägen mellan de större städerna) är en röd grusväg där två motorcyklar kan mötas utan problem men inte mer än så. Delar av den är asfalterad och det är privata investeringar som betalar för det. Allt arbete görs för hand, på riktigt för hand. Sten för sten, spadtag för spadtag. Det tar en väldans lång tid att få något färdigt här.
Vet inte hur många människor som bor här, men skulle gissa på kanske 10-15 000. Det är en ren chansning taget direkt ur luften så sätt inte så mycket vikt vid det. Här finns inget internet eller någon bank. Här finns inga turister. Nästan. Mötte under mina 7 dagar i Ye 5 turister, varav jag pratade med 1, de andra var bara här för en natts stopp och reste sedan vidare.
Den enda anledningen till att jag i första hand stannade till här var för att jag inte fick köpa tågbiljett direkt till Dawei. Planen var alltså att åka till Ye, stanna en natt och sedan ta tåget vidare fortast möjligt, precis som alla andra. Riktigt så blev det inte. Jag har en historia av att lätt fästa mig vid platser och människor och Ye har blivit en plats som ligger mig varmt om hjärtat.
Det skulle kunna hända vart som helst, för som jag tidigare skrev så har inte platsen i sig någon större betydelse för att min vistelse blev förlängd. All cred till människorna som bor här.
Det är så många känslor och intryck. Min hjärna är proppad med saker jag vill berätta för er, men det är svårt att få ner det på print. Det är också så många detaljer som gör det, att om jag skulle skriva allt så skulle ingen orka läsa.
Så, för att ta det bit för bit i kronologisk ordning så börjar vi med ankomstdagen, den 30e Januari 2014 kl 14.00.
Jag har ingen aning om vart jag ska ta vägen när bussen anländer i Ye. Jag försöker fråga busschauffören vart jag ska och efter många ”I don’t know!” så säger han åt mig att sitta ner i bussen igen. Han startar bussen igen och kör iväg. Efter några minuter skriker han något genom rutan och en man stiger på. Ingen säger något till mig. Ytterligare ett par minuter senare tecknar de åt mig att kliva av. Mannen som just steg på bussen tar min stora ryggsäck och leder mig ut ur bussen och över vägen. Han visar vägen men säger ingenting. In på en sidogata pekar han och ler uppmuntrande. Jag nickar och han ger mig min väska och springer tillbaka till bussen. Där han pekade ser jag en skylt med Guest House. Tusen tack säger jag bara. Snacka om service.
Jag checkar in i ett rum för 6 dollar natten, med eget badrum och allt. Det är ett fint rum. Hyffsat rent men utan glas i fönstrena, en ”toalett” a la squatstyle och endast kallvatten i duschen. Detta kallvatten ibland brunt. Mitt rum är målat i asiens favvofärg, mintgrön, och i taket sitter ett par geccos. Det kanske låter som att jag inte skulle gilla detta, men jag är helt ärlig när jag säger att det var ett bra rum.
Jag tar mig ut på en första rundtur i byn och sätter mig på ett teahouse för att äta lite lunch. Jag får mitt te, sött till tusen och med mycket smak och jag frågar efter mat. Eller ja, frågar och frågar. Engelska är inte prio här så mycket går på teckenspråk. Jag tecknar att jag är hungrig och hon skakar på huvudet. En annan kvinna tittar då förskräckt på den första kvinnan och tecknar till mig att vänta. Några minuter senare kommer hon tillbaka med en tallrik nudlar med kyckling. Hon ler brett och säger till mig: Present, present!
Efter en god lunch och många leenden ropar jag in en taximotorcykel och ber om att åka till stranden Pin Lae Wah. 20 minuter senare är vi framme vid en lång bred strand. Det ligger mycket skräp runt husen. Plast och burkar, flaskor, påsar och annat icke nedbrytbart. Det är synd för platsen är annars så fin.
På stranden sitter några killar i 20-års åldern och sjunger och spelar gitarr. Genast blir jag på så där bra humör som bara gitrarr och sång på en strand kan få mig att känna. Jag sätter mig ner och lyssnar och de sjunger med än mer entusiasm. De kan nästan ingen engelska, så konversationen är inte så komplicerad. Mest leenden och teckenspråk. Några fler joinar oss. De har med sig öl och skaldjur. Hur bra ska den här eftermiddagen bli tänker jag!? Vi har det helt sjukt bra och jag skrattar utan att något är roligt. Jag är bara så himla glad. Gladare än jag varit på över ett år. Sitter i över 2 timmar och skrattar med dem
De vill såklart fota tillsammans med mig så vi går ner till strandkanten och har en fotosession. Fler kommer och vill vara med. Slutar väl med att jag är med på över 30 olika bilder. Haha. Hur ska jag vänja mig av med all den här uppmärksamheten när jag kommer hem?
När solen nästan gått ner åker jag tillbaka till Ye. Jag har gjort upp med taxichauffören att han ska hämta mig kl 06.00 följande morgon. Fortfarande med tanken att jag ska resa kl 12 vidare till Dawei.
