the flipflop life

 

 

 

Har sagt det förut och jag säger det igen, här bor jag. Det förvånar mig och slår mig varje gång Hvaler visar sig från en extraordinärt vacker sida. Jag blir så glad.

Bilderna ovan fångar ju bara en del av vad ögat uppfattar (Min skrutttelefon är ju inte bästa ljusfångaren direkt. ) så det är svårt att förmedla hur vackert det faktiskt är här. Ljuset är helt olikt alla andra platser jag varit på. Här om dagen var det helt brandgult på himlen och träden såg nästan ut att brinna. Allt reflekterades i en gul- orange ton och det var så sjukt fint. Det var lixom inte den här vanliga solnedgången med rött och orange utan det var fortfarande ljust ute och blå himmel. Molnen hade en häftig bullig formation som om någon kammat till dem i en 50talsfrisyr och tittade man sedan bort från den orangea delen av himlen kunde man se en ståtlig regnbåge med alla fägerna tydligt representerade. Ja. Som sagt. Svårt att förklara men det finns inpräntat i mitt minne iallafall.

 

Jag trivs verkligen att bo här. I hytten, med en bra sambo (som diskar, thank GOD!) och fina grannar som alltid ställer upp som sällskap och te-kompanjoner. Mitt i naturen, nära havet. Jag har tillgång till en liten båt nästan när jag vill och även om jag är rädd för att vara kapten över den och helst inte kör om inte någon båtmänniska är med så är det nice att ha.

 

Jag trivs med mitt jobb och jag trivs med mina kollegor. Jag får smaka på god mat och goda viner som ger mig massor med inspiration till att fixa middag hemma. Vad sägs som filodegsinbakt svamp- och parmaskinksrisotto tillsammans med en lätt spenatsås? Låter ljuvligt i mina öron. Smakar fantastiskt också (iallafall när Sven gör den)

 

Det är bara en sak jag inte gillar med att bo här. Det är lite av ett moment 22 för enda sättet att lösa det problemet är att flytta här i från. Jag gillar nämligen inte att bo här för det är så långt ifrån alla. Som Viktoria sa; Varför ligger inte Hvaler bara en kvart bort? Så mycket enklare det hade varit då!

 

Det är inte så att jag går runt med hemlängtan hela tiden. Det är snarare så att jag bara önskar att det fanns ett snabbare sätt att resa mellan. Jag vill lixom vara lite mer flexibel. De allra flesta dagarna har jag så mycket annat att göra här att jag ändå inte tänker på vilka jag saknar och vill träffa. De tankarna skjuts undan. Det skulle vara ohållbart annars. Men det är så tydligt när något händer, när någon försvinner som inte borde försvinna.  Då villl jag vara hemma och ta vara på tiden med mina nära. Då vill jag inte bry mig om ett bra jobb eller en fin ö. Då vill jag hem.  Livet är så skört och det är inte förevigt även om jag vill tro det. Det ger mig ibland en klump i magen när jag tänker på hur många timmar och dagar och veckor som är "bortslösade" på saker jag egentligen inte värderar särskilt högt när det kommer till kritan. Jag vet att när jag dör så kommer jag inte ligga och tänka: "Åh jag skulle ha jobbat lite mer." Det är tiden med mina kära som räknas.

 

Jag vet att jag måste jobba och tjäna pengar för att kunna göra det jag vill. Och bättre att göra det någonstans där jag inte vantrivs såklart. Jag vet att min livsstil nu inte inkluderar så många dagar med familj och vänner som jag egentligen skulle vilja. Men tyvärr kan jag inte vara överallt hela tiden. Kanske kommer jag en dag ångra mina prioriteringar, ibland är jag rädd för det. Men jag vet också att jag älskar friheten. Jag vill resa och jag vill utvecklas. Jag vill leva. Jag önskar att jag hade mer tid. Jag är så kluven. Nästan lite dåligt samvete för att jag inte planerar in mer tid hemma. För min egen skull lixom. Känner mig ibland lite girig. "ska bara jobba lite till för att få pengar till att resa dit eller dit" Istället för att ta ledigt och spendera tiden hemma. Återigen. prioriteringar. Alltid är det någonting som man inte kan få. Om jag väljer rätt? Jag vet inte.

 

Jag klagar inte på min situation, jag önskar bara att det redan fanns teleportörer.