the flipflop life

Den här morgonen var inte riktigt lika dan som de andra morgnarna. På måndagskvällen träffade jag nämligen en viting! Simon från München hade anlänt till samma guest house som mig. Jag introducerade honom till Chit och Pitah och vi bestämde frukostträff på det vanliga stället.

 

Vi promenderade dit, för ovanligheten skull och åt naan med potatisröra för vanlighetens skull.

Efter frukost hoppade vi upp bakpå var sin motorcykel och styrde kosan mot meditationscentret. Min plan var att göra ännu en timme och för Simons del så var 30 minuter ett bättre alternativ.

 

Vi var om möjligt ännu mer poppis när vi kom fram. TVÅ blonda långa blåögda aliens anländer och vill MEDITERA. Haha! Fler fotografier, fler komplimanger och fler stirrande noviser. 

 

Vi klarade båda två av vårt mål och för mig var det jobbigt men inte alls lika jobbigt som gårdagens session.

Vi åt lunch tillsammans igen och abbotten gav mig några böcker han letat fram på engelska. Han bjöd in mig och hela min familj att komma och hälsa på igen och bo i monastryt. Så familjen, va säger ni?! Är ni taggade på en meditationsresa? ;)

 

Simon och jag ville träffa lite barn så vi bestämde oss för att hälsa på i Public Primary School dagen till ära. Såklart lika poppis som vilken världsstjärna som helst gick vi omkring i olika klasser och presenterade oss. Lärde dem var Sverige och Tyskland låg på kartan, svarde på frågor om varför vi var så långa, räknade till 30, lekte med små barn och åt glass. 

 

Det är så uppskattat från både elever och lärare att man blir alldeles rörd. Vi var nog en syn som länge kommer att pratas om. Mer än ½meter längre än alla andra, vita och blonda. Och när vi sa att vi inte var gifta så fick vi många blickar. När vi sa att vi träffats igår så tillkom även några öppna munnnar. Men det var roligt!

 

Eftersom Simon inte varit på stranden så kände han att han ville dit och titta och eftersom jag hade varit där två gånger (igår också men det glömde jag skriva om) så kände jag att jag nog skulle kunna hitta dit på egen hand. Vi lånade motorcykeln av Chit och gav oss iväg. Vi körde och jag var nästan säker på att det var rätt. Dammig röd grusväg kändes rätt. Kan ni tänka er, att det var jag som körde?!?! Jag kan knappt tänka på det, men det gick bra. Jag maxade inte om vi säger så. Det där med växlarna kändes läskigt och att köra om utan backspeglar är också läskigt. Och att tuta är inte min grej. Jag har inte riktigt anpassat mig till den asiatiska körstilen helt enkelt. 

 

Vi frågade några gånger om vi var i rätt riktning och fick positiva svar. Kilometer efter kilometer som är mycket lik den förra. Öde och het. Efter ca 20 minuters körning börjar det dock låta mycket konstigt om cykeln och vi stannar. Punka. PUNKA. Haha vad vi garvade. Vi började fundera på hur länge sedan det var vi passerade en by... Vi beslutar iallfall att det är säkrast att vända istället för att chansa och fortsätta. Vi promenerar med cykeln och varje gång någon körde förbi oss skrattade de. Vi skrattade också. 

 

Vi pekade på vårt bakdäck och såg frågande ut, folk pekade i den riktningen vi gick i och log. This way, this way!

Efter att ha gått i steksolen i kanske 10-15 minuter så stannar en liten hemmakonstruerad 3 hjuling och frågar om vi vill ha skjuts. STOR tacksamhet sköljde över oss och de lastade upp cykeln på flaket. De körde oss till en verkstad och trots att de höll på med andra cyklar så släppte de allt utan att vi sagt någonting och började skifta däck på våran. Det var en spik som hade åkt rätt in i däcket och punkterat det. Jag tog spiken som en souvenir. 

 

Vi satt sedan där och tittade på när de jobbade och hoppades att det inte skulle bli för dyrt. Allt som allt tog väl hela bytesproceduren knappt tio minuter och det slutade med att vi betalade 2,5 dollar. Alltså knappt 20 kronor. HAHA för en ny slang och arbetet! HEJA Myanmar.

 

Vi hoppade upp igen, nu fick Simon köra, och körde vidare. Alla människor vi traskat förbi en stund tidigare hejade nu glatt på oss och ropade saker som lät som lyckatill hälsningar eller liknande. 

 

Vi kom fram till Pin Lae Wah utan vidare problem och parkerade cykeln och köpte varsin öl. Svettiga och dammiga var det inte ett svårt beslut att ta om vi skulle bada eller inte. Vi sprang i och inte förrän vi var ute i vattnet böjade vi tänka på varför viken kallas för SharkBay och varför ingen annan badade. Men det var så skönt i vattnet att vi ignorerade det. Vi klarade oss utan hajbett.

Vi körde hem i mörkret. Med vi menar jag Simon. Vi frågade efter vägen för det var ännu svårare att se skillnad på något i mörkret och en man tecknade åt oss att följa honom. Sedan körde han framför oss ända till guesthouset. Han trodde väl inte att vi skulle hitta annars, så snällt av honom!

 

Vi mötte upp med Pitah, Thong So och Chit och berättade om dagens äventyr. De bara skrattade och Chit tackade för den nya slangen.

 

Jag bestämde att imorgon är dagen för att lämna detta ställe för nya äventyr. Jag och Simon satt uppe länge efter att de andra åkt hem och rökte vattenpipa och pratade. Det är inte vanligt att kvinnor visar sig ute efter kl 22 så det var en syn det med. Många som kom fram och frågade vad det var vi rökte, om det var knark och varför vi satt ute och inte inne på hotelrummet. Hehe

 

En man sa till oss "ok, you sit, wait here, I go coffeeshop, I come back" Jag och Simon tittade på varann och båda två tänkte coffeeshop a la Amsterdam och blev lite nervösa. Men mannen kom tillbaka med en kopp kaffe och det var inte mer med det.