the flipflop life

Efter frukost med Chit och Ptiah 07.30 på samma ställe som tidigare dagar åkte jag och Chit till monastriet igen. Och vilket välkomnande det blev. Alla noviser kommer nära och ler och skrattar, men säger igenting. Kvinnorna tecknar att jag måste stanna för lunch och ler med hela ansiktet. Munkarna frågar genom teckenspråk om jag ska meditera idag och när jag nickar lyser hela dem upp. De är lixom helt facinerade över att jag vill prova på det fler gånger efter att de sett mig försöka gå efter tidigare försök... :P

 

Så, dags för ännu en session av meditation för min del. Startade med vandrande meditation. Det innebär att man går på en linje, imaginär, ca 10 meter. För varje steg så måste man fokusera på vad man gör. Medvetenhet är nyckeln. Så även om ögonen är öppna så ska all fokus liggar på höger steg, vänster steg, stannar jag så ska jag fokusera på att jag stannar, och när jag vänder ska jag fokusera på att jag vänder. Det var lättare i den aspekten att det inte gjorde det minsta ont. Men att fokusera var otroligt svårt då det är massa ljud, det rör sig folk runt en, de fotograferar, pratar med varandra och jag vet att det är jag som är huvudattraktionen. Det är så lätt att låta tankarna glida iväg.

 

Efter 30 minuter var det dags att byta till sittande meditation. Idag en hel timme. Intog sittställning och slöt ögonen. Chit översatte abbotten och gudiade som förra gången. Hennes röst är så nice att lyssna på. Verkligen avslappnande. Första 15 minuterna gick bra. Ingen smärta. Sedan började det pirra lite i fötterna, så där som det gör när de inte får något blod och tillslut somnar. Jag fokuserade och fokuserade. Tappade kontrollen några gånger men fångade tråden igen. Öppnade inte ögonen och rörde mig inte. Efter 45 minuter skakade min kropp. Det var en sjukt otäck känsla. Jag kunde inte röra mig. Mitt sinne var så tvådelat det kunde bli. Jag ville klara en timmes meditation, men jag ville inget annat än att räta ut min kropp. Fokus fokus fokus. Trots att det var svalt inne i meditationssalen och att jag inte varit varm tidigare så började jag svettas floder. Det droppade från näsan och hela ryggen var blöt. Okontrollerade skakningar i hela kroppen. Kunde inte röra en muskel på eget initiativ. De sista 15 minuterna kändes minst lika långa som de första 45. Kan väl inte helt säga att jag klarade meditationen efter som jag inte var fokuserad på något annat än hur ont det gjorde, men jag satt iallfall där i en timme. Med en publik på över 10 personer som mässade att jag skulle klara det. Konstig känsla.

 

När gong-gongen tillslut ringde kunde jag inte öppna ögonen först. Jag fick tvinga upp ögonen. Det kändes i ansiktet precis som det gjorde i benen. Det pirrade i kinderna och läpparna. Hade okontrollerade spasmer i hela kroppen och tårarna rann. Jag kunde inte le, jag kunde inte öppna munnen. Hela ansiktet krampade. Det kan inte vara hälsosamt tänkte jag. Jag försökte flytta på benen men det var ju bara att glömma. Med mina skakade armar så lyfte jag ena benet ner på golvet. Noll känsel i fötterna, de var helt slappa. Efter några minuter gjorde det så ont att jag vred mig av smärta. Blodet började komma tillbaka. Mer skakningar. Intressant att studera muskelrycningar och svettfloder. Det var verkligen en upplevelse jag aldrig tidigare varit med om. Vilken reaktion. Undrar vad det beror på? Vad är kroppen för en konstig mekanism?

 

Efter 20 minuter kunde jag på skakiga ben ställa mig upp. Hela min kropp darrade fortfarande och att dricka vatten var som ett skämt. Fick mer på tröjan än i munnen. Hehe Gick en liten sväng och sedan var det dags för lunch. Jag hade sagt förra gången jag var där att jag älskade skaldjur så de hade tillrätt fantastiska kingprawns till mig. Det var bara jag och abbotten som fick dem. Om abbotten blir behandlad som en kung så är jag minst en prinsessa. De är verkligen överlyckliga att jag är där. Och de fotar mig fortfarande hela tiden. Hehe

 

Efter lunchen så körde vi till Ye public high school. Jag gick runt i de olika klasserna och sa hej till eleverna. Det var fler än 1000 elever på skolan och alla, ALLA, var sjukt intresserade. De gav mig minst lika mycket respekt som de gav sina lärare (vilket kändes askonstigt) och jag fick fina gåvor av dem. Brocher, blommor, en pinne man sätter i håret osv. Det blev rast och vi satt i personalrummet. Lärarna (endast kvinnor) var lika intresserade som barnen. Imponerade och förvånade över att jag är kvinna och 22 år ochreser på egen hand, att jag inte har någon man och att jag har blå ögon.

 

Pratade med enegelskläraren som kunde säga hela två meningar på engelska (My name is.... I teach english on this school) och hon frågade om jag inte ville undervisa i hennes klass idag. Självklart svarade jag!

 

När jag kom in i klassrummet blev det helt tyst. Jag hälsade Mingalaba! Och barnen reste sig upp och sjöng en sång till mig. En välkomstsång om hur mycket det uppskattar lärare och att budda alltid ska vara med mig. Att jag alltid ska ha hälsan på min sida osv. De var 52 elever och mellan 9-11 år gamla och kunde läsa engelska ord någorlunda men i tal var de helt nollade. Och såklart blyga. Jag kunde läsa i deras blickar ungefär: Vad är det för alien som ska undervisa idag?

 

Jag började med att presentera mig själv, visade på kartan var Sverige låg och pratade om snö. Vi räknade tillsammans till 30 och övade på alfabetet. Jag frågade om de kunde några kroppsdelar och det hade de lite koll på faktiskt. Jag tänkte att jag skulle göra det lite roligare för dem i skolan. (Här är det enda de gör att upprepa vad läraren säger och skriva av vad läraren skriver på tavlan. ) Jag tänkte att huvud axlar knä och tå går ju att sjunga på engelska. Så jag försökte mig på att lära dem den. Det blev succé. SUCCÈ med stora bokstäver till och med. Oj va roligt de hade. Haha. Och jag med. Och svettigt. Haha. Vi gjorde den långsamt, och jättefort. De skrattade så att de kiknade haha.

 

Efter en timmes lektion så ringde det ut. Jag satte mig ner för att dricka lite vatten efter det avslutande träningspasset och då kommer 52 skrivböcker framsträckta. De vill ha autografer. Jag skrattade länge och skrev mitt namn i allas böcker. HAHA. Barn utanför klassrummet hängde in genom dörrar och fönster och tittade på mig som Tommy och Annika i pippilångstrump tittar på godiset genom fönstet. Haha vilken kändis jag är alltså! Blir så glad när jag tänker på det.

 

Av lärarinnan fick jag en guldpläterad buddastaty. Typ det finaste man kan ge här. Så himla fin gest! Kul att det var uppskattat.