the flipflop life

 

Det var någon som varit ute med båten och tagit upp hummertinor, såg dock inga humrar men ändå. Annars var jag ensam i höstsolen. 

 

Jag satt där på en sten och tänkte på Jesper. Att om han hade levt hade jag antagligen inte tänkt på honom så mycket som jag gör nu när han inte längre finns hos oss. Alla de situationer som jag nu associerar med honom har jag nog inte lagt märke till innan. (Typ att alltid que:a på spotify och inte bara byta låt) Jag och Jesper pratade ju inte så ofta där i slutet. Men vi hade ju alltid varandra. På sms, och telefon. Och ibland träffades vi. 

 

Det slog mig lixom aldrig att vi inte skulle kunna prata en dag. Det var så självklart att vi skulle ha tid, TID. Obegränsat med tid. Alltid skulle jag kunna slänga iväg ett sms till honom, några minuter/timmar/dagar senare skulle jag få ett svar. Även om vi inte var nära varann så skulle vi finnas. Säga allt det där som aldrig blev sagt. Göra det som aldrig hann bli gjort. Jag vet ju att tiden någon gång tar slut för varje människa, men trodde lixom att våra tider skulle vara med synkade. Det är ingenting specifikt jag tänker på. Vi hade ingen plan man kunde ta på om saker vi skulle göra. Det skulle vi ha tid att planera sen. Tid tid tid. Det var inte ens uttalat att vi skulle planera det sen. Det var bara så naturligt att det skulle vara så, utan att det sas något om det. Det finns inte heller något jag ville säga men inte hann. Så klart finns det många saker jag vill säga till Jesper, berätta om smågrejer som händer osv men inget sådär att jag tänker "oh nej, nu hann jag aldrig säga alla de där sakerna och nu är det försent". Jag kan ju fortfarande säga dem, hoppas att han hör och skrattar gott även om jag inte hör det. Det skrämmer mig att man kan glömma en människas skratt så fort. Hittade en liten videosnutt där man hör honom skratta. Åh det är så skönt att jag ha den.