the flipflop life

Att vara ensam innebär att man har mycket tid. Tid till sig själv, tid till övers, tid till datorn, tid till saker man inte annars skulle haft tid till, tid att tänka och reflektera, tid till viktiga saker, tid till oviktiga saker. 

 

Att vara själv kan vara bra ibland. Jag måste definitivt öva på att njuta av tiden jag har för mig själv. Kunna känna glädje över saker jag upplever själv. Speciellt om jag nu ska resa på egen hand i höst.

 

Idag övade jag lite. Jag lagade mat till mig själv (inte så mycket till val om jag inte ska gå hungrig), lasagne, som jag sedan åt själv. Hade visserligen shrek på, på datorn men ändå, ett träsktroll är inte mycket till sällskap.

 

Sedan tog jag mig en kort kort springtur runt kullen jag bor på (3km) och sedan ner till vattnet. Fantastisk fin dag idag. Soligt och relativt varmt, inte så mycket vind. 

När jag kom ner till vattnet slogs jag av hur vackert det var. Jag älskar havet så det är inte svårt att charma mig när det är nära. Stilla vatten, kornblå himel, solen som sänker sig i väster, en fisk plaskar. 

 

Jag sätter mig på en bänk, njuter av synen, doften och ljuden. Men blir snabbt rastlös. Tänker på hur mycket bättre det  hade varit om någon jag tyckte om hade gjort mig sällskap. Någon att dela allt detta vackra med.

 

Jag viftar bort tankarna och försöker att tycka om att vara själv. Det slår mig att om någon hade varit med mig så hade vi antagligen pratat (om jag känner mig själv rätt så har jag svårt att vara tyst). Då hade jag kanske inte kunnat njuta lika mycket av det här stället ändå. Inte på samma sätt, inte av naturens skönhet (bla bla bla). Då hade jag kanske njutit av personens närvaro istället. Inte lagt märke till myrornas paradtåg, småfåglarnas kvitter, knastret från smäll-tången som ligger vid vattenytan, en kråkas kraxande eller kluckandet mot båtarna. Jag hade kanske bara sett havet som jag alltid sett det och hört måsarnas skri (det ljudet går inte att undvika) Det är ju också vackert i sig, men det finns så mycket mer. 

 

Jag vet inte än vad jag tycker om att vara ensam. Såklart vill jag inte vara ensam hela tiden. Men ja, att uppleva saker på egen hand ger en nya synvinklar på saker. Såklart har jag hört och sett just de där sakerna förut, men utan att riktigt lägga märke till det ändå. Det har varit viktigare saker som prioriterats, tillexempel sällskap.

 

Steg för steg kanske jag kommer närmare att faktiskt uppskatta detta. I fler situationer kanske jag blir mer och mer bekväm med att vara själv. Det är såklart inte alltid bäst att vara ensam. Oavsett vad jag lär mig av det här så tror jag att närhet till människor och djur jag tycker om alltid kommer väga högre än att vara själv. Men det skadar ju inte att  tycka om båda situationerna.

 

Det här är kanske ett av biverkningarna till att bo ensam. Istället för att prata hål i huvudet på den jag bor med om saker jag funderar på, så får jag lov att skriva ner dem. Inte så mycket respons på en dator kanske, men det räcker oftast att bara skriva ner det jag tänker på så kan hjärnan släppa det och gå vidare.