the flipflop life

Här sitter jag på mitt break från jobbet och kollar in höstens resor som en galning. Möjliga flygrutter, priser, destninationer jag vill besöka, saker jag vill göra väl där. Jag kan väl säga som så att mitt liv verkar allt för kort för att hinna med att uppleva altl som finns därute!

 

Som jag kikat nu ser det ut som att det blir Hong Kong - Manilla - Kota Kinabau (visarun) - Manilla -  Yangoon - and on and on and on. Vi får se. Hong Kong och  Manilla är väl det jag helt bestämt. Annars får vi se. Det får vi se när jag kommer fram. Vill inte ha något bokat, bara göra det jag känner för, så länge pengarna räcker. TAAAAGGGAAAD. Ehh ja. Lonely planet boken är väl genomtummad. Herregu! Så många länder och platser. Och tänk alla platser som jag inte ens vet exsisterar?!

 

Kan knappt tänka mig att jag får göra sånt här. Bara åka iväg. På egen hand, hur länge jag vill, vart jag vill och när jag vill. Crazy world. Jag vill åka nu! Eller alltså, det vill jag egentligen inte. Men det är svårt att leva i nuet när man ser fram emot något så mycket. Studstar nästan fram när jag tänker på vad jag ska få göra. Det stressar mig bara lite att det går åt så mycket tid till allt. Hur ska jag hinna? Äsch. Har ju ett helt liv framför mig så ska nog hinna med ordentligt. Det ska jag nog. 

 

Det är dock lite sorgligt att tänka på hur mycket man missar med vänner och familj som stannar hemma. Det kan hända så mycket på ett år, eller ett halvår. Så många upplevelser hemma man går miste om. Och tid med alla. Men ja kvalité framför kvantitet inte sant?

Ja, tänk om kloning var möjligt. Eller teleporter. Så att man kunde ta sig fram och tillbaka i världen hurs om helst. Då hade jag inte haft lika många problem i mitt liv.