the flipflop life

HAHA bästa repliken. De är inne på ikea och låtsas att de bor där, och så ligger de i en säng på en av de inredda rummen och en hel familj står och glor. skrattattack (<----länk)

 

Fin film. Men mest för att Zooey Deschanel medverkar. 

 

Sjukt hets i hytten för tillfället. Andningen är ansträngd och det börjar bli imma på rutorna. Regnet smattrar ihärdigt utanför och the fox spelas på spotify.

 

Vispade och vispade och det ville aldrig bli pösigt.  

3 ägg, 3 dl socker = kramp 

 

Nu är smeten i ugen och det doftar gott. Hoppas på att resultatet blir lika göttigt. Kanske blir det äppelrutor till kvällsfika idag.

Igår var det fredag den 13 september. Vi överlevde här utan större missöden. Inget särskilt skedde igår. Jag var ensam på kontoret på jobbet och fipplade. Åt mackisar och bacon till middag och bakade en kladdkaka. Smakade dock inte på den för jag skulle ge bort den. Duktigt av mig. (åt visserligen en hel del av smeten.......)

Idag ställde jag klockan tidigt. Redan kl 9.30. Masade mig upp ur sängen 10.15 och åt frukost för att sedan ge mig ut och springa i tid. Klockan elva kom jag iväg. En halvtimme efter beräknad tid. Men iväg kom jag. HEJA. Min telefon ville inte sammarbeta med spotify och runkeeper samtidigt, så valde spotify och en runda jag sprungit förut. 10km på 1h4min. Helt ok. Men blir mer pepp av runkeepers dataröst som säger "time: fourty-four minutes, distance 7.2 km, average pace 6,12 min per kilometer........" så då ökar jag takten när de blir föööör långsamt. Nu blir jag lite lat och det är svårt att veta vilket tempo man håller, även om man vet på ett ungefär hur långt man har kvar.

Efter rundan tog jag och lyxade till det med en, hör och häpna, DUBBELDUSCH! Nice man. Det var jag värd.
Körde sedan kakan till Karoline, och mig själv till strandcafeen där jag och Jakob åt lunch.

Daniel i kassan visste direkt att jag skulle ha en lakseblings. Vet inte om det är ett bra eller dåligt tecken, men den är fantastiskt god så jag tar den ju alltid.

Jobbet idag gick kanon! Serverade min första 13 rätters meny. TRETTON RÄTTER!!!!! shit asså. Det var askul! Och gästerna visste ingenting. Inte hur mycket det skulle dricka, vad de åt eller hur många rätter. Det var en resa i smakens värld. Vi bara serverade dem massa olika viner, safter och maträtter och så fick de lixom tänka själva vad de smakade. Vi sa ingenting om maten förrän efter middagen. Så kul att de inte heller visste när det skulle ta slut. De startade kl 19 och var färdiga kl 23.45. De åt i ett kan man lugnt säga. Kjempegöy! Tyckte både vi och de.

Nu ska jag kolla på nightmare before christmas och äta en tallrik yoghurt.

Btw, så bokade jag biljetter till London idag! Yeeeey :D 1-5 oktober bär det av :)

Här sitter jag på kontoret i egna tankar. 

Snurrar i alla vinklar och vrår. Vrider sig och reflekterar. Tänker på en sak, associerar till en annan.

 

Tänker på att ta vara på livet. Tänker på familj och vänner. Det viktigaste jag har. Tänker på hur lite jag träffar det viktigaste jag har. Får lite hemlängtan. Eller kanske inte hemlängtan, men längtan till närhet och gemenskap. 

 

Tänker på vad jag verkligen vill göra just nu. Jag vill hem, krama om katterna som jag saknar så mycket. Tänker på att jag vill äta en god vanlig middag med min famlij. Jag vill ha tjejkväll och äta den kladdigaste av kladdkaka. Jag vill prova jaccuzin. Jag vill klappa bebismagar. Jag vill vara där ni är. 

 

Jag vill också hemskt gärna resa. Jag vill resa så mycket att det ilar i kroppen när jag tänker på det. "ta vara på livet" klingar i skallen.

Jag vill skapa minnen. Jag vill lära känna männniskor. Jag vill göra "life-long-relationships" på en buss genom indiens djungel. Jag vill prova att äta en orm. Jag vill se tigern i sin naturliga miljö. Jag vill leva i en ryggsäck. Jag behöver ingen vattentoalett eller varmvatten att duscha i. Jag behöver ingen air-condition. Jag behöver något att sova på, gärna med kudde, och lite mat. Sällskapet gör resten. 

 

 

Jag ser en bild på national geographics instagramkonto. Jag tänker mig in i bilden. Att där vill jag vara. Såhär skulle det kännas. Eller; såhär kände jag när jag var där. Mitt hjärta bankar och jag kan inte hålla mig från att fånigt le. 

 

Jag tänker på alla fördelar med att resa. Alla insikter som det har gett mig. Man får en självdistans som heter duga. Lär sig mycket om sig själv. Man lär sig massor om världen och andra människor. Man blir också mer självständig. Egenskapen att lösa problem blir allt starkare och starkare. Finna en lösning. Missar vi bussen så gör vi, vi tar en ny. Är det dåligt så åker vi vidare. Är maten kass finns det alltid lite pistachios att köpa i nån liten vagn. "manñanamanñana" Men på ett bra sätt. Inte ett nonchalant sätt. Bara att inte hetsa upp sig över små problem.  

 

Jag har vänner i så många länder. Och fler kommer det bli med åren. Man har inte kontakt med dem ofta. Men man vet att de finns där. Ses vi igen så har vi alltid den där resan som vår gemensamma grund. Det är jobbigt att säga hej då. Det är det värsta. Men det är nödvändigt. Och man får se det som att det är hejdå vi ses snart igen.

 

Man lär sig att hanskas med många olika typer av människor. Kontakten är en never endig story och det blir lättare och lättare att känna sig bekväm i alla möjliga konstiga sociala sammanhang. Ens personal space och comfortzone blir mycket komprimerat och näst intill obefintlig ibland. Men det gör inget. Man lär sig att uppskatta det. Och inte minst, när man kommer hem en stund, så blir småsaker som att få sova ifred utan att det går människor runt en 24/7, gå på toaletten utan vare sig diverse djur eller suspekt doft och möjligheten att duscha i varmt vatten så sjukt stort och bra. Då lever man som en kung.

 

För mig är en resa, lång eller kort, alltid välspenderade pengar. Det ger så mycket som alltid kommer att finnas kvar. De små lyckorusen när kycklingen smakar helt fantastiskt, när man hittar en orangutangkrabba i en bubbleanemone, när någon spelar en svensk låt på gitarr. De små minnena är värda precis lika mycket som de stora. Det är de spontana sakerna, som man inte hade några förväntningar alls på, som det oftast blir starkast minnen av. Mina minnen. My precious. (med rösten av Gollum)

 

Man måste drömma och ha ambitioner. Det är det som skapar livet och verkligheten tillslut. Om än modifierat.

 

På min datorskärm är det en bild på mig när jag är på en vacker strand på Sipadan Island. Jag har just gjort ett fantastiskt häftigt dyk och det spritter i hela kroppen. Lyckorus. Den påminner mig varje dag om vad jag vill. Hur jag vill må och känna. Jag skulle kunna berätta i evigheter om små detajer och stora detaljer från mina resor. Men ingen orkar lyssna. Jag vet det och det är okej. Skulle någon förresten vilja veta så är jag inte säker på att jag skulle kunna berätta. Skulle bli inlindad i mina egna tankar och vimla bort mig själv och göra det absolut omöjligt att följa med i mina svängar. För det är så mycket som inte går att berätta om. Känslor som bara jag har och jag inte kan beskriva med varken ord eller bilder. 

 

Men så är det kanske så att man inte alltid kan vara i sitt happy-place. Eller så får man ha många olika. Jag trivs bra här på jobbet, jag trivs med mina kollegor för det mesta. Jag trivs i norge och jag trivs att bo vid havet. 

Samtidigt:

Jag saknar alla nära. Jag saknar äventyret med att backpacka. Jag saknar skoldagar där man fick hänga med alla vänner helt otvunget. Jag saknar katterna.

 

Nåväl. Allt har sina fördelar och nackdelar. 

 

Men det är få saker som går upp mot en "jag-har-saknat-dig-så-mycket-kram"

 

Alla borde gå in här  och läsa, skratta lite och kanske känna igen sig. 

 

 

Och förresten, två saker som upprör mig idag 

Vilken fin dag. Sommarhöst återigen. 

Känslan efter att ha sett filmen Life of Pi: 

Måste den redan vara slut? Jag vill bo i den här filmen. I känslan. Inte såklart i en räddningsbåt utan mat och vatten. Men känslan. Åh jag älskar den. Filmen träffade mig rakt i hjärtat och helt ärligt så kan det vara den bästa filmen jag sett. 

 

Det är svårt att förklara varför exakt jag tyckte den var bra. Det var en fin film, fin både till utseendet och tanken bakom den. Den har med en tiger som är ett helt fantastiskt djur. (Kanske gillar jag den så mycket för att jag planerar att åka till Indien för att försöka få se en Bengalisk tiger?)  Den har med sorg och kärlek. Den har med visdom och olika syner på livet. Pi's överlevnadsinstinkt, hur tigern hjälper honom att hålla sig på alerten och överleva. Twisten med att han berättar sin historia på två olika sett, att han berättar historierna för en författare som har skrivkramp som sedan kommer att för vidare "this incredible story"

 

När Pi i slutet beskriver att det är "att han inte fick säga ordentligt tack och hej då" innan de närmaste till honom dog var det värsa. Det tärde på honom. Då grät jag. Jag grät floder. Herregu. Så fin film. 5 av 5 solar får den av mig. 

 

När eftertexten började rulla fick jag en klump i magen. Så där som man kan få när man saknar någon väldigt mycket. Fick en sådan känsla för karaktärerna att det var sorgligt när de försvann. Ville veta mer om Pi's liv. Även om det var slut på äventyr så ville jag vara med. Vara med i hans liv och lära känna mera. 

 

Ja. fin film helt enkelt. Mycket bra mycket bra. 

Jag har ett problem, eller jag har många, men nu tänker jag skriva om ett. Det är inte ett problem som egentligen "får" vara ett problem. För när det väl kommer till kritan så kan man kanske inte kalla det ett problem.

 

Jag har ju sagt länge att jag ska ut och resa. Från början hade jag tänk resa till Asien i oktober och vara borta på obestämd tid. Sedan bestämde sig några goa vänner att skaffa barn och det vill en ju inte missa så man kanske ska skjuta på resan ett par månader? tänkte jag. Sedan bestämmer sig fler goa vänner att de ska skaffa barn, JUST I MITT RESANDE?! Hur ska jag göra nu då?  Jag "kan" ju inte stanna hemma och titta på när andras liv går framåt utan måste ju också leva mitt eget. Även om det gör ont i bebishjärtat att kanske missa detta mirakel. Bara ta del av det på bilder, telefon och videoskype är ju inte riktigt den realtion jag helst av allt vill ha till ungarna. Men de får massa coola sovenirer från Tant Marielle iallafall. 

 

Sedan var det ju det där med att Syster tar studenten i Juni. Kanske ska man se till att va hemma då. Det vill hon ju så gärna, den där Malin. 

 

Jaha. Ska man fira jul borta eller hemma. *kollar flygpriser* = Fira hemma.

 

Okey, så i princip kan jag åka 1 januari-30 maj 2014. Inte riktigt vad jag tänkt men det får duga.

 

Sen hipp som happ som får jag erbjudande om förlängt kontrakt på Gjestgiveriet. Jaha, och nu då? 

 

Hade ju tänkt att jag skulle kanske jobba till sista november SENAST och sedan va hemma en månad och dra 1 januari. Meen, nu vill de att jag stannar här till 21 december (har inte lovat något än) och då känns det ju lite kort att bara va hemma 1½ vecka efter så lång tid ifrån familj och vänner. Så då kanske jag kan åka iväg någon gång runt den 10e januari. 

 

Och så var det ju det här jobbet igen. I deras bästa värld skulle jag komma tillbaka redan den 6Mars, men det har jag vänligt men bestämt tackat nej till. Men å andra sidan lagt till att jag gärna kommer tillbaka till eventuellt till påsk eller 1a Maj

 

Påsken i år infaller 18 april, och då vill en ju kanske vara hemma en stund med familjen innan en flyttar tillbaka till Norge. 

 

Resetiden har nu alltså kortats ner från obegränsad till ynkapynka 12-14 veckor. Det finns två alternativ. Strunta i jobbet och res, eller ta ansvar, gör något vettigt och res lite grann. (Jag vet att 12-14 veckor i mångas öron låter väldigt långt, men det är väldigt kort jämfört med vad jag tänkt mig och därför är det nog svårt att ställa om och planera om)

 

För det första. Prioritering. Jobb eller resa. Det lutar åt att jobb. Så 12-14 veckors resande. 

 

Nu måste jag alltså cutta ner min orginalresplan för obegränsad tid till en resplan som passar in på den nya restiden.

Nu kommer vi alltså till det verkliga problemet. Vilka resmål ska jag välja??

Hur lång tid ska jag beräkna på varje ställe? Hur ska jag veta NU hur länge jag vill vara i Fillippinerna?

Hur ska jag nu kunna boka en flygbiljett som gäller i mars 2014?? Jaja. Det löser sig.

 

Men det ÄR just nu ett problem. Min hjärna har lite grann spärrats. Kan inte tänka klart. Kan inte prioritera eller välja. Vill åka överallt! Det finns så mycket att se. Och jag har, som kanske bekant, väldigt lätt för att fästa mig vid ett ställe och aldrig vilja åka hem. Eller kanske rättare sagt fästa mig vid ryggsäckslivet och inte vilja komma hem till verkligheten och ansvaret. Så, conclusion. Jag vill inte resa med hembiljett, men har nu snärjt in mig i något som gör att jag "måste" det. 

Jag vet att jag inte måste någonting egentligen. Men jag vill så mycket åt alla håll. Kariiär, upplevelser och FAMILJ. Alltså inte skapa en (inte nu iallfall) men vara med den jag har, inklusive alla vänner jag så sällan träffar.

 

I-landsproblem var det ja. Klickar på publicera innan jag kräks på hur stort det här problemet känns med tanke på hur litet det egentligen är.

Jaha, vad ska jag titta på nu då, har plöjt igenom Devious Maids, Top of the lake, orange is the new black, fjärde säsongen av Glee, andra säsongen av Once upon a time, New girl och The Neighbours.

Och nu då?
Jag väntar ivrigt på fler avnitt av Devious Maids. Och nya säsonger av de andra. Men fram tills dess? Vad ska jag nu sysselsätta mig med? Göra något mer vettigt kanske...... Vi får se. Idag är jag ledig. Tänkte laga mig lite göttiga rotfrukter i ugn med en fläskotlett till middag och innan kl 14 ska jag ta mig ut på en 10km-runda.

Strålande väder idag, så en skam egentligen att jag ligger inne under filten och kollar på serier. Varmare ute än inne skulle jag säga. Iallfall i solen. Ändring på det nu. En vill ju inte ligga i oktober och känna att man ångrar sig för att man inte var ute i sensommarvärmen när man hade chansen.

Hittils, en helt fantastisk start på hösten. Varma soliga dagar, nästan ingen vind. Skulle lika gärna kunna vara Augusti och sensommar. Än så länge har inte löven blivit gula, röda och orangea, men som jag längtar!  Det är så otroligt vackert. Klar fräsch och frisk luft. Lätt att andas. 

 

De senaste dagarna har det också varit otroligt stjärnklart. Maffigt. Men det finns ju en grund till att en det är så mycket stjärnor, och dessvärre är den inte liika härlig som resten av hösten. Mörker. Mörkermörkermörker. Nu kommer det smygande. Tidigare och tidigare var kväll och senare och senare var morgon. Inte en uns av nattbelysning finns heller här ute på vishan så this is the place to be för stjärnskådning.  Det börjar också bli lite kyligt om nätterna, så ja, hösten är här.

 

På med alla mysiga snygga höstkläder (helt klart det bästa med hösten) ut i skogen och plocka svamp i höstsolen, och tända ljus på kvällarna, dricka te och allra helst prata strunt med en go vän. Det gillar jag.

 

Idag då. Idag tog jag mig i kragen och fixade ett par dagars disk och tvättade en maskin. Sedan tog jag en springtur i det fina vädret. En vill ju vara i form till ett eventuellt CX-lopp i oktober. 

 

Sprang förbi ett par björnbärsbuskar dingnande av mogna bär och var ju tvungen att stanna förstås. Mm så söta och goda. Sedan ner till Hasselviken och där såg vattnet så otroligt inbjudande ut att jag bara var tvungen att ta ett dopp. 

 

Det var nog det sista doppet för i år, iallafall i syfte att svalka sig. Det var lite kallt. Men så fort jag kom upp värmde solen gott så det var härligt.

 

Helt fantastisk badsäsong i år! Första doppet någon gång i mitten av maj och så sista(?) doppet 2a september. I like it!

När jag jobbade idag såg jag först en rådjursmamma med en bambi, och sen en enorm älg på gräsmattan utanför gjestgiveriet. Stor uppståndelse mitt i maten då alla gäster reste sig för att se på den imponerande älgen - inte för inte den kallas skogens konung. Magnifik.

 

Herregud, shit och hallå! Jag har hoppat fallskärm!!!! High on life är en underdrift efter en sådan adrenalinkick. 

 

Kai (som jag av en slump började prata med på Gjestgiveriet) hämtade upp mig som avtalat vid kl 10 igår. Vi (läs:han) körde i hans frächa bil till Moss, där tog vi sedan färjan till Horten och körde sedan vidare till Tönsbergs Fallskärmsklubb.

 

När vi närmade oss flygfältet kunde jag knappt prata. Fokuserade mest på att andas. Jag var inte rädd, men spänd, exalterad, och lite nervös såklart. 

 

Jag hade ingen aning om vad som väntade. Att hoppa ut från ett flygplan och sedan falla fritt i 40 sekunder är inte normalt. Det är inget som man "frivilligt" gör. Eller så är det det. För kickens skull.

 

Vi skrev under papper på att de inte hade något ansvar för dödsfall osv, att vi var medvetna om risker och att vi inte var sjuka. 

 

Provade ut otroligt snygga dräkter, mössor och glasögon och fick på oss varsinna selar. Vi kollade noga att alla spännen satt fast ordentligt. En vill ju inte inse i luften att man glömde kolla ena fästet och att man håller på att glida ur. 

 

Vi träffade våra co-jumpers, Einar hette min. Han var norsk, i 30-års åldern, skäggig, muskulös och hade en väldigt betryggande personlighet. Typisk sporty norsk gutt med Helly Hansen tisha och fjällräven byxor. Han skojade och drev med mig, men var ändå seriös när det kom till säkerheten. 

 

Vi klättrade in i det lilla lilla planet, allra först piloten, sedan Kai och hans tandemhoppare, och så jag och Einar. Jag satt i Einars knä och mellan mina ben satt Thomas, min fotograf. Det var väldigt trångt och mycket närkontakt. Planet var kanske innuti 3 meter långt, 1 meter brett och 1,20 meter högt i tak. Det kändes väldigt speciellt att lyfta och att långsamt stiga upp till 3000 m. Man hörde propellrarna snurra och om vi hade rört oss allt för mycket i planet (vilket i och för sig var fysiskt omöjligt) så hade det varit som att hoppa i en hiss. ABSOLUT FÖRBJUDET!

 

Det var helt fantastiskt väder, knappt någon vind, strålande sol och bara några små stackmoln här och där. Vi såg svenska kusten, Oslo, Horten, Moss, Tönsberg, Verdens Ende och massa hav och otroligt vackra båtar. Massa seglisar (utan segel dock för det var ju ingen vind) och små motorbåtar som hade sommarens bästa dag(?) på sjön.

 

När vi kom upp på 10000ft så var de dags att spänna fast mig i Einar och dra ner brillorna. Dörren öppnades och jag minns det inte själv men mitt ansiktsuttryck på bilderna och rösten på videon säger: oh fy fan va högt! 

 

Slängde ut benen utanför planet och gjorde som Einar sa; låtsas att du har ett par 1000-lappar sittande på rumpan och håll fast dem med fötterna, du vill ju gärna att de ska vara kvar när vi kommer ner, ikke sant?

 

Sen gick det ett par sekunder, jag smilade mot Thomas och så var vi iväg. 

 

Snurrade runt ett varv och jag bara skrek. Skrek av glädje och adrenalin. Shit alltså, vilken kick. VILKEN GREJ!!!! Det liknar inget jag gjort förut. Eller jo, fritt fall på grönan såklart, fast x1000 ish. 

 

Efter ca 40 sekunder av fall i 200km/h, så fälldes fallskärmen ut och jag och Einar såg när Thomas fortsatte falla i en rasande fart några sekunder till. Det är då man inser hur snabbt man faktiskt faller!! från 0-200 på mindre än 10 sek. Helt galet. Absolut helt galet. Bland det galnaste jag gjort faktiskt. 

 

Vi seglade neråt i ca 5 minuter och jag kunde inte annat än att bli helt förbluffad och förstummad över utsikten. Helt fantastiskt fint. Alltså heeeelt fantastiskt. Det finns nog inget som är så vackert som skaninavisk skärgård på sommaren. Och att sitta uppe på 1000 meter och spana det är svårslaget. 

 

Einar kläckte kommentaren: Ja det här är mitt kontor, det är vad vi kallar en öppen kontorslösning. Jag dör. Hans jobb är ju inget annat än perfekt dagar som denna. Perfekt dag! 

 

När vi landade, stående, (yeyeyeyyy!) så var jag alldeles skakis i benen. Så mycket adrenalin i kroppen. Thomas stod där med kameran i högsta hugg och frågade hur jag kände mig och jag kunde knappt svara. Det enda jag fick ur mig var: Ska vi hoppa igen??

 

Det var en helt sjuk upplevelse. Jag skulle göra om det, alla gånger! Så sjukt glad att jag råkade stöta på Kai, så att vi kunde dra iväg och göra det här. Älskar när det händer såna här random grejer i mitt liv. 

 

När jag lugnat ner mig lite, och tackat Einar och Thomas för en fantastisk upplevelse tog vi bilen och körde in till Tönsberg Centrum för lite sushi. Som jag saknat sushikvällarna på Fregatten. Herregu så god deras sushi är. Perfekt dag verkligen. Helt absolut perfekt.

 

På färjan hem stod vi uppe på däck och spanade upp mot molnen. Tänkte på den svinlande tanken av vi var ovanför molnen. Vi var där uppe och hoppade sedan ut ur ett plan!!!!!!!!

 

Det var så sjukt fint där och jag sa det säkert 100 gånger till Kai att det här är det bästa. Det är det bästa jag vet om. Skandinavisk sommar i skärgården. Det finns inget bättre. 

 

Hade ett leende på läpparna hela dagen igår, och det sitter i fortfarande. High on life ett tag till kan jag tänka mig.