the flipflop life

Jag kan ta det till en viss gräns. Ord och catcalls. Män som följer efter och fortsätter att insistera på att jag ska ta en drink med dem trots upprepade ;nej tack. Ständig uppmärksamhet. Hello beautiful. Hello darling. 

Jag är inte din jävla darling. Men det är lätt att stänga ute. Med ett par hörlurar, en blick riktad rakt fram och bara gå förbi och ignorera problemet tills det är utom hörhåll. Andas och slå bort orden. Då sjuder det bara lite i mig. 

När det blir fysiskt, då kokar det över. Som en jävla tryckkokare. Men försent. Svinen är redan långt borta på sin moppe. 3 sekunder. Allt det tar. Hela situationen är över på 3 sekunder. Och kvar står jag med ett bröst som kokar över av ilska. Och en liten känsla av skam. Jag kanske borde skylla mig själv? Jag har ju inte täckt mina långa ben med byxor utan går runt i shorts. Slår bort tanken. Tillbaka i ilskan. Vad fan ger dem rätt att ta mig på rumpan och skrika hi baby bara för att jag har på mig shorts? Riktiga.jävla.svin. Jag ser dem gasa iväg. Två män, i min ålder troligtvis, som inte äger skam i kroppen. Som inte förstår rätt och fel. Som tycker att det hela var roligt och spännande. Jag ser det i deras ansikten när de vänder sig om en sista gång. Båda två med äckliga breda grin till leenden och blickar som betyder att jag inte är värd någonting. Bara ett objekt som det är okej att göra vad som helst med.