the flipflop life

Skrivet igår, måndag. (På mobilen så ber reda nu om ursäkt för eventuella stavfel pga autocorrect)

Jag var på bio ikväll i Fredrikstad. Själv. Först åt jag sushi och sedan gick jag på  bio. Då kom jag att tänka på tiden jag bodde på Tjöme. Jag och Oscar åkte ofta in till Tönsberg för att äta sushi och gå på bio. Det var lixom det man kunde göra där. 

Nu försöker jag komma ihåg hur det såg ut på Tjöme . Lixom utanför Rica området. Jag minns inte. Jag bodde där i 4 månader och jag minns inte?! Tjöme  centrum hur såg det ut ? Jag blandar redan ihop det med Hvaler  och Fredrikstad. Vägen ut till ön, eller ja, halvön var det väl egentligen, affären, var det spar eller var det nåt annat? Hur långt var det? Hur körde man? Minns något om en pizzeria.... Hvasser, hur långt bort låg det? Hur långt gick man för att komma till huvudvägen och var låg Verdens Ende och de andra sten formationerna som jag inte minns namnet på...?

Jag har märkt det, den senaste tiden, att jag inte kommer ihåg saker. Jag får kämpa med namn, orter jag besökt, maträtter och tanken "vad var det nu jag skulle göra"  dyker ständigt upp i mitt huvud. När en gäst ber om tandpetare så går det in i ena örat och ut i andra. Så var det aldrig förr. Det är som om det har hänt så mycket i mitt liv och redan är hårddisken full. Ingen plats kvar att lagra alla saker... Det skrämmer mig.. Alla berättelser som jag vill berätta om, kommer jag ha glömt det innan jag fyllt 30?
Visst visst, vissa saker kommer jag tydligt ihåg men andra saker är som om det aldrig har hänt och det mesta ligger långt inne och jag måste verkligen gräva för att hitta det... Redan nu lixom . Vad händer då är jag är 75...? Gaggig och blandar ihop saker redan nu...  Jag minns lixom fragment från det mesta (svårt att säga eftersom jag inte vet om jag glömt det eller inte) men detalj minnet och namn minnet som jag en gång hade är som bortblåst.

Jag vet att jag kunde bli så frustrerad på människor som inte kom ihåg vad vi hade bestämt eller vad jag hade berättat, för jag kom ihåg allt glasklart. Nu är jag den som glömmer. Den som får be folk att upprepa sig. Som kan läsa en busshållplats namn om och om igen och ändå inte komma ihåg den. Förr kunde jag bara se en gång på en karta och så satt det, oavsett på vilket språk.

Vad är det som händer? Är det min hjärna som börjar lägga av redan? Har alla det såhär? Är det för att jag inte aktiverat den ordentligt på flera år? Alltså studerat något. Jag har ju lärt mig och upplevt saker utanför skolbänken så jag tycker att det borde räknas som tillräcklig hjärnaktivitet... Kanske är det vinet som har dödat för många hjärnceller. Jag vet att jag dricker mindre än många andra som inte nämnt något om detta men kanske det har stor påverkan ändå . Kanske det drabbar  vissa hårdare än andra. Kanske vissa lägger märke till det mer än andra. VAD KAN DET VARA??

Jag vet inte. Vad som än händer tycker jag det är riktigt otäckt och blir ledsen när jag tänker på att jag glömmer så mycket.

Ett annat mer konkret exempel är att häromdagen pratade jag med Lene om sjukdomen lepra. Hon hade nyligen läst om det i en artikel att det var en stor epidemi i Norge för länge sedan och att man återigen ser en spridning i u-länder idag. Jag läser just nu en bok om en man som led av lepra så det var ett samtalsämne vi båda nyligen kommit i kontakt med. 
Vi pratade om de hemska följderna och om att inkubationstiden är extremt lång  (upp till 25år),  att det inte finns nåt botemedel Och att man förr isolerade alla människor med lepra på speciella sjukhus. Blandade folk i alla åldrar och stadier i sjukdomen. Det var ganska intressant och läskigt att höra och prata om.

Två dagar senare kom jag att tänka på samtalet och googlade lepra. Där stod det massa intressanta fakta och även att antibiotika kan bota sjukdomen idag men att det tar över ett år. Det stod också att risken att bli smittad av sjukdomen var låg eftersom att 95% av jordens befolkning är naturligt immun. Glädjande nyheter. 
Sedan stod det att sjukdomen var störst i Indien, Nepal och Burma idag. Fy tänkte jag. Jag som var i Burma. Hoppas jag inte blev smittad. Jag tänkte på människor jag sett utan fingrar, ben och fötter. Människor som jag tänkt var offer för minor och krig. Kanske var det lepra? 
Lättad (att jag just läst att risken för smitta var låg och att det finns botemedel ) stängde jag ner sidan. 

Flera timmar senare slog det mig. Jag var på ett sjukhus i Burma som behandlade lepra sjuka. Jag var där en hel eftermiddag och fick guidning , pratade med barn, läkare och terapeuter.

Det tog alltså flera dagar för min hjärna att koppla och hitta minnet om det. Vips så kom det till mig när jag cyklade från affären. Hur kunde det vara så långt inne? Och varför kom det just då?

Jag vet (när jag väl kom på vad jag varit med om) att det här mötet gjorde mig väldigt tagen och jag lovade att om jag kom tillbaka skulle jag hjälpa till att jobba där. Jag vet att jag ville hjälpa och jag var så imponerad av vad de här människorna som jobbade där gjorde för de sjuka. Det var en helt välgörenhetsbaserad verksamhet så några stora löner var det inte tal om. Bara medmänniskor som hjälpte varandra.

Hur kunde jag glömma det? Det är uppenbarligen ert ganska stort minne. Eller glömma är kanske fel ord men hur kunde jag inte komma att tänka på det när jag snuddade vid ämnet så många gånger under flera dagar?  Helt plötsligt slog det mig lixom . Jag vet att hjärnan är komplicerad och oförståelig men det är verkligen läskigt. Vad mer är det som är dolt för mig i mitt eget huvud? Vad mer har min egen hjärna sorterat bort till mappen "oviktigt, minnen som vi inte kastar riktigt än men snart"? Jag blir väldigt oroad.

<a href="http://www.bloglovin.com/blog/7436865/?claim=3kx8bm9ynzq">Följ min blogg med Bloglovin</a>