the flipflop life

Ja. Ye town, where to start?

Den här byn, eller, det här samhället kanske jag ska säga, har inte mycket att erbjuda vid första ögonkastet. Inte andra heller om jag ska vara ärlig och det ska jag ju.

Ye är en dammig liten plats nära kusten mellan Mawlamyine och Dawei. Den så kallade highway:en (De kallar den på riktigt för highway för det är huvudvägen mellan de större städerna) är en röd grusväg där två motorcyklar kan mötas utan problem men inte mer än så. Delar av den är asfalterad och det är privata investeringar som betalar för det. Allt arbete görs för hand, på riktigt för hand. Sten för sten, spadtag för spadtag. Det tar en väldans lång tid att få något färdigt här.

Vet inte hur många människor som bor här, men skulle gissa på kanske 10-15 000. Det är en ren chansning taget direkt ur luften så sätt inte så mycket vikt vid det. Här finns inget internet eller någon bank. Här finns inga turister. Nästan. Mötte under mina 7 dagar i Ye 5 turister, varav jag pratade med 1, de andra var bara här för en natts stopp och reste sedan vidare.

Den enda anledningen till att jag i första hand stannade till här var för att jag inte fick köpa tågbiljett direkt till Dawei. Planen var alltså att åka till Ye, stanna en natt och sedan ta tåget vidare fortast möjligt, precis som alla andra. Riktigt så blev det inte. Jag har en historia av att lätt fästa mig vid platser och människor och Ye har blivit en plats som ligger mig varmt om hjärtat.

Det skulle kunna hända vart som helst, för som jag tidigare skrev så har inte platsen i sig någon större betydelse för  att min vistelse blev förlängd. All cred till människorna som bor här.

Det är så många känslor och intryck. Min hjärna är proppad med saker jag vill berätta för er, men det är svårt att få ner det på print. Det är också så många detaljer som gör det, att om jag skulle skriva allt så skulle ingen orka läsa.

Så, för att ta det bit för bit i kronologisk ordning så börjar vi med ankomstdagen, den 30e Januari 2014 kl 14.00.

Jag har ingen aning om vart jag ska ta vägen när bussen anländer i Ye. Jag försöker fråga busschauffören vart jag ska och efter många ”I don’t know!” så säger han åt mig att sitta ner i bussen igen. Han startar bussen igen och kör iväg. Efter några minuter skriker han något genom rutan och en man stiger på. Ingen säger något till mig. Ytterligare ett par minuter senare tecknar de åt mig att kliva av. Mannen som just steg på bussen tar min stora ryggsäck och leder mig ut ur bussen och över vägen. Han visar vägen men säger ingenting. In på en sidogata pekar han och ler uppmuntrande. Jag nickar och han ger mig min väska och springer tillbaka till bussen. Där han pekade ser jag en skylt med Guest House. Tusen tack säger jag bara. Snacka om service.

Jag checkar in i ett rum för 6 dollar natten, med eget badrum och allt. Det är ett fint rum. Hyffsat rent men utan glas i fönstrena, en ”toalett” a la squatstyle och endast kallvatten i duschen. Detta kallvatten ibland brunt. Mitt rum är målat i asiens favvofärg, mintgrön, och i taket sitter ett par geccos. Det kanske låter som att jag inte skulle gilla detta, men jag är helt ärlig när jag säger att det var ett bra rum.

Jag tar mig ut på en första rundtur i byn och sätter mig på ett teahouse för att äta lite lunch. Jag får mitt te, sött till tusen och med mycket smak och jag frågar efter mat.  Eller ja, frågar och frågar. Engelska är inte prio här så mycket går på teckenspråk.  Jag tecknar att jag är hungrig och hon skakar på huvudet. En annan kvinna tittar då förskräckt på den första kvinnan och tecknar till mig att vänta. Några minuter senare kommer hon tillbaka med en tallrik nudlar med kyckling. Hon ler brett och säger till mig: Present, present!

Efter en god lunch och många leenden ropar jag in en taximotorcykel och ber om att åka till stranden Pin Lae Wah. 20 minuter senare är vi framme vid en lång bred strand. Det ligger mycket skräp runt husen. Plast och burkar, flaskor, påsar och annat icke nedbrytbart. Det är synd för platsen är annars så fin.

På stranden sitter några killar i 20-års åldern och sjunger och spelar gitarr. Genast blir jag på så där bra humör som bara gitrarr och sång på en strand kan få mig att känna. Jag sätter mig ner och lyssnar och de sjunger med än mer entusiasm. De kan nästan ingen engelska, så konversationen är inte så komplicerad. Mest leenden och teckenspråk. Några fler joinar oss. De har med sig öl och skaldjur. Hur bra ska den här eftermiddagen bli tänker jag!? Vi har det helt sjukt bra och jag skrattar utan att något är roligt. Jag är bara så himla glad. Gladare än jag varit på över ett år.  Sitter i över 2 timmar och skrattar med dem

De vill såklart fota tillsammans med mig så vi går ner till strandkanten och har en fotosession. Fler kommer och vill vara med. Slutar väl med att jag är med på över 30 olika bilder. Haha. Hur ska jag vänja mig av med all den här uppmärksamheten när jag kommer hem?

När solen nästan gått ner åker jag tillbaka till Ye. Jag har gjort upp med taxichauffören att han ska hämta mig kl 06.00 följande morgon. Fortfarande med tanken att jag ska resa kl 12 vidare till Dawei.