the flipflop life

Chit hämtade mig 7.30 även denna morgon och vi mötte upp Pitah på frukoststället vid den lilla sjön. Naanbröd och en röra med chili, potatis och kikärtor har numera blivit en klar frukostfavorit för min del. Tillsammans med en vårrulle eller samosa och en kopp sött chaite.

Kl 09 åkte vi till Davids hus och bytte från motorcykel till pickup. Det var en gammal skruttpickupp, med blankslitna däck och tveksamma bromsar (skulle det visa sig senare) och på flaket satt jag tillsammans med Pitah, Chit, Thong So, David och två andra män som jag inte riktigt visste vad de gjorde med oss. Men som av någon anledning hängde med oss hela dagen utan att säga ett ljud.  I framsätet bredvid chauffören satt en av munkarna som jag lärt känna. Han är högre värderad än oss vanliga människor så därför fick han sitta fram.

På flaket var det så lågt i tak att jag inte kunde sitta upprätt. Det dammade så sjukt mycket att vi alla hostade trots munnskydd. När vi kom fram två timmar senare var vi alla samma färg: röda. Har inte varit så skitig någonsin vad jag kan minnas. ALLT var rött av damm. Det fäste bra på våra svettiga kroppar så vi såg rätt så stiliga ut när vi klättrade ner från flaket. Jag var öm i hela kroppen för den såkallade highway:en var inte av bättre kvalité än tidigare. Det var uppför och nerför. Att växla verkade inte vara aktuellt. Det var ryckigt och skumpigt. Vi slirade och gled genom gruset. Inga ABS bromsar att förlita sig på. Tur att hastigheten oftast var låg. Att dessutom sitta sidlänges på ett flak på en smal träbänk gör inte skumpandet mindre obekvämt.  Men det var värt ALLT besvär. WOW.

Kah Bi Dah Waah heter strandområdet (eller iallafall ungefär heter, det är så det låter när man säger det,  men den har inget namn skriftligt sett. ) var helt orört. Det var endast ”naturskräp” uppspolat på de vida vita strandremsorna och vattnet var glittrande blått. Inte en endaste bit var tillrättalagd för turister utan det bara var som det var. En natulig strand. Utan restauranger. Utan försäljare. Utan reklam och utan människor. Det var vi och några barn. Några fiskare i en liten båt och några kvinnor som plockade skaldjur i vattenbrynet.

Vi doppade fötterna och vattnet var ljummet, det kändes nästan varmare än i luften. Och i luften var det minst 30 grader. Solen stekte på. Jag svettades så att jag knappt visste vart jag skulle ta vägen. Ville bara slita av mig kläderna och hoppa i. Men vi hade en munk med oss så det gick inte. Eftersom Myanmar är ett land som är väldigt religiöst så är det viktigt att kvinnor inte visar axlar eller knän så för min del var det t-shirt och långbyxor som gällde.  Precis som alla andra dagar. Mina ben är extremt vita, fötterna har vackra mönster från sandaler och flipflops och bonnbrännan är ett faktum. Men det är okej.

Eftersom munkar inte heller får äta mat efter kl 12 satte vi kurs mot en familj som Chit kände. De hade lagat lunch till oss. Mat i mängder och otroligt gott! Deras gästfrihet är oändlig och de var så intresserade av mitt blonda hår och blå ögon. Det var första gången som någon vit besökt denna by. För mindre än 6 månader sedan så var denna del av Myanmar stämplad ”blackland” och ingen fick besöka platsen.  Eftersom den dessutom ligger så pass otilgängligt så är det inte många som hittar vägarna förbi här. Det är ju trots allt inte direkt rusning i krokarna häromkring.

Efter lunchen gick vi omkring och svettades i den lilla byn. Sandvägar och hus på pålar. Många inplastade produkter och mycket skräpigt på vissa ställen. Människor som dåsar i skuggan, barn som leker. Coconuts i varje palm och stirrande ögon vart vi än gick. Inte helt olikt Mabul faktiskt. Kanske därför jag gillade det så mycket?

Vi besökte en Pagoda och efter den lilla klättringen så var jag bara tvungen att bada. Jag sa det till Chit så hon pratade med männen i vår lilla trupp. De gick sin väg och det var fritt fram för mig att ta på badkläder och hoppa i. FANTASTISKT. Första gången jag badar i havet sedan september. ÅHH vad jag har saknat det. Låg i och guppade i över 30 minuter. Det var så varmt att det inte svalkade det minsta. Var nästan varmare efteråt än innan, men fick iallfall bort lite av dammet och lite salt i håret är alltid trevligt.

Jag och Chit mötte upp med resten av gruppen och byns ”hövding” ville gärna tala några ord med oss. Vi fick varsin coconut och pratade om Sverige och om att resa ensam. Att inte vara gift vid 22 års ålder och om hur vackert Kah Bi Dah Waah är. Pitah översatte. Vi har inte riktigt samma livsfilosofi men det var trevligt ändå. Hövdingen var mycket trevlig och intresserad. Så gammal att han knappt kunde säga en enda mening utan att hosta lungorna ur sig. (mina tankar ramlade flera gånger iväg till tuberkolos... ska kolla upp mig när jag kommer hem)

Det finns sjukt många etnisiteter i Myanmar. Jag minns inte exakt nu men sjukt många iallfall. Här är folket Mon. De pratar sitt eget språk och har sin egen tradiotionella klädsel. Longhiy är en slags kjol eller sarong som har olika färger och mönster och så en turban/huvudbonad som matchar och en vit skjorta/blus. Och så flipflop till. Alla har flipflop här. ALLA. Eller ja. Inte de på banken. Men resten. Byggarbetare, som chaufför, som hotelldirektör som kock, barn och vuxna. Till vardag eller fest. Alltid flipflop. Kanske 1 av 100 har inte flipflop. De har någon form av sandal eller toffel istället.  I detta land kan man verkligen säga att de lever the flip flop life.

Som vi alla vet så är det det livet jag vill leva. Jag vill köpa mig en gård i Kah Bi Dah Waah. Jag har ordnat allt det teoretiska så nu är det bara att sätta hjulet i rullning och börja med allt pappersarbete. Har till och med ordnat med en framtida man, för man måste vara gift eller ha burmesiskt medborgarskap för att få köpa mark här. Att få ett burmesiskt medborgarskap utan att gifta sig är hittils omöjligt. Så ja. Ett bröllop någon gång nästa år kanske skulle passa bra? Planerna i mitt huvud är storslagna!