the flipflop life

Till lunch åt jag lit smarrig sushi och började lyssna på en ny ljudbok sedan Eragon serien ÄNTLIGEN är klar. Den var dryg alltså. 

Nu lyssnar jag på Around the World in 80 Days. Mysig liten bok och det är så fint att lyssna på berättarens brittiska. När han "är" Passepartout så bryter han dessutom på franska. 

 

När Robin kom hem så var jag aspepp på att springa. Vi har pratat om det så länge att jag självklart tog med mig mina snabba skor och snyggaste outfit. Hans kommentar: WHaaaat?! var du seriös med det där???

 

Självklart svarade jag och så var vi iväg. Vi sprang något som hette Lok-milen. Jättefint spår med mycket backar, inte så branta att man inte orkade springa hela vägen, men tillräckligt branta för att  det inte ska bli tråkigt och för att öka pulsen rejält.

 

Jag sa att jag ville under 60 minuter, sagt och gjort, Robin tog sin coachuppgift på renaste allvar.

För honom var spåret ingen match. Det kändes som om han studsade fram där framför mig. Skrek peppande kommentarer. Beskrev spåret de närmsta metrarna. Sa åt mig att öka takten, Fan va jag löpte. Jag var så trött. Det visslade i lungorna typ. Och han fortsatte. Fortare kan du, upp för backen, små korta steg, ner för backen, sträck ut. ÖKA ÖKA

 

Vi kom framåt. Snabbt. Kilometer för kilometer. Och efter att ha spurtat som fan på sista 200 meterna så kom jag i mål på en tid på 58:14. SÅ GALET NÖJD.

Jag hade aldrig sprungit på sådär om jag var själv. Men nu jäklar. Jag var så envis. Tjockt pannben, tänk tjockt pannben MARRE som han skrek ett par gånger.

 

Trötta och nöjda körde vi hem. Lagade awesome pizza med köttfärs, tomat och fetaost med min specialité till vitlökssås till middag. Käkade och pratade halva natten. Så trevligt att komma dit. Skrattar oavbrutet känns det som. Det är sällan numera. Robin alltså. Vilken kille! Synd att vi ses så sällan. Vi också.